Twingly statistik

lördag 26 mars 2016

Apologetik

En vän till mig skriver att vi ser olika kring vad Åke Bonnier skriver i sin debattartikel i Dagen. Om detta är sant så är det inte tillfredsställande. Det bästa vore givetvis att vi tolkade det han skriver enhetligt, i varje fall i den gemenskap och den kyrka som vi tillhör. Det är inte bra att vi spretar åt olika håll i vår tolkning av så centrala frågor som just dessa som återspeglas i det Åke Bonnier skriver. Vi måste våga att ställa frågor som banar väg för nytt tänkande utan att överge det grundläggande i vår kristna tro. När Åke Bonnier frågar om den kristna tron utesluter att Gud kan möta människor på andra sätt sätt i andra religioner, så är frågan mycket relevant i vår tid. Jag tror inte att vi är så långt borta ifrån varandra, som det låter, och som man läser, men vi sätter ofta större tilltro till vad andra tycker och uttalar oss ofta slarvigt på grund av att vi inte läst förstahandskällan. Jag skall bli konkret och ge exempel utifrån vad min vän skriver. Han meddelar mig sin uppfattning om vad de som bemött Åke Bonnier skriver och ställer sig bakom dem i stället för att debattera i de frågor han tar upp. Dessa personer som han åberopar är i ledande position i det samfund han själv är pastor. Så här skriver min vän: ”Som du märkt i kristen media har EFS ledare Stefan Holmström bemött honom och likaså EFKs ledare Daniel Norburg. Jag står bakom vad de skriver.” Jag förstår mycket väl den rädsla min vän kan känna för att gå emot dessa auktoriteter och även andra som är eller anses vara apologeter. Vad är det dessa apologeter försvarar? Om vi inte vågar samtala om det som skiljer, utan i stället förlitar oss på vad andra säger, så har vi svårt att hitta en gemensam väg. Att skriva att man är tacksam för goda apologeter är inte detsamma som att skriva vad det är som är som man är tacksam för hos dem, men helt klart är det att detta är bekvämare än att själv ta ställning. Det finns kristna sidor här på internet som utger sig för att vara goda apologeter och som hör till de mest besökta sidorna, som inte alls försvarar kristendomen på ett sunt och riktigt sätt, men de har ett oerhört ansvar för det budskap de sprider. På en del sidor som bemött Åke Bonnier för det han skrivit förekommer kommentarer som är mycket obalanserade, ibland till och med hatfyllda. Bara detta visar ju hur fel det är när man missförstår vad någon skriver och lägger in sin egen tolkning. Detta är verkligen inte någon apologetik.

torsdag 24 mars 2016

Varning för andligt högmod

Jag blir så förvånad över att man kan tolka Åke Bonniers artikel i Dagen på ett sätt jag inte känner igen när jag läser den. Jag vill förklara i några punkter vad jag menar.

1. Åke Bonnier börjar med att ställa en fråga om den kristna tron utesluter att Gud kan möta människor på andra sätt i andra religioner. Alltså en fråga inte ett påstående. Denna fråga måste tålas att diskutera utan att fördenskull stämpla frågeställaren, vilket i flera fall har gjorts, inte minst här bland mina vänner på Facebook.Det sätt på vilket man gjort detta har varit både kärlekslöst och obarmhärtigt, ja jag vågar påstå att de som uttalat sig så borde be Åke Bonnier om ursäkt för förhastade slutsatser.

2. Åke Bonnier skriver i sitt inlägg följande: ”Vi kristna tror att Gud har uppenbarat sig på ett unikt sätt i en judisk man som levde i ett begränsat geografiskt område under en begränsad tidsperiod.Vi tillskriver honom epitetet ”den smorde” och hävdar med bestämdhet att han både undervisade­ om livet och relationen med Gud och medmänniskan. Han utförde också sådana handlingar som människor på den tiden uppfattade som underverk.” En del påhoppare menar att Åke Bonnier förnekar detta och sprider på detta förrädiska sätt lögnaktigt förtal om honom. Detta är både uppseendeväckande och tragiskt. Det borde inte få förekomma ibland dem som säger sig vara kristna. Vi förlorar trovärdighet när vi använder oss av sådan retorik.

