En artikel om tydlighet och öppenhet går att förena:
Joel Halldorf har skrivit en mycket intressant ledare i tidningen Dagen den 2 mars 2018. Han skriver där om pingströrelsen har en tydlig identitet eller om den är en öppen rörelse och om öppenhet och tydlighet kan förenas.
LÄS HÄR
I det historiska perspektivet skriver han att det redan under 1700-talets pietism växte fram en väckelserörelse i protest mot den tidens protestantiska fixering vid den rätta läran. Pietisterna ville ha mindre lära och huvud och mer hjärta och liv.
Frågan som Halldorf tar upp är om Pingströrelsen kan vara en sådan rörelse, som är öppen för generositet och värme och vardagsnära tro och samtidigt behålla den teologiska tydligheten. Pingstledaren Daniel Alm har beskrivit sin framtidsvision på youtube, där han skildrar en rörelse som är känd för sin kärlek till Jesus och medmänniskorna. Alltså en öppen och utåtriktad pingströrelse.
Detta är så som jag ser det en mycket sympatisk och önskvärd framtidsvision för den rörelse där jag just nu får vara medlem. Samtidigt ställer jag frågan om hur långt vi har kommit i denna öppenhet och dessutom hur långt kan vi gå utan att överskrida de gränser som måste finnas för att en församling skall bevaras frisk och sund.
En fråga som tidigare skilt oss åt och som fortfarande i många fall skiljer oss åt är dopfrågan. Den kan i värsta fall bekräfta de olyckliga fördomarna om Pingströrelsen som sluten och trångsynt, skriver Halldorf.
Till sist undrar jag ändå om inte Guds församling som i Bibeln beskrives som brud skall ha en viss slutenhet mot världen, där lustgården finns innanför dörrarna, men där dörrtrösklarna inte är högre än att vem som helst kan ta sig in och få njuta av lustgårdens värme och kärlek.
Detta uttryckes i Höga visan 4:12:
"En tillsluten lustgård är min syster, min brud, en tillsluten brunn, en förseglad källa."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar