onsdag 22 april 2020

Att ge är att få


"Jag brukar sällan tala om att jag ger och definitivt inte hur mycket jag ger till församlingen, men just nu känner jag mig manad att i dessa tider få inspirera mina kära vänner i församlingen att ge en extra gåva, eftersom vi inte kan samlas i kyrkan. Jag har satt in en extra gåva på 33% av det belopp jag brukar ge. Det hade jag verkligen råd med. "

I dag den 22 april har det gått nästan en månad sedan jag skrev ovanstående text. För mig och många har det blivit ny inkomst (pension) De ekonomiska behoven blir större i dessa tider. För min del ger jag med glädje av det jag har precis som pojken med de fem bröden och de två fiskarna. Om du som läser detta också gör det, så kommer du att upptäcka att ditt liv blir rikt på alla områden. För mig handlar det om den församling jag tillhör. För någon annan innebär givandet något som är speciellt för denne. Vi ger inte för att få, men vi får om vi ger.


55-årsjubileum



1965 17/4 - 2020
År 1965 den 17 april var det påskafton. Då firade vi vårt bröllop i det lilla Brenäskapellet. Många hade infunnit sig från både när och fjärran och det var alldeles fullt av människor i kapellet. Ulla-Britts farbror, Natanael Claesson som då var pastor i Filadelfiaförsamlingen i Virserum var vigselförrättare, pianist var musikstuderanden Ingemar Derneborg och solist var pastor Ingvar Nilsson Brudnäbbar var Ulla-Britts kusin Ewa Claesson och min systerdotter Lena Wennberg. Bröllopsvärdar var Lantbrukarparet Vera och Göran Göransson.
Till tonerna av "En bröllopsdag på Trollhaugen" av Edvard Grieg spelade Ingemar Derneborg på pianot när jag tågade in med min strålande brud vid min sida i det lilla Brenäskapellet.
Evangelisterna Elsie Gustafsson och Linnéa Nilsson hade lagt ner ett enormt arbete på att smycka kapellet. Det var verkligen fest och glädje. Jag glömmer aldrig min käre svärfar Herman, som kom ut till oss före intåget. Med tårar i ögonen tog han sina båda händer och lade dem på oss och så sa han uttrycktsfullt:
- Gud vare med Er."
Bröllopsfesten med släkt och vänner firades på Privathemmets pensionat i Katrineholm..
Annandag påsk hade mina svärföräldrar inbjudit den lilla Brenäsgruppen till fest i Axsjövik. Ja allt var så storslaget man någonsin kunnat önska sig. Min svärfar hade sagt märkbart rörd i sitt tal till oss:
- Ni glömmer väl inte bort oss här uppe i skogen.
Nu skulle vi börja ett nytt liv tillsammans som man och hustru. Det var helt enkelt ofattbart. Jag hade fått en hjälp vid min sida, som på allt sätt ville dela min kallelse och mitt uppdrag som en Herrens tjänare.

lördag 11 april 2020

Vårpromenad i Motala



Lägg märke till min tillfälliga "coronafrisyr"

tisdag 7 april 2020

Religionerna och den yttersta auktoriteten


Vi lever i en tid då religionerna återkommer och tar plats i Sverige, som ansetts vara världens mest sekulariserade land. Religionen har på nytt blivit synlig i vår tid.

"Under senare delen av 1900-talet trodde man att religionens betydelse skulle försvinna i samhällsdebatten." (Stockholms universitet; forskning se)

Men så blev det inte!

Många anser att religionens nya synlighet skapar spänningar i samhället, inte minst genom den religiösa mångfald som har uppstått. Religionsfriheten ger alla religiösa samma utrymme.

Sverige har aldrig varit ett kristet land, även om kristendomen tidigare varit knutet till Staten genom Svenska kyrkan. Ett land kan inte vara kristet, men människor kan vara kristna i ett land. Därför tycker jag att det är det fel att tala om avkristning av vårt land. Däremot kan vi säga att Sverige har utvecklats till ett postsekulärt samhälle, vilket innebär att alla måste förhålla sig till religionerna på ett nytt sätt. Den postsekulära insikten är att alla på något sätt är religiösa.

"Även ateister har sina religioner" skriver Göran Rosenberg i Expressens kultur.