3. Vidare skriver han: ”Vi bekänner att han stod i en sådan speciell relation med Gud att vi använder son-begreppet, det vill säga han var Guds son. Han avrättades av den lokala romerska myndigheten genom det vanliga tortyr- och avrättningsredskapet med korslagda träbjälkar. Vår tro är att han de facto uppstod från de döda och att han i dag genom enheten med Gud är närvarande mitt ibland oss. På detta sätt kan man ytterst förenklat beskriva den kristna trons centrum. Detta är vår bekännelse eller åtminstone en del av den.” Jag delar denna uppfattning och kan inte förstå att alla som läst artikeln gör det. Tolkar man detta på ett annat sätt? Eller vad är det man vill åt?

4. Åke Bonnier ställer ännu en fråga, alltså han påstår inte, han frågar:”grundfrågan är om det är nödvändigt att denna tro och övertygelse har monopol på sanningen? Kan det vara så att Gud också möter på andra sätt i andra religioner eller utesluter en kristen tro detta? ”Finns det någon som kan utesluta den möjligheten, skulle jag vilja tillägga? Måste vi vara så högljudda med vår uppfattning att det bara är vi som har rätt och att alla måste tänka och tro precis som vi? Då har det andliga högmodet nått sin höjdpunkt och det borde vi sannerligen be om förlåtelse för. Gud må förbarma sig över den som är så självsäker och så tvärsäkert påstår att Gud möter bara med oss kristna

5. Vidare skriver han att om vi nu tror att det bara är vi kristna som har den enda sanna läran och den enda sanna gudsrelationen, så har Kyrkan en stor och nästan omöjlig uppgift, att undervisa och omvända alla till den enda sanna läran. Detta påstående har en del tolkat så att de tror att Åke Bonnier är emot all evangelisation, men detta är naturligtvis fel

6. ”Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans och samtidigt förstår vi kristna Gud som treenig. ” Jag delar denna övertygelse med Åke Bonnier Jag har fått uppmaningen att inte delta i debatter här på Facebook, och en del har till och med skrivit: ”Jag debatterar inte med dig Rolf Ericson!” Detta är så långt jag förstår en frestelse för mig. Jag debatterar inte här för att vinna och jag påstår inte heller att jag har rätt i allt jag skriver, men om jag tiger, så vet jag att jag sviker mitt uppdrag att vara en röst bland många. Må den vara fylld av kärlek och må jag förlåta dem som inte står på min sida.

tisdag 22 mars 2016

Förbön och apostoliskt uppdrag i Jesu namn

Det tar cirka 20 minuter att läsa denna betraktelse i lugnt tempo

Paulus som var Kristi Jesu apostel genom Guds vilja skrev en gång ett brev till de heliga som bodde i Efesos. Detta brev innehöll en förbön för församlingen.

Låt oss ta reda på 1. Vem hade givit uppdrag till Paulus att skriva detta brev? 2. Vilka var det var som tog emot brevet. 3. Vad handlade bönen i brevet om?

1. Vem hade givit uppdrag till Paulus att skriva detta brev? Jag tror att det var Jesus, som dikterade brevet för honom. Han var i anden när han skrev Anledningen till att jag tror det är att Paulus hade fullmakt att skriva i hans namn eftersom han var en Jesu Kristi apostel. Det grekiska ordet apostolos betyder sändebud. Ordet används ofta om ombud som har fullmakt att företräda en annan person. I ett annat brev presenterar sig Paulus så här: ”Från Paulus, apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus”.

