fredag 22 juni 2018
torsdag 21 juni 2018
Det finns ingen gräns för givandet
Om jag ger av mina ekonomiska tillgångar till den församling jag tillhör, så beror det i första hand på att det är Guds församling och inte en vanlig förening. Till en vanlig förening är det vanligt att man betalar en medlemsavgift, men när man ger till Guds församling, så finns det ingen gräns för givandet. Det är till Gud man ger och det är av tacksamhet till Gud man ger det man känner sig manad till, och absolut inte av tvång.
Det finns ingen regel över hur mycket man ger, även om vi i Bibeln läser om en sådan. Jag menar det som kallas tionde. Det finns ingen som tvingar mig att ge en tiondel av min inkomst till församlingen, men i Bibeln står det att om jag gör det så skall Gud öppna himmelens fönster över mig och utgjuta över mig riklig välsignelse. Se Malaki 3:10. Detta är en följd av givandet. Det finns även ett annat bibelord som talar om givandets betydelse. I 2.Kor. 9:6-11 står det:
"Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd. Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, ty Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. Det står ju skrivet: Han strör ut åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. Ni blir rika på allt och kan visa en gränslös frikostighet som framkallar tacksägelser till Gud när jag förmedlar gåvan."
Vi kan aldrig ge för mycket till Gud, eller rättare sagt till det vi kan kalla välgörenhet. Vi betalar i regel mera i skatt än vad vi ger till Gud. I Matteus 22:a kapitel läser vi att fariseerna ville försöka sätta fast Jesus genom någonting han sade och de ställde frågan till honom om det var rätt eller inte att betala skatt till kejsaren. Deras avsikter med sin fråga var bedrägliga och det insåg Jesus. Han gör dem häpna genom sitt kloka svar. Han bad dem tala om vems bild och namn det var på myntet som de räckte till honom. De svarade att det var kejsarens bild. Då sa han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."
Den skatt vi betalar är vi tvungna att betala och det är inget fel med det. Trots att vi inte är tvingade att ge till Gud, så ligger det en stor välsignelse i att få göra det.
Det finns ju ingen som kan säga: "Jag kan inte ge för jag är alldeles för fattig." Nej Gud ser vilken förmåga vi har och tar i tacksamhet emot även det som kan anses vara en liten gåva.
Det står om de första kristna ifrån Makedonien i 2.Kor 8:2 "Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja över sin förmåga har de gett."
Låt mig fråga: "Har du något att vara tacksam till Gud för? Är du tacksam för dina möjligheter?"
Då kan du först av allt göra så som man gjorde i församlingrna i Makedonien: "De gav inte bara det jag hade hoppats, (skrev Paulus)- efter Guds vilja gav de först och främst sig själva, åt Herren och åt mig."
Det viktigaste är inte hur mycket pengar du ger till Gud. Det viktigaste är att du ger dig själv till Gud. Det är den allra största gåva du kan ge till honom, som tack för allt han har gett till dig. Skriv och berätta hur du tänker om allt detta! Gud välsigne dig!
Det finns ingen regel över hur mycket man ger, även om vi i Bibeln läser om en sådan. Jag menar det som kallas tionde. Det finns ingen som tvingar mig att ge en tiondel av min inkomst till församlingen, men i Bibeln står det att om jag gör det så skall Gud öppna himmelens fönster över mig och utgjuta över mig riklig välsignelse. Se Malaki 3:10. Detta är en följd av givandet. Det finns även ett annat bibelord som talar om givandets betydelse. I 2.Kor. 9:6-11 står det:
"Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd. Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, ty Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. Det står ju skrivet: Han strör ut åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. Ni blir rika på allt och kan visa en gränslös frikostighet som framkallar tacksägelser till Gud när jag förmedlar gåvan."
Vi kan aldrig ge för mycket till Gud, eller rättare sagt till det vi kan kalla välgörenhet. Vi betalar i regel mera i skatt än vad vi ger till Gud. I Matteus 22:a kapitel läser vi att fariseerna ville försöka sätta fast Jesus genom någonting han sade och de ställde frågan till honom om det var rätt eller inte att betala skatt till kejsaren. Deras avsikter med sin fråga var bedrägliga och det insåg Jesus. Han gör dem häpna genom sitt kloka svar. Han bad dem tala om vems bild och namn det var på myntet som de räckte till honom. De svarade att det var kejsarens bild. Då sa han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."