Joel Halldorf skriver i sin bok Gud- återkomsten:(s.163)

"I en postsekulär värld uppnår vi inte enhet genom att tvinga alla att tro på eller förhålla sig till samma sanning, utan vi accepterar att olika sanningsanspråk lever sida vid sida. Vi håller givetvis inte med om allt, men vi försöker inte heller förbjuda allt vi ogillar. För det andra insikten om att praktik är viktigare än teori. Det kan vara lättare att leva tillsammans om vi fokuserar på det konkreta livet snarare än den abstrakta läran.. Om vi placerar socialism, kristendom, islam och buddhism bredvid varandra är det uppenbart att systemen krockar på en rad punkter"(slut citat)

Förr talade man om kristendomen skild från andra religioner. Var man född i Sverige blev man skriven som medlem i Svenska kyrkan, som då var Statskyrka. Detta innebar inte att man behövde vara en bekännande kristen. Sedan år 1996 blir man medlem genom dop eller i avvaktan på dop. Går man längre tillbaka i historien, under början av 1800-talet, så var det kyrkogångsplikt, vilket innebar att man var tvungen att närvara vid högmässan varje söndag och även vid de så kallade husförhören, då prästen skulle kontrollera människornas läskunskap. Att ifrågasätta prästen som den kyrkliga auktoriteten var otänkbart. Kyrkan var enväldig och hade makt över folket. Genom det så kallade Konventikelplakatet förbjöd man folk att samlas i andra lokaler än kyrkan. Motivet var att man ville slå vakt om kyrkans auktoritet och enhet i religionen, så som man uppfattade den vid denna tid. Brott mot förordningen resulterade i stränga straff. Det var många som vägrade att finna sig i denna lag. En del föredrog att utvandra, de flesta till Nordamerika. De valde en annan väg, i stället för att böja sig för den kyrkliga auktoriteten. Om detta kan man läsa bland annat i Selma Lagerlöfs bok Jerusalemsfararna.

Människor tänkte annorlunda före individualismens och demokratins genombrott. Numera är de allra flesta tacksamma för att vi har frihet att själva välja vad vi skall tro på och vem vi skall tro på.

Även i vår tid har vi auktoriteter och vi följer dem antingen vi vet det eller inte, men det är förhoppningsvis utifrån våra egna inre val, som vi väljer att följa dem.

K.G.Hammar skriver i sin bok Ecce homo sidan 32:

" Att någon skulle kunna komma utifrån och utifrån en given position kräva tilltro blir alltmera sällsynt i vårt kulturklimat. Och detta måste vi väl alla glädjas åt. Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad" (slut citat)

Bibeln säger i Rom.10:10:

"Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning."

Den kände kristne apologeten Stefan Gustavsson skriver 
"BIBELN STÅR HÖGRE ÄN KYRKAN OCH TRADITIONEN"
att vi alla befinner oss i dialog med Skriften, traditionen och den egna samtiden och vad den påstår är sant och förnuftigt.

Han skriver att bibeln/ skriften står över kyrkan och traditionen, vilket betyder att han anser bibeln som den yttersta auktoriteten.

Citat: "Kristna använder tre olika verktyg eller, med en annan bild, lyssnar till tre olika röster. Vi förhåller oss till Bibelns texter, till den kristna traditionen och till vår egen samtid. Skillnaden mellan kristna är inte att några lyssnar till tre röster och andra bara till en av dem. Nej alla befinner vi oss i dialog med Skriften, med traditionen och med den egna samtiden och vad den påstår är sant och förnuftigt. I vissa frågor är de tre rösterna överens, men det gäller inte alla frågor. Och i de fallen blir skiljelinjen mellan kristna tydlig. Det handlar om vilken auktoritet vi tillskriver respektive röst i de fall då de inte är samstämmiga."

Gustavsson skriver att kristenhetens ödesfråga under 20-talet handlar om ett återupprättat förtroende för Skriften, som den yttersta auktoriteten för innehållet i vår tro

Jag tror inte att jag måste bestämma mig för någon av de tre nämnda, som gör anspråk på att vara yttre auktoriteter. Inte ens för "Skriften som den enda yttersta auktoriteten"

För mig räcker det att veta att Gud är den yttersta auktoriteten. Där har Bibeln visat mig vägen till en egen erfarenhet, som innebär att jag känner Gud och Gud känner mig. I den erfarenheten, som Bibeln säger är den insikt som Anden ger, känner jag mig fullständigt trygg. I mer än 70 år har jag upplevt en relation med Gud, som gjort mig fullständigt viss om det som jag inte kan se. Jag inser svårigheten att förklara detta så att någon annan ska kunna förstå, men jag vet att jag vet.