a. En Kristi Jesu apostel är inte utsänd av människor utan av Jesus Kristus och Gud fadern. Man kan inte själv ta sig en sådan värdighet, utan man måste vara utsänd för att fullgöra ett sådant uppdrag. Den uppståndne levande Jesus hade visat sig sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle. Jag antar att alla dessa inte kunde tiga med vad de sett och upplevt. De förde budskapet vidare och som ringar på vattnet har allt sedan dess evangeliet gått som ett segertåg över världen. Alla blev inte apostlar, men de blev vittnen eftersom de hade sett och hört den levande uppståndne Jesus En del av dessa blev apostlar, men ingen av dem hade själva utsett sig till att vara det.”Allra sist” skriver Paulus, ”visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.” Han plågades av sitt förflutna och kände sig inte alls värdig det heliga uppdrag han fått av Jesus.

b. Brevet anses vara skrivet under Paulus första fångenskap i Rom åren 59 – 61.. De yttre omständigheterna var inte särskilt gynnsamma, men där under de mörka valven i fängelsets luft och i skuggan av döden fick han se underbara syner, be tändande böner och skriva odödliga brev.. Är detta verkligen nödvändigt? Skall vi som Paulus behöva gå igenom lidande för att bära fram budskapet från Jesus Kristus? Ja, jag tror i alla fall att det inte går hur som helst att bära fram budskapet. Ni som sett filmen Schindlers list kan väl inte glömma slutscenen när han förtvivlat gråter och säger: ”I could have done more than I did.” Det är denna eftertankens smärta som borde gripa oss alla till tårar för den försummelsens tid vi använt till så mycket onödiga saker.

c. Vem är värdig att vara en Jesu Kristi apostel? Är det den som är perfekt och aldrig gjort några fel? I så fall är ingen värdig. Det finns i så fall bara en som är värdig. En enda människa som är utan synd. Det är den som det står om i Uppenbarelseboken: ”Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad och med ditt blod har du friköpt människor av alla stammar och språk och länder och folk.”

d. Det är Jesus som är värdig och det är han som kallar människor till att bli hans sändebud. Det är han som gör det och han gör det av nåd. Och efter Guds vilja. Paulus hade av nåd blivit kallad att gå med detta budskap till hedningarna, det vill säga till oss alla, som inte är judar. Vi var hedningar långt borta ifrån löftets förbund, som först var givet till judarna, men nu är alla vi som blivit kallade och som har sagt ja till Guds kallelse medlemmar i Guds församling, som består av både judar och hedningar. Allt beror på att Jesus älskade oss så mycket att han gick i döden för vår skull. Eftersom vi nu går emot påsk, som är vår största kristna högtid infogar jag här den sång som vi sjöng mycket förr i tiden. Om det är något i texten du tycker verkar svårt att förstå får du gärna skriva till mig. Du får vara anonym om du vill

Det är en som har dött i stället för mig, fastän skyldig jag friheten fick.
Mina synder har Frälsaren tagit på sig, när till korset han blödande gick.

Ja på Golgata kors de naglade är. O hur mycket min Frälsare bar!
Vilken ångest han led, då på korset han stred, och han tog all min synd med sig där.

Han är mild full av kärlek, barmhärtig mot mig, då han renar mitt hjärta från slagg
Ingen fällande dom, nu av nåd är jag fri, och ren såsom morgonens dagg

Jag vill följa dig Jesus, som älskat mig så. Det finns fröjd på de blodtvagnas stig
Jag vill prisa dig Jesus, som offrat dig så, mina synder du tagit på dig.

Ja på Golgata kors de naglade är. O hur mycket min Frälsare bar!
Vilken ångest han led, då på korset han stred, och han tog all min synd med sig där.