Den skatt vi betalar är vi tvungna att betala och det är inget fel med det. Trots att vi inte är tvingade att ge till Gud, så ligger det en stor välsignelse i att få göra det.
Det finns ju ingen som kan säga: "Jag kan inte ge för jag är alldeles för fattig." Nej Gud ser vilken förmåga vi har och tar i tacksamhet emot även det som kan anses vara en liten gåva.
Det står om de första kristna ifrån Makedonien i 2.Kor 8:2 "Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja över sin förmåga har de gett."
Låt mig fråga: "Har du något att vara tacksam till Gud för? Är du tacksam för dina möjligheter?"
Då kan du först av allt göra så som man gjorde i församlingrna i Makedonien: "De gav inte bara det jag hade hoppats, (skrev Paulus)- efter Guds vilja gav de först och främst sig själva, åt Herren och åt mig."
Det viktigaste är inte hur mycket pengar du ger till Gud. Det viktigaste är att du ger dig själv till Gud. Det är den allra största gåva du kan ge till honom, som tack för allt han har gett till dig. Skriv och berätta hur du tänker om allt detta! Gud välsigne dig!
söndag 17 juni 2018
Tron kommer före seendet
Förkunnelsen om Kristi kors, om Jesu död och uppståndelse är grunden för vår räddning. För oss som räddas är det en Guds kraft, men för dem som går förlorade är det en dårskap. Så skriver Paulus till de kristna i Korint. Han menade att de hörde till de räddade, eftersom de tagit emot förkunnelsen om Kristi kors genom Kristi ord. Till romarna skriver han att tron bygger på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.
Denna förkunnelse bygger på något som människor har upplevt. Den handlar egentligen om hur livet blev synligt för oss människor. Johannes skriver om detta i sitt första brev: "Ja livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus."
Den Gud som tidigare varit osynlig för människor, blev genom Jesus synlig. Trots att han blev synlig för alla, så fanns det människor som inte ville se och så har det varit i alla tider. De ville inte ta emot honom. Det står: "Han kom till det som var hans ( i den gamla översättningen står det att han kom till sitt eget) och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn. Och Ordet blev människa och vi såg hans härlighet."
De hade sett Gud uppenbarad i Jesus och upplevt den härlighet som fanns hos honom. Detta var anledningen till att de förkunnade för andra för att också de som lyssnade till förkunnelsen skulle få vara med i den underbara gemenskap som Gud utlovar.
Budskapet om Kristi kors, Jesu död och uppståndelse, gick som ett segertåg över världen och fortsätter att göra så ända fram till den dag han åter ska bli synlig för en hel värld.
Det är genom detta budskap vi kan komma fram till en bärande tro i dag. Det är en sådan tro vi behöver för att vi en gång skall kunna se. Den tron måste absolut komma före seendet. "Utan tro kan ingen finna nåd hos honom, ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar den som söker honom." Så står det i Hebreerbrevet 11:6
Tron kommer före seendet. Salig du som tror, utan att ha sett. Tomas var en tvivlare, men han fick ändå se. Jesus sa: "Du tror för att du har sett mig, men salig den som tror utan att ha sett."
"Ni har inte sett honom, men älskar honom ändå: ni ser honom ännu inte, men tror på honom och kan jubla i outsäglig himmelsk glädje." skriver Petrus i sitt första brev
Detta är trons konsekvenser. Tron på Jesus sätter oss i förbindelse med Gud. Ja detta är Guds budskap till oss genom sitt eget ord.
Nu finns det människor som till varje pris vill förhindra att detta budskap ska förkunnas. De vill inte veta av någon sanning som handlar om Gud. Om de säger att det inte finns några bevis för Guds existens, så beror det ofta på att deras förnekelse gör dem blinda. Man kan nämligen veta att Gud finns genom hans verk. "Det man kan veta om Gud kan de ju själva se. Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga." Romarbrevet 1:19
Det finns således två kategorier av människor enligt de ord vi har citerat. Först de som genom tron på Jesus blir räddade och så de som går förlorade därför att de inte vill tro och ta emot budskapet om Jesus Kristus.