"Om någon bekänner att Jesus är Guds son, förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom." 1.Joh.4:15-16

När jag säger att jag tror på Gud som den yttersta auktoriteten, så kan jag också tillägga att jag tror på Gud som den absoluta sanningen. Detta innebär inte att jag är färdig med sanningen. Detta betyder inte heller att Gud är färdig med mig. Om någon påstår sig veta svaret på den absoluta sanningen så kan vi med säkerhet avfärda det.

"Mig blir aldrig svaret givet" lyder en strof i Kerstin Anérs text (Sv.ps.27:2)

"Du är större än mitt hjärta, du som allting kan och vet."

Ingen kan få mig att tro att en yttre utifrån bestämmande yttersta auktoritet skall avgöra vad jag skall tro på. Gud har visat oss vem han verkligen är i sitt ord. Bibeln bekräftar Gud som den yttersta auktoriteten, men det är Anden som ger mig insikten Det är den inre auktoriteten som för mig är den yttersta auktoriteten. Det är bara den som jag kan ha förtroende för och det är också den som ger mig friheten att själv få bekänna min tro på Gud.

"Nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss." Joh.1:17-18.

Jesus undervisade kvinnan vid Sykars brunn om den tid som då var inne att det är Anden som upplyser oss, och ger oss den rätta insikten. Detta skulle jag vilja kalla den inre auktoriteten. Den förvissning som Gud ger till alla dem som vill tro på Jesus Kristus. Se Joh. 4:23-24.
"Den tid kommer, ja den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning."
Vi kan inte handskas vårdslöst med vår tolkning av Bibeln. Om vi gör det och samtidigt antyder att Bibeln är den yttersta auktoriteten, hamnar vi i konflikt med sanningen.

Om vi som Stefan Gustavsson skriver befinner oss i dialog med Skriften, så måste detta givetvis betyda att vår kunskap förändras i takt med tiden. Eller har jag missuppfattat detta?

Jag har växt upp med en konservativ och auktoritär bibeltolkning, som ibland varit bokstavlig. Detta har inte fått mig att överge Bibelns centrala budskap. Tvärtom sätter jag större värde på Bibeln än någonsin. Jag läser den inte för att jag är tvungen. Jag läser den för att jag vill tränga mig in i det heliga mysteriet med förhoppning om att komma närmare ursprungskällan. Jag använder inte Bibeln som en lagbok eller ett uppslagsverk som kan ge mig svar på sådant jag finner på annat håll. Jag läser inte heller Bibeln som en apokalyptisk bok, i tro att den skulle ha hela svaret på tidpunkten då jorden skall gå under. Inte heller tror jag att bibeln tillåter att det skall ske i en konflikt med USA/Israel som representant för Gud. Jag är långt ifrån färdig med bibeln och bibeln är inte heller färdig med mig.

Brian D. Mc.Laren skriver om detta i sin bok "Generös radikalitet på sidan 156.

Han värdesätter Bibeln på ett nytt sätt. Jag tror precis som Stefan Gustavsson skriver att vårt synsätt och vår tolkning av Bibeln har en ödesavgörande betydelse under 20-talet, men jag har svårt att tro att det då skulle handla om "Skriften som den enda yttersta auktoriteten." Ett sådant synsätt skapar även spänningar ibland de troende.

Om vi använder Bibeln, Koranen eller andra religiösa skrifter, som utsagor för yttersta auktoriteter, hamnar vi i de religioners nya synlighet som skapar spänningar i samhället, de spänningar som jag antydde i inledningen. I Bibeln finner jag inget stöd för vårt sätt att skuldbelägga och fördöma människor, exempelvis för deras olikheter på grund av sexuell läggning. Bibeln är inte en sexualetisk bok, som beskriver vår tid så som en del påstår. I Bibeln finner jag däremot stöd för frikännandet ifrån synd, skuld och dom.

"Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus." Rom 8:1

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är den oro jag känner, vid den retorik som användes för att fördöma och skuldbelägga

Varför sker detta i vår tid, när vi i stället borde uppmuntra varandra över den nya tiden, som möjligheternas underbara tid och inte som nu sker med olycksbådande retorik.

Detta är frågor som borde ställas av flera. Själv känner jag mig som en ensam varg i utkanten av ett revir som intas av andra vargar. De anser sig tillhöra min kyrkofamilj. Jag önskar med det jag här har skrivit att få kontakt med dig som kan känna samhörighet med mig i dessa frågor.