Segertoner nr 448

e..Till församlingen i Efesos hade det kommit andra människor utifrån. De kallade sig själva för apostlar utan att vara det. Så här står det i Uppenbarelseboken2:2: ”Jag känner dina gärningar, din möda och din uthållighet. Du har prövat dem som kallar sig apostlar, men inte är det, och du har funnit att de är lögnare.” Församlingen i Efesos hade prövat dessa falska apostlar står det och jag undrar på vilket sätt de hade gjort det. Fanns det verkligen något godtagbart sätt att avslöja det onda som hade trängt sig in för att besmitta menigheten?

f. Det finns högröstade självutnämnda och tvärsäkra apostlar även i vår tid, men hur avslöjar man dem? Absolut inte hur som helst. I Efesos står det att man gjorde det genom gärningar, möda, uthållighet och tålamod Ja inte kunde man använda sin röst till att tysta ned dem. De var alltför högröstade för att detta skulle lyckas, så det hade nog varit en dålig idé. Det hade dessutom skapat olust och det är inte så man gör när man prövar människor, om man behöver göra det

g. Det första man gör när man prövar människor är att först pröva sig själv. Vem är jag? Vad har jag för syften? Vad kan jag åstadkomma genom min egen ambition att avslöja det som är ont? Skall jag som själv sitter i glashus kasta sten på dem som är utanför? Nej det är inte Jesu lära. Jesus säger: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall också ni göra för dem.” Jesus förespråkar en linje som är motsatsen till hämnd. Han säger: ”Värj er inte mot det onda, nej om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.” Man prövar inte en annan människa genom att gå till attack mot den människans åsikter. Nej, man börjar med att pröva sig själv, det har jag märkt mer än en gång. Jag har fått återvända till botbänken och bekänna min egen svaghet och ofullkomlighet i detta avseende. Paulus var så ödmjuk så att han insåg att han inte var värdig sitt uppdrag att vara en apostel, men han hade funnit nåd inför Gud. Han visste med sig att den kallelse han bar på var en kallelse från Jesus Kristus själv. Den kunde han falla tillbaka på när fienden gick till attack. Han kunde vara frimodig i sitt uppdrag som en Kristi Jesu apostel

2. Vilka var det som tog emot brevet. Ja vi vet ju redan att adressen till dem var Efesos, men brevet vände sig till några särskilt utvalda i Efesos. ”De heliga som bor i Efesos och som lever i tron på Kristus Jesus.”

a. Vem är helig? Svaret på den frågan är bara ett: ”Gud är helig.” Då kommer den konsekventa frågan: ”Var de gudar dessa som bodde i Efesos” Svaret är : ”Absolut inte!”. De var inga gudar, men Gud själv har sagt i sitt ord att ”Ni skall vara heliga, ty jag är helig.” Det fanns människor i Efesos som var heliga. Varför var de det? Jo, de hade med Gud att göra, därför var de heliga. Deras helighet var inte en yttre helighet. Det var en helighet, präglad av kärlek och den lyste inifrån med en oerhörd kraft. De tillhörde Guds församling i Efesos, den församling, som kallades för ”De heliga” De som var med i församlingen blev helgade genom den varma kärlek som präglade den. Visserligen står det om den församlingen att kärleken höll på att kallna, men de fick uppmaningen att omvända sig och göra samma kärleksfulla gärningar, som de gjorde i början. Det är en stor förmån att få tillhöra en församling där det finns apostoliska röster som med kärleksfulla relationer vill föra människor till Jesus och på det sättet vinna människor för Gud. Paulus hade fått uppdraget att som en apostel föra ut evangeliet till hedningarna

Det byggs ett heligt tempel här på en syndfull jord.
Det bär Guds egen stämpel, dess mönster är Guds ord,
Och Frälsarens försoning, det är den grund som bär,
när detta tempel bygges, som Guds församling är.

Gud sina vittnen sänder med evangeli ord,
och ifrån alla länder han kallar ut sin hjord,
ett rike utav präster, Guds egen sannings tolk,
men främlingar och gäster bland alla jordens folk.

O underbara enhet, en enda Kristi kropp.
I hjärtats tro och renhet en ande och ett hopp.
En Herre vi åkallar, en tro, ett dop det är.
Och i och över alla, en Gud och Fader kär.

O heliga Guds församling, du Jesu Kristi brud,
i världen blott en främling, men värdefull för Gud.
Se uppåt, bed och vaka, din brudgum väntar dig.
Snart kommer han tillbaka att hämta dig till sig.

