torsdag 25 februari 2021

Vem ville vårt liv, kapitel 7

 SJUNDE KAPITLET


Ur sjunde kapitlet: ....

………….”Kan man bli kär vid första ögonkastet, eller krävs det en längre tids bekantskap för att kärleken skall spira? Det fanns något mellan oss, som inte går att förklara på annat sätt än det som beskrives i Ordspråksbokens 30:nde kapitel och 18:nde vers:
Tre ting är mig för underbara, ja fyra finns, som jag inte kan spåra: örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna.”
Vi visste ju egentligen väldigt lite om varandra på det här stadiet. Det var bara känslorna som porlade inom oss med en hemlighetsfull kraft. Framtiden skulle visa oss om det vi upplevde var bara en tillfällig förälskelse. Vi lovade varandra att träffas i hemlighet. Fastän vi nyss blivit bekanta, kändes det som om vi länge varit vänner. Det var svårt att skiljas, men vi bestämde att det inte skulle dröja så länge förrän vi fick se varandra igen.
Var det Gud som sett till oss och som visste att vi behövde varandra? Ulla-Britt, Margareta blev från den dagen min älskade vän. En gosse hade dragit ut ifrån staden upp till skogsbygden och där hade vunnit en farmareflickas hjärta. "Var det sant, eller var det en dröm? Kunde vi verkligen passa ihop, vi som kom från så skilda miljöer? Vad hade vi gemensamt? Först av allt vår kristna tro. Den som vi burit med oss från det vi var små barn. Dessutom hade vi en gemensam längtan efter ett eget hem. Vid den tanken blev jag rädd. Vad hade jag att erbjuda, jag som den senaste tiden varit en fattig evangelist, och knappt kunnat försörja mig själv? Hur skulle jag då kunna försörja även en kvinna med min lilla lön? Det skulle nog dröja ett bra tag innan något sådant kunde hända. Samtidigt tänkte jag på vad som skulle hända efter min värnpliktstjänstgöring vid F 13. Allt var ett oskrivet blad, men jag litade på Guds löfte i Jeremia 31:9:
Men jag skall leda dem där de gå bedjande fram.”

…………..Det är sommarkväll och Ulla-Britt föreslår att vi tar en promenad på ägorna. Vi går vägen upp emot Kupan, ett litet ställe som hör till gården knappt en kilometer bort. Där bor en mycket originell kvinna. Hon heter Sima och behärskar hjälpligt det svenska språket. Hon har kommit som flykting och vandrat den långa vägen från Ryssland, under kriget. Sima har en gris som husdjur.
- Du vara mycket lycklig, som få denna fina Ulla till vän, säger hon och ler mot mig.
- Så mycket smultron det är här utanför, det är ju alldeles rött, jag har då aldrig sett något liknande.
- Du plocka hur mycket du vill. Ingen annan bruka.
Det börjar skymma. Jag drar lite i Ulla-Britt. Vi måste få tid för varandra nu. Vi tar farväl av Sima. Smultronplockningen får vänta, men vi tar några bär i handen och luktar först innan vi äter upp de ljuvliga bären. Så går vi vägen tillbaka hand i hand.
Vågar jag lita på att den våg av kärlek som finns i våra kroppar, är känslor som ska kunna hålla livet ut, eller är det bara en kortvarig förälskelse som kommer att ta slut? Jag vågar knappast tänka så.
Med facit i handen vet jag att vägen var utstakad, men vad visste vi just då om våra liv? Vi hade ju känt varandra bara en kort tid och vi levde under förälskelsens tid. Våra kroppar längtade, men vi måste låta förståndet segra över känslan.
- Nu får vi gå tyst, för jag tror att de har gått och lagt sig.
Vi går förbi ladugården. Jag tycker faktiskt om ladugårdslukten eftersom den passar in i den lantliga idyllen. Inte enbart idyll, tänker jag. I alla fall inte för den som måste gå upp tidigt på morgnarna och ut till ett hårt arbete. Här finns inga latmaskar. Alla tycks ha något att göra och det sjuder av liv från morgon och till kväll.
Mor Kerstin har inte hunnit gå till vila. Hon styr en del i köket och frågar om vi är hungriga. Hon har gjort i ordning några mackor och lite thé och det smakar verkligen bra efter promenaden.
- Jag förstår ju att ni inte vill gå och lägga er än på tag, men jag för min del går upp och lägger mig, Jag har tänt en brasa i kakelugnen i salen, så jag hoppas att ni ska ha det riktigt mysigt Gonatt me er. Sitt nu inte uppe alltför länge, så att ni inte orkar upp i morron.
Vi tackar mor Kerstin och säger Godnatt! Vilken underbar mamma hon är.
Så sitter vi där vid brasan utan att säga särskilt mycket. Vi kryper tätt intill varandra och kramar och kysser varandra lidelsefullt. Så här är det att vara förälskad, vilken lyckans ost jag är tänker jag"