Det är av den anledningen som jag skriver detta, för att du som läser det ska förstå hur viktigt det är att ha en tro. Om du med din mun bekänner att Jesus skall vara Herre i ditt liv så leder detta till att du får en tro på Gud som till sist skall rädda ditt liv ifrån att gå evigt förlorad. Jag sammanfattar mitt budskap till dig genom att citera en sång som jag skrivit:
Du får det du tror om du tror som det står. Det säger jag till dig en gåva du får Din tro blir med Guds ord bejakad. Jag bad att få se men han gav mig sitt ord Han satte mig ned vid sitt dukade bord. Han sa att han kommer tillbaka
Det ord som han gav mig skall leda mig rätt. Jag fick ta emot av den gåva Gud gett. Mitt liv blev med Jesus förenat. I sällskap med honom jag lever mitt liv. Bli kvar hos mig ber jag mer Ande mig giv. Jag tror det är så Gud har menat.
Denna förkunnelse bygger på något som människor har upplevt. Den handlar egentligen om hur livet blev synligt för oss människor. Johannes skriver om detta i sitt första brev: "Ja livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus."
Den Gud som tidigare varit osynlig för människor, blev genom Jesus synlig. Trots att han blev synlig för alla, så fanns det människor som inte ville se och så har det varit i alla tider. De ville inte ta emot honom. Det står: "Han kom till det som var hans ( i den gamla översättningen står det att han kom till sitt eget) och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn. Och Ordet blev människa och vi såg hans härlighet."
De hade sett Gud uppenbarad i Jesus och upplevt den härlighet som fanns hos honom. Detta var anledningen till att de förkunnade för andra för att också de som lyssnade till förkunnelsen skulle få vara med i den underbara gemenskap som Gud utlovar.
Budskapet om Kristi kors, Jesu död och uppståndelse, gick som ett segertåg över världen och fortsätter att göra så ända fram till den dag han åter ska bli synlig för en hel värld.
Det är genom detta budskap vi kan komma fram till en bärande tro i dag. Det är en sådan tro vi behöver för att vi en gång skall kunna se. Den tron måste absolut komma före seendet. "Utan tro kan ingen finna nåd hos honom, ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar den som söker honom." Så står det i Hebreerbrevet 11:6
Tron kommer före seendet. Salig du som tror, utan att ha sett. Tomas var en tvivlare, men han fick ändå se. Jesus sa: "Du tror för att du har sett mig, men salig den som tror utan att ha sett."
"Ni har inte sett honom, men älskar honom ändå: ni ser honom ännu inte, men tror på honom och kan jubla i outsäglig himmelsk glädje." skriver Petrus i sitt första brev
Detta är trons konsekvenser. Tron på Jesus sätter oss i förbindelse med Gud. Ja detta är Guds budskap till oss genom sitt eget ord.
Nu finns det människor som till varje pris vill förhindra att detta budskap ska förkunnas. De vill inte veta av någon sanning som handlar om Gud. Om de säger att det inte finns några bevis för Guds existens, så beror det ofta på att deras förnekelse gör dem blinda. Man kan nämligen veta att Gud finns genom hans verk. "Det man kan veta om Gud kan de ju själva se. Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga." Romarbrevet 1:19
Det finns således två kategorier av människor enligt de ord vi har citerat. Först de som genom tron på Jesus blir räddade och så de som går förlorade därför att de inte vill tro och ta emot budskapet om Jesus Kristus.
Det är av den anledningen som jag skriver detta, för att du som läser det ska förstå hur viktigt det är att ha en tro. Om du med din mun bekänner att Jesus skall vara Herre i ditt liv så leder detta till att du får en tro på Gud som till sist skall rädda ditt liv ifrån att gå evigt förlorad. Jag sammanfattar mitt budskap till dig genom att citera en sång som jag skrivit:
Du får det du tror om du tror som det står. Det säger jag till dig en gåva du får Din tro blir med Guds ord bejakad. Jag bad att få se men han gav mig sitt ord Han satte mig ned vid sitt dukade bord. Han sa att han kommer tillbaka
Det ord som han gav mig skall leda mig rätt. Jag fick ta emot av den gåva Gud gett. Mitt liv blev med Jesus förenat. I sällskap med honom jag lever mitt liv. Bli kvar hos mig ber jag mer Ande mig giv. Jag tror det är så Gud har menat.
onsdag 6 juni 2018
Vi gratulerar Rosmarie som fyller 50 år
Ur min bok "Vem ville vårt liv" Åttonde kapitlet.
Det hände för femtio år sedan den 6 juni 1968:
ROSMARIES BILDERBOK KLICKA HÄR!
Susanne får en syster.