Segertoner nr 386

3. Vad handlade bönen för församlingen om? Min sista och kanske min viktigaste punkt i denna betraktelse. Det var så angeläget för Paulus att be för församlingen just då. Det står att han föll på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Jag kan tänka mig att Paulus kände oro med tanke på att det spretade så mycket åt alla håll där i Efesos, men inte bara där utan också i andra församlingar han varit, vilket kommer till uttryck i hans många brev.

a.Han bad inte att de skulle bli några muskelknuttar, som orkade att lyfta skrot. När jag en gång är framme vid målet och skall avlägga räkenskap för mitt liv, så klämmer han inte på mina muskler och tar reda på hur fysiskt vältränad jag är Nej det handlade inte om fysisk styrka. Det handlade i stället om styrka till deras inre människa. ” Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa, genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek.” Det handlade om deras andliga styrka.

b.Han ville inte att de skulle besmittas av de främmande apostlarnas bedrägliga läror. Det fanns då precis som nu människor som påstods veta vad andlig styrka är, men som inte kunde hjälpa människor till befrielse ifrån onda makter utan tvärtom snärja människor genom sina bedrägliga läror. De imiterade då det som var äkta och de utgav sig för att vara goda lärare, men de saknade den kärlekens substans som fanns hos en Kristi Jesu apostel. Så sker även i vår tid Den som är Jesu Kristi apostel bekänner att Jesus Kristus är Herre. Anser man sig ha receptet på andlig styrka utan Jesus, så är man ute och seglar.

c. När Paulus ligger där på knä på fängelsegolvet i Rom, så spirar sällsamma blommor i fängelsets luft. Han ser säkert de heliga i Efesos för sin inre värld när han ber: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.”

d. Det är inte okej om vi har olika åsikter ibland de heliga. Det är inte okej omvni spretar åt alla håll. Nej vi ska tillsammans med de heliga lära känna Kristi kärlek och använda oss av samma metoder som Jesus använde när han talade med människor här på jorden. Vi ska ”sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten.” Vi kanske får kliva ner ifrån våra höga piedestaler och ställa frågan: ”Vem är jag?” När vi får svar på den frågan kan vi med frimodighet kliva upp igen, ty när han har blåst bort allt damm från min klädnad med sin kärleksfulla andedräkt, så är jag renad och pånyttfödd. Amen!

fredag 11 mars 2016

Inte en Gud som inte finns, men en Gud man inte känner till

Det är skillnad på en Gud som inte finns, än en man inte känner till. Micael Grenholm, som jag uppskattar i en hel del av det han skriver, tycker jag är lite tvärsäker i sitt senaste inlägg i tidningen Dagen 10 mars, där han skriver att muslimerna ber till en Gud som inte finns. Det är dessutom lite oförsiktigt att skriva så med tanke på alla de muslimer som finns i vårt land. Dessa som ofta är mycket noga med religiösa ting, ja till och med religiösare än många av oss sekulariserade svenskar. Jag vill uppmana Micael och alla andra att ta Paulus till föredöme när han uppträdde i Athén för länge sedan. Händelsen omtalas i Apostlagärningarnas 15:de kapitel. Man kan bli upprörd över mycket precis som Paulus, men man bör uppträda som han gjorde när han erkände deras gudsdyrkan. ”Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.” Apg. 15:23. Han använde sig av deras erfarenhet och meddelade att den Gud som han förkunnade, var den Gud som Athénarna inte kände till. Han sa verkligen inte att deras Gud inte fanns. Det hade varit detsamma som att trampa på deras djupa integritet. Paulus lär oss trots allt en hel del, som passar bra i vår tid. Rolf Ericson Motala

torsdag 3 mars 2016

Muslimer, kristna, samma Gud?