LÄS HELA PITEL SJU

tisdag 23 februari 2021

Lugnande besked ifrån Urologiska kliniken i Linköping.

I dag ringde läkaren ifrån Urologiska kliniken och meddelade att ingen behandling för närvarande är aktuell. Mina PSA värden har tack och lov till Herren gått tillbaka och jag har fått veta att det inte är nödvändigt med någon strålbehandling. Noggranna kontroller kommer att hållas fortsättningsvis, men det finns just nu inte någon anledning till oro.

När det gäller mina övriga besvär så väntar jag på besked ifrån Vårdcentralen. Jag har fått låna en blodtrycksmätare och tar regelbundet blodtryckskontroller. Mina värden tyder på ett rätt så högt blodtryck, så jag hoppas att få hjälp med detta på vårdcentralen. Övertryck mellan 150 och 175. Ganska högt faktiskt, men det finns ju mediciner för sådant.

torsdag 18 februari 2021

Undersökning av hjärtat

 Läkaren på Vårdcentralen hade remitterat mig till Fysiologiska kliniken i Linköping för undersökning av hjärtat eftersom mitt EKG inte var tillräckligt bra och mitt blodtryck också var för högt.

I dag har jag varit i Linköping och under nästan två timmar fått genomgång av hjärtat genom ultraljud. Läkaren meddelade att slutresultatet kommer att meddelas till mig av läkaren på Vårdcentralen. Han ansåg att det inte fanns något fel på mitt hjärta med undantag av små läckage på hjärtklaff, vilket inte är särskilt anmärkningsvärt. Tacksam för att jag fått denna undersökning.

onsdag 17 februari 2021

Hälso-(sjukdoms-)kontroller

 För att komma ihåg vad som just nu står skrivet i min agenda:

I dag onsdag 17 februari 2021 har jag lämnat ny blodstatus för PSA-värde inför läkarens telefonsamtal ifrån Urologen i slutet av månaden.

I morgon torsdag 18 februari besöker jag US Linköping, Kardiologen för ultraljudsundersökning av hjärtat. 

Jag återkommer när jag fått veta mera.

På fredag får jag första dosen av vaccin mot Covid 19


tisdag 16 februari 2021

Blodtryckskontroll

 Läkaren vid Vårdcentralen Lyckorna i Motala har föreslagit blodtryckskontroller inför mitt besök på Kardiologen i Linköping på torsdag.

I dag tisdag var värdena helt normala vilket jag är tacksam för. Återkommer efter torsdagens besök i Linköping.

söndag 14 februari 2021

VEM VILLE VÅRT LIV KAPITEL 6

 

SJÄTTEKAPITLET
Kallad till att bli evangelist

Jag längtade efter att få tjäna Gud med mina gåvor och med min sång och musik. Jag kände mig dragen till den evangeliska verksamheten och funderade mycket på om jag hade en kallelse till att bli evangelist. För att bli evangelist eller pastor, måste man man ha en kallelse. Både ifrån Gud och människor. Det gäller att bedja