En varm sommardag i början av juni månad var det dags att packa väskan med det allra nödvändigaste och bege sig in till Kalmar. Jag hade fått den stora förmånen att få vara med vid förlossningen. Meningen var ju att jag skulle vara till hjälp för min hustru, men sanningen att säga så var jag så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken. Vi gick in på TV-rummet medan vi väntade på att Ulla-Britt skulle få komma in på förlossningssalen. Där hade några människor samlats framför TV:n. Något hade hänt. Vad var nu detta? Kennedy är skjuten, säger någon.
Jamen blev inte han skjuten för fem år sen. Det måste väl vara en dokumentär om den förre presidenten. Näe det kan inte stämma. Den som blivit skjuten heter Robert F. Kennedy och han är presidentkandidat för demokraterna i den pågående presidentvalskampanjen
Jag bryr mig inte alls om det här. Jag är bara intresserad av det som skall hända i förlossningssalen med min kära hustru. Nu får fru Ericson komma in på salen. Maken får vara med, men vi har en bestämmelse som säger att ingen utom vårdpersonalen får vara med den sista halvtimmen. Vi gör ett litet undantag. När det är dags, så får maken stå i dörröppningen och vara beredd att gå ut om någon läkare skulle dyka upp.
Allting gick runt i mitt huvud. Jag kunde inte fatta att det var sant. Vi skulle bli föräldrar till vårt andra barn. Jag gick där i ett lyckorus, men samtidigt var jag lite orolig. Jag märkte att det var problem. Ulla-Britt hade fått kramp i benen och personalen masserade och gjorde allt för att underlätta hennes situation. Tiden gick långsamt och jag kände mig trött. Ulla-Britt var i alla fall tapper och det lät inte så mycket ifrån henne mer än några enstaka kvidanden. Rätt som det var fick jag höra ett underbart ljud. Ett segerljud från ett barn som gör entré. Jag hörde någon som sa: Det blev en flicka!
Nu får maken komma in på salen. Vi tackade Gud och kände att himlen hade kommit nära denna stund. Tacksamhetens tårar rann från mina ögon. Min tappra hustru låg där med vårt underbara lilla nyfödda barn. En flicka. Tänk att Susanne hade fått en syster! Vi hade haft många namnförslag, både pojk- och flicknamn, men inget av de förslag vi haft skulle betyda något. Hon ska heta Rosmarie! sa Ulla-Britt plötsligt och utan att tänka. Var fick hon det ifrån? Ja, så kan man undra, men så blev det i alla fall. Så småningom mognade förslaget och hennes namn blev Rosmarie, Eva, Margareta född den 6 juni 1968.
Våra könsroller
Jag skall nu berätta något som handlar om fördelningen av våra arbetsuppgifter vid den här tiden. Egentligen borde ju jag ha varit ”pappaledig” och stannat hemma med Susanne, men detta var otänkbart. Föräldraförsäkringen infördes sex år senare år 1974
I det planerade församlingsarbetet trodde jag i min enfald att jag var en oumbärlig person, som måste finnas med i arbetet först av allt. Det var ju min plikt. Barnafödande och skötsel av hemmet var väl i alla fall kvinnans uppgift. Församlingen hade ju planerat ett ungdomsläger och där var ju jag en av ledarna. Inte kunde väl jag svika dem och stanna hemma hos min familj bara för att ett barn hade fötts. Vi hade redan ordnat för Susanne. Hon fick vara hos faster Wega och farbror Natanael vid tiden då Ulla-Britt skulle läggas in på förlossningskliniken. De bodde då i Virserum där Natanael var pastor. Inte hade jag en tanke på att jag försummade min familj när jag prioriterade arbetet i församlingen. Ulla-Britt ställde aldrig några krav på mig i det avseendet. Det var självklart för henne att hon skulle vara hemma och se till att mannen fick den omsorg och service som han behövde, tvätt, städning och strykning av skjortor och inte minst näsdukar. De skulle vara välstrukna, för inte kunde jag ta fram en skrynklig näsduk när jag satt däruppe på talarstolen. Vad jag skäms över den attityd jag hade denna tid. Jag var så bortskämd, men min goda maka bara fortsatte att slösa med sin kärlek och omsorg nu om oss alla tre. Självklart hjälpte jag till hemma också vid den tiden, men merparten av arbetet vilade på Ulla-Britt. Hon som tidigare varit piga på gården hemma, hade nu övertagit den rollen även i vårt hem.
Det hände för femtio år sedan den 6 juni 1968:
ROSMARIES BILDERBOK KLICKA HÄR!
Susanne får en syster.