Min käre barndomsvän Staffan Mobergh har skrivit en insändare i tidningen Dagen den 1 mars 2016, med rubriken: ”Är det samma Gud i Bibeln och Koranen?” Den börjar med frågan: ”Ber kristna och muslimer till samma Gud?” Jag anser att detta är två ifrån varandra skilda frågor. I Bibeln och i Koranen beskrives Gud på olika sätt med ett mänskligt språk. Dessa två källor utgör grunden för två stora världsreligioner som båda anser sig ha rätt uppfattning om vem Gud är. Även om det kan finnas en del gemensamma uppfattningar, så finns det lika mycket som skiljer dem åt. Med andra ord tror jag man kan påstå: ”Det är inte samma Gud i Bibeln och i Koranen, men vissa likheter finns.”
Om vi i stället för att ägna oss åt skillnaderna mellan Bibelns och Koranens Gud, kunde tänka oss att Gud finns utanför dessa heliga skrifter. För många religionsutövare är detta en hädisk tanke, eftersom man betraktar sina heliga skrifter som auktoriteter. ”Så säger Bibeln” eller ”Så säger Koranen” Det är detta som åstadkommer så mycket strid och konflikter mellan de religiösa. Låt mig få gå ett steg längre: ”Den Gud som jag tror på är verkligen inte så religiös, så att han är beroende av några auktoritära skrifter, eftersom han själv är auktoriteten.
Vi har en bristfällig kunskap om Gud, men vi kan få lära känna honom ännu mer. Jag har under mitt liv lärt mig att känna Gud genom Jesus Kristus, som blivit min personlige Frälsare och den helige Ande, som blivit min Hjälpare och ledare. Detta är en förmån, som jag önskade att alla mina medmänniskor fick uppleva. Jag har upplevt Guds väg till mig, men vet ingenting om Guds väg till en annan människa. Den kan se annorlunda ut. Jag tror att Gud har sin särskilda väg med varje människa, men vi kan bara vittna om den väg vi funnit vara den rätta för oss, utan att döma över den andre.
"En nyutexaminerad gymnasielärare får en alldeles ny klass att undervisa. Den består av sexton ungdomar som nyss kommit till Sverige, de flesta av dem ensamma. Modersmålen varierar från engelska och polska till arabiska och dari. Efter en vecka tar läraren sina elever på utflykt i Malmö. De ska lära sig busstabeller och låna böcker på biblioteket. När de kommit förbi en kyrka undrar någon av killarna om det är tillåtet för dem att gå in fast de är muslimer. Efter ett jakande svar går de in och ser sig omkring. Killarna upptäcker förbönslapparna och undrar om de får skriva böner. Det gör de. Vi har bett för Irak, säger de till läraren lite senare.. Den unga läraren börjar fundera. Vad är egentligen normalt för en människa? Att vara religiös och söka uttryck för sin andlighet” Eller att förneka sin religiositet och betrakta sig själv som starkare och friare om man inte har behov av ett heligt rum?Uppvuxen i Sverige får man lätt intrycket att det normala är att inte vara religiös. Men av världens nästan sju miljarder människor är det långt fler som har religiösa inslag i sitt vardagliga liv än som inte har det. Sett i ett globalt perspektiv är det vårt samhälle som är avvikande.” (Gud är större, Antje Jackelén s.9-10)" Sammanfattningsvis: Staffan jag tror att du har rätt i att Bibelns och Koranens Gud skiljer sig åt, men jag hoppas att du vill hålla med mig om att en muslim och en kristen, som ber utan att reflektera över sin religiösa tillhörighet, kan få bönesvar genom sitt ärliga uppsåt. Ja, detta gäller även den som inte alls anser sig vara religiös. Jesus, Kristus är densamme i går, i dag, och i evighet. Hebr.13:8 Vi som tror på Jesus Kristus, ber till Gud genom honom. Bibeln säger också klart och tydligt att den som inte känner Jesus, känner inte Gud. Ja, det är sant, men vi vet inte hur det förhåller sig, när en människa som inte känner Jesus, vänder sig till Gud och i sin nöd ber till honom, utifrån sin egen situation. Det är min tro att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.1.Joh.3:20

