Twingly statistik

fredag 9 mars 2018

ÅNGESTSYNDROM, UTBRÄNDHET FÖR DEM SOM ARBETAR I KYRKAN

Jag kände igen så mycket av det som Hanna Enbom i dag beskriver i en artikel i tidningen Dagen med rubriken

"UTMATTNING ALLT VANLIGARE I KYRKAN."

Jag upplevde nästan exakt samma sak år 1976 då jag slutade min tjänst som pastor i Pingst. Denna typ av utmattningssyndrom kallas ofta för recidiverande depression och har en tendens att återkomma under påfrestningar i livet. Detta har jag varit med om vid olika tillfällen och jag vill gärna dela med mig av de erfarenheter jag gjort. I flera delar av min livsberättelse

"VEM VILLE VÅRT LIV"

har jag beskrivit detta. Här är ett av utdragen ur min berättelse:

"Jag var sångledare, barnmötesfarbror, predikant och förståndare och hade inte den minsta lust att säga ifrån mig någon av dessa uppgifter. Det fanns inte heller någon som hejdade mig. I stället ville man hela tiden att verksamheten skulle breddas och själv brann jag med en het låga. Jag ville så mycket, men i stället för att delegera, tyckte jag att jag själv var bäst och oumbärlig. Det inre krav som jag haft med mig från min barndom pressade mig hela tiden. Jag måste vara duktig och få det bekräftat, ja jag hade alltför stora krav på mig själv. Jag kom till en gräns där jag inte orkade mera. Det var självförvållad utbrändhet jag hade drabbats av. Jag var utbränd och blev sjukskriven flera gånger. Jag trodde att jag skulle kunna återhämta mig, men det fungerade inte. En dag sa en äldre syster i församlingen, som förstod hur läget var: Rolf, du är helt slut. Du behöver hjälp! Jag borde ha reagerat mycket tidigare på de signaler som hela tiden gjorde sig påminda, men jag ville inte tro att det var sant. Jag trodde att det var normalt att känna sig otillräcklig och svag, men i stället för att få balans mellan vila och arbete, hade jag tagit på mig allt för stora uppgifter. Ingen tackar en för att man arbetar ut sig. Jag fick veta att jag nått vägs ende. Jag hade drabbats av utmattningsdepression och blev långtidssjukskriven. Året var 1976. Det var den värsta tid jag varit med om i hela mitt liv. Det gick så långt att jag hatade mig själv. Omgivningen tyckte synd om mig och min familj. Det var verkligen ingen som tackade mig. Jag tror också att många tyckte synd om församlingen Tänk att de hade en pastor, som var psykiskt sjuk En sådan kan ju inte vara till särskilt stor välsignelse Det vore väl lika bra att han slutade sin tjänst. "Varför hade han som börjat i Anden nu slutat i köttet? Hade han slutat lita på att han var beroende av Gud i stället för att lita på sig själv?" Så tänkte även jag, men vad skulle jag göra? Jag visste ju att min egen kraft inte kunde hjälpa mig i detta läge, och något hade hänt, som gjorde att jag var helt övergiven. Hade Gud övergivit mig, så att jag inte längre kunde lita på hans hjälp i mitt liv? Jag gick in i en svår depression. Det var en av många både tidigare och senare, vilket jag skulle få uppleva. Det kallas på läkarspråket för recidiverande depression. Funktionsnedsättningen innebär att man får problem med trötthet, energibrist, nedsatt minne, bristande initiativförmåga, bristande motivation och uthållighet. Ofta ökar graden av funktionsnedsättningen med antalet depressioner. Detta har jag fått erfara många gånger i mitt liv Fanns det möjligheter för mig till annat arbete eller annan försörjning av min familj?. Jag hade ju varit på fältet och tjänat Herren i sexton års tid utan någon annan yrkesutbildning. Jag sade upp min tjänst i församlingen och alla förstod mig utan att anklaga mig."

Vi ställer ofta alltför stora krav på dem som är församlingsmedarbetare och de ställer även ofta samma krav på sig själva. Här tror jag att det behövs ökad förståelse hos dem som är ledare i församlingen. Det gäller att vara observant på dem som arbetar och ge dem det emotionella stöd som de behöver för att orka med sin uppgift. Den som går in i en pastorsroll skall inte behöva känna sig ensam i sin roll. Det finns många arbetsuppgifter som en pastor eller avlönad församlingsmedarbetare kan och bör delegera. Om man har en stark kallelseupplevelse kan man göra precis så som Hanna Enbom beskriver: "Jag gick in i min tjänst med hull och hår och hade mycket energi. Jag körde på väldigt intensivt och ingen stoppade mig....Jag fick svårt att dra gränser och hamnade i ett läge där jag läste arbetsmejl i sängen innan jag la mig. Så jobbade jag hela första året." "Återigen ville jag klara mig själv, det är nog det mest typiska duktig flicka syndromet som spökar." Jag känner så väl igen mig. Hur jag upplevde det innan det var för sent.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar