söndag 28 februari 2021

Från Pingstkyrkan i Motala söndag 28 februari

torsdag 25 februari 2021

Vem ville vårt liv, kapitel 7

Ur sjunde kapitlet: ....

………….”Kan man bli kär vid första ögonkastet, eller krävs det en längre tids bekantskap för att kärleken skall spira? Det fanns något mellan oss, som inte går att förklara på annat sätt än det som beskrives i Ordspråksbokens 30:nde kapitel och 18:nde vers:
”Tre ting är mig för underbara, ja fyra finns, som jag inte kan spåra: örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna.”
Vi visste ju egentligen väldigt lite om varandra på det här stadiet. Det var bara känslorna som porlade inom oss med en hemlighetsfull kraft. Framtiden skulle visa oss om det vi upplevde var bara en tillfällig förälskelse. Vi lovade varandra att träffas i hemlighet. Fastän vi nyss blivit bekanta, kändes det som om vi länge varit vänner. Det var svårt att skiljas, men vi bestämde att det inte skulle dröja så länge förrän vi fick se varandra igen.
Var det Gud som sett till oss och som visste att vi behövde varandra? Ulla-Britt, Margareta blev från den dagen min älskade vän. En gosse hade dragit ut ifrån staden upp till skogsbygden och där hade vunnit en farmareflickas hjärta. "Var det sant, eller var det en dröm? Kunde vi verkligen passa ihop, vi som kom från så skilda miljöer? Vad hade vi gemensamt? Först av allt vår kristna tro. Den som vi burit med oss från det vi var små barn. Dessutom hade vi en gemensam längtan efter ett eget hem. Vid den tanken blev jag rädd. Vad hade jag att erbjuda, jag som den senaste tiden varit en fattig evangelist, och knappt kunnat försörja mig själv? Hur skulle jag då kunna försörja även en kvinna med min lilla lön? Det skulle nog dröja ett bra tag innan något sådant kunde hända. Samtidigt tänkte jag på vad som skulle hända efter min värnpliktstjänstgöring vid F 13. Allt var ett oskrivet blad, men jag litade på Guds löfte i Jeremia 31:9:
Men jag skall leda dem där de gå bedjande fram.”

…………..Det är sommarkväll och Ulla-Britt föreslår att vi tar en promenad på ägorna. Vi går vägen upp emot Kupan, ett litet ställe som hör till gården knappt en kilometer bort. Där bor en mycket originell kvinna. Hon heter Sima och behärskar hjälpligt det svenska språket. Hon har kommit som flykting och vandrat den långa vägen från Ryssland, under kriget. Sima har en gris som husdjur.
- Du vara mycket lycklig, som få denna fina Ulla till vän, säger hon och ler mot mig.
- Så mycket smultron det är här utanför, det är ju alldeles rött, jag har då aldrig sett något liknande.
- Du plocka hur mycket du vill. Ingen annan bruka.
Det börjar skymma. Jag drar lite i Ulla-Britt. Vi måste få tid för varandra nu. Vi tar farväl av Sima. Smultronplockningen får vänta, men vi tar några bär i handen och luktar först innan vi äter upp de ljuvliga bären. Så går vi vägen tillbaka hand i hand.
Vågar jag lita på att den våg av kärlek som finns i våra kroppar, är känslor som ska kunna hålla livet ut, eller är det bara en kortvarig förälskelse som kommer att ta slut? Jag vågar knappast tänka så.
Med facit i handen vet jag att vägen var utstakad, men vad visste vi just då om våra liv? Vi hade ju känt varandra bara en kort tid och vi levde under förälskelsens tid. Våra kroppar längtade, men vi måste låta förståndet segra över känslan.
- Nu får vi gå tyst, för jag tror att de har gått och lagt sig.
Vi går förbi ladugården. Jag tycker faktiskt om ladugårdslukten eftersom den passar in i den lantliga idyllen. Inte enbart idyll, tänker jag. I alla fall inte för den som måste gå upp tidigt på morgnarna och ut till ett hårt arbete. Här finns inga latmaskar. Alla tycks ha något att göra och det sjuder av liv från morgon och till kväll.
Mor Kerstin har inte hunnit gå till vila. Hon styr en del i köket och frågar om vi är hungriga. Hon har gjort i ordning några mackor och lite thé och det smakar verkligen bra efter promenaden.
- Jag förstår ju att ni inte vill gå och lägga er än på tag, men jag för min del går upp och lägger mig, Jag har tänt en brasa i kakelugnen i salen, så jag hoppas att ni ska ha det riktigt mysigt Gonatt me er. Sitt nu inte uppe alltför länge, så att ni inte orkar upp i morron.
Vi tackar mor Kerstin och säger Godnatt! Vilken underbar mamma hon är.
Så sitter vi där vid brasan utan att säga särskilt mycket. Vi kryper tätt intill varandra och kramar och kysser varandra lidelsefullt. Så här är det att vara förälskad, vilken lyckans ost jag är tänker jag"

LÄS HELA PITEL SJU

tisdag 23 februari 2021

Lugnande besked ifrån Urologiska kliniken i Linköping.

I dag ringde läkaren ifrån Urologiska kliniken och meddelade att ingen behandling för närvarande är aktuell. Mina PSA värden har tack och lov till Herren gått tillbaka och jag har fått veta att det inte är nödvändigt med någon strålbehandling. Noggranna kontroller kommer att hållas fortsättningsvis, men det finns just nu inte någon anledning till oro.

När det gäller mina övriga besvär så väntar jag på besked ifrån Vårdcentralen. Jag har fått låna en blodtrycksmätare och tar regelbundet blodtryckskontroller. Mina värden tyder på ett rätt så högt blodtryck, så jag hoppas att få hjälp med detta på vårdcentralen. Övertryck mellan 150 och 175. Ganska högt faktiskt, men det finns ju mediciner för sådant.

torsdag 18 februari 2021

Undersökning av hjärtat

Läkaren på Vårdcentralen hade remitterat mig till Fysiologiska kliniken i Linköping för undersökning av hjärtat eftersom mitt EKG inte var tillräckligt bra och mitt blodtryck också var för högt.

I dag har jag varit i Linköping och under nästan två timmar fått genomgång av hjärtat genom ultraljud. Läkaren meddelade att slutresultatet kommer att meddelas till mig av läkaren på Vårdcentralen. Han ansåg att det inte fanns något fel på mitt hjärta med undantag av små läckage på hjärtklaff, vilket inte är särskilt anmärkningsvärt. Tacksam för att jag fått denna undersökning.