tisdag 1 mars 2016

Se jag lägger mina ord i din mun

Vi befinner oss i slutet av Juda rikes historia, omkring 624 före Kristus. Då möter vi Profeten Jeremia en andens storman av första rang. Det står: ”Förrän jag danade dig i moderlivet, utvalde jag dig, och förrän du lämnade modersskötet, helgade jag dig. Jag satte dig till en profet för folken.” Jer. 1:5 Det var inte Jeremia själv som gjorde det. Det var Gud som gjorde det och Gud vet vad han gör. Gud visste vad han gjorde när han utvalde Jeremia till att bli profet. Gud visste också vad han gjorde när han utvalde dig till att bli rättfärdig genom tron på Jesus Kristus. ”Ty den som han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder” Rom.8:29 Det är självklart att Gud vet vad han gör och han har alltid goda avsikter. ”Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden, utan till att vinna frälsning, genom vår Herre Jesus, Kristus” 1.Tess. 5:9 Även om Gud vet vad han gör när han kallar och utväljer oss människor, så har han gett oss en fri vilja. Vi kan få ta emot frälsningen, som en fri gåva av nåd och genom tron, men om vi har fått en fri vilja så kan vi också förkasta Guds erbjudande. Det är detta som är så paradoxalt. Å ena sidan har Gud bestämt våra liv och dess utformning, men å andra sidan är det vi som bestämmer och gör som vi vill. Människan har sin fria vilja. Gud vet vad han gör, men han vet också vad som kommer att ske

Gud hade en genetisk plan för Jeremias liv redan innan han var född och en dag får han veta Guds plan med sitt liv. Då uppstår en dialog mellan honom och Gud som handlar om två saker. Först handlar det om talet, sedan handlar det om åldern. Låt oss ta en sak i taget Jeremia ser på sig själv och sin begränsade förmåga till denna stora uppgift att vara profet och kunna tala till ett helt folk. Hur skall han kunna klara detta. Han säger: ”Ack Herre, Herre! Se, jag förstår inte att tala” Jer.1:6 Jeremia behövde hjälp med sitt tal. Även om vi inte alla är kallade till att bli profeter, så behöver vi hjälp med vårt tal. Vårt tal skall vara rent, fyllt av kärlek, nåd och barmhärtighet. ”Han räckte ut sin hand och rörde vid min mun, och Herren sade till mig: ”Se jag lägger mina ord i din mun.” ” Jer.1:9 Om Guds ord läggs i vår mun, så är det en underbar utrustning vi får. Gud ville lägga sitt ord i Jeremia mun. Våra ord har stor betydelse både för oss själva och för andra. Orden som vi förmedlar är ofta färgade av våra tankar. Tankar är som fåglar som flyger över våra huvuden. Vi kan inte hindra dem till det, men vi kan hindra dem till att bygga bo där. Jag tror att vi kan få kraft till att stänga av väldigt mycket av det som hotar vårt inre och vi kan bli befriade ifrån de onda tankar, som orenar våra hjärtan. Det är ifrån hjärtat som tankarna kommer och vad hjärtat är fullt av talar munnen. Därför skriver Jakob i sitt första brev: ”ta ödmjukt vara på ordet som är nerlagt i er och som förmår rädda ert liv. Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste.” Så här säger Herren till Dig som läser detta:”Jag vet vilka ord och tankar, som fyller ditt hjärta, men jag kan lägga mina ord i din mun.” Du blir ställd inför en helig Gud, som vet om dina tankar. Du konfronteras med honom och det får konsekvenser på ett eller annat sätt. ”Från Frälsaren på korsets stam, ljus faller på min dräkt. Då träda syndens fläckar fram, jag blir med rövaren släkt. Men han som var mot rövar´n god, han tvår mig snövit i sitt blod, Så helt förlåter Gud, så helt förlåter Gud.”