En varm sommardag i början av juni månad var det dags att packa väskan med det allra nödvändigaste och bege sig in till Kalmar. Jag hade fått den stora förmånen att få vara med vid förlossningen. Meningen var ju att jag skulle vara till hjälp för min hustru, men sanningen att säga så var jag så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken. Vi gick in på TV-rummet medan vi väntade på att Ulla-Britt skulle få komma in på förlossningssalen. Där hade några människor samlats framför TV:n. Något hade hänt. Vad var nu detta? Kennedy är skjuten, säger någon.
Jamen blev inte han skjuten för fem år sen. Det måste väl vara en dokumentär om den förre presidenten. Näe det kan inte stämma. Den som blivit skjuten heter Robert F. Kennedy och han är presidentkandidat för demokraterna i den pågående presidentvalskampanjen
Jag bryr mig inte alls om det här. Jag är bara intresserad av det som skall hända i förlossningssalen med min kära hustru. Nu får fru Ericson komma in på salen. Maken får vara med, men vi har en bestämmelse som säger att ingen utom vårdpersonalen får vara med den sista halvtimmen. Vi gör ett litet undantag. När det är dags, så får maken stå i dörröppningen och vara beredd att gå ut om någon läkare skulle dyka upp.
Allting gick runt i mitt huvud. Jag kunde inte fatta att det var sant. Vi skulle bli föräldrar till vårt andra barn. Jag gick där i ett lyckorus, men samtidigt var jag lite orolig. Jag märkte att det var problem. Ulla-Britt hade fått kramp i benen och personalen masserade och gjorde allt för att underlätta hennes situation. Tiden gick långsamt och jag kände mig trött. Ulla-Britt var i alla fall tapper och det lät inte så mycket ifrån henne mer än några enstaka kvidanden. Rätt som det var fick jag höra ett underbart ljud. Ett segerljud från ett barn som gör entré. Jag hörde någon som sa: Det blev en flicka!
Nu får maken komma in på salen. Vi tackade Gud och kände att himlen hade kommit nära denna stund. Tacksamhetens tårar rann från mina ögon. Min tappra hustru låg där med vårt underbara lilla nyfödda barn. En flicka. Tänk att Susanne hade fått en syster! Vi hade haft många namnförslag, både pojk- och flicknamn, men inget av de förslag vi haft skulle betyda något. Hon ska heta Rosmarie! sa Ulla-Britt plötsligt och utan att tänka. Var fick hon det ifrån? Ja, så kan man undra, men så blev det i alla fall. Så småningom mognade förslaget och hennes namn blev Rosmarie, Eva, Margareta född den 6 juni 1968.
Våra könsroller
Jag skall nu berätta något som handlar om fördelningen av våra arbetsuppgifter vid den här tiden. Egentligen borde ju jag ha varit ”pappaledig” och stannat hemma med Susanne, men detta var otänkbart. Föräldraförsäkringen infördes sex år senare år 1974
I det planerade församlingsarbetet trodde jag i min enfald att jag var en oumbärlig person, som måste finnas med i arbetet först av allt. Det var ju min plikt. Barnafödande och skötsel av hemmet var väl i alla fall kvinnans uppgift. Församlingen hade ju planerat ett ungdomsläger och där var ju jag en av ledarna. Inte kunde väl jag svika dem och stanna hemma hos min familj bara för att ett barn hade fötts. Vi hade redan ordnat för Susanne. Hon fick vara hos faster Wega och farbror Natanael vid tiden då Ulla-Britt skulle läggas in på förlossningskliniken. De bodde då i Virserum där Natanael var pastor. Inte hade jag en tanke på att jag försummade min familj när jag prioriterade arbetet i församlingen. Ulla-Britt ställde aldrig några krav på mig i det avseendet. Det var självklart för henne att hon skulle vara hemma och se till att mannen fick den omsorg och service som han behövde, tvätt, städning och strykning av skjortor och inte minst näsdukar. De skulle vara välstrukna, för inte kunde jag ta fram en skrynklig näsduk när jag satt däruppe på talarstolen. Vad jag skäms över den attityd jag hade denna tid. Jag var så bortskämd, men min goda maka bara fortsatte att slösa med sin kärlek och omsorg nu om oss alla tre. Självklart hjälpte jag till hemma också vid den tiden, men merparten av arbetet vilade på Ulla-Britt. Hon som tidigare varit piga på gården hemma, hade nu övertagit den rollen även i vårt hem.