Låt det ske, jag ber. Låt mig förstå min belägenhet inför din helighet. Vad är det då som sker när jag möter Herren i sin helighet? Det kallas för syndanöd. Vi talade mycket om detta förr, men det verkar inte vara lika angeläget i dag, eftersom vi lever i självtillräcklighetens tid. Jag frågar Dig: ”Har du syndanöd, eller är du fullständigt likgiltig inför min fråga?” Du kanske tycker att du är bra som du är och tror att det handlar om någon annan än dig, någon som hamnat i träsket och sölat ner sig. Din egen präktighet duger inte inför Guds helighet. Den värld du lever i har stänkt ner din klädnad. Du kanske tycker att jag är överspänd, när jag skriver dessa ord, som är Guds ord till Dig. Du får gärna tycka vad du vill om mig, men jag ber dig att ärligt fråga dig själv hur du har det! Även profeten Jesaja mötte Gud i sin helighet och han upptäckte då sin egen belägenhet. Han sa: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar; och jag bor bland ett folk som har orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot” Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde med det vid min mun. Därefter sade han: ”Se då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.” ” Jes. 6:5-7 ”Han rörde mina läppar, med kol från altaret, och lögn och skämt och gyckel, brann upp i låga het. Han lade i min mun en sång, en lovsång till min Gud. Han rörde mina läppar till bön och lovsångsljud”

Var detta verkligen nödvändigt? Är det nödvändigt att tala om synd? Det finns en del som påstår att kyrkan skall plocka bort talet om synd, därför att det känns så motbjudande i vår tid att tala om att människan är försonad med Gud och att det har skett genom att Jesus har offrat sitt liv för oss genom sin död på korset. Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod och slaktade lamm. Om du tycker att kyrkan skall göra detta, så vill jag tala om för dig vad som kommer att hända, något som för övrigt aldrig kommer att hända, eftersom Gud vakar över sitt ord. Om detta skulle hända så kommer alltsammans att ramla som ett korthus ”Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor” Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.” 1.Kor1:18

Vi kan inte ta bort talet om korset, ty då finns det inget kvar i det andliga tempel som vi är med och bygger. Jesus är den levande stenen i det andliga templet. ”När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor, men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer, som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.” 1. Petr. 2:4-5 Vi tillhör det ”allmänna prästadömet” Vår uppgift är att tala Guds ord även om det skulle innebära hån, förakt och förföljelse.

Det andra problemet som Jeremia hade när han fick kallelsen var åldern: Han sa: ”Ack Herre, Herre, Se, jag förstår inte att tala, ty jag är för ung” Han tyckte att han var för ung. Ja, man kan komma med olika ursäkter för sin ålder och lämplighet. Jag som nu är 74 år borde i stället säga att jag är för gammal. Jag har gjort mitt. Det är så mycket som tar emot Herre! Hälsa och krafter tillåter mig inte längre som förr att vara så verksam som jag vill. Kan du förstå det? Nej, svarar Herren, än är du inte framme. Än finns det möjligheter att gå in i rustkammaren. Därinne finns det olja. Det är Andens olja, med vilken han vill smörja dig. Ja, tack Herre, jag vill gärna gå in för att bättre rustad att gå ut och tala och skriva tänd av din heliga eld och smord av Andens olja.

Bitterhetens fula tryne

Jag är så tacksam för att Herren ibland lyser på egenskaper man har, som man inte trodde fanns kvar. En sådan egenskap är bitterhet. Bitterheten är ett gift som skadar en på så sätt att det fräter inifrån. Jag är livrädd för detta gift. De glupande ulvar som allt ifrån min barndom ligger i hasorna på mig och vill hinna ifatt mig, vill jag för allt i världen inte ha med att göra. De senaste dagarna har jag ropat: ”Gud befria mig från varje uns av bitterhet du ser som kan finnas hos mig.” Herren har svarat. Jag vet precis hurudan du är, för det är jag som har skapat dig. I dig själv har du inte särskilt mycket att berömma dig av. Din onda natur har du ärvt, men den har du avsagt dig för länge sen. Du tillhör mig och så länge du gör det kan ingenting skada dig. När bitterheten dyker upp och visar sitt fula tryne, får du gömma dig bakom Jesus. Han är den som förlåter, renar och helar och upprättar. Du kan stå rak och våga vara frimodig i din tjänst för mig, ty det är jag som har kallat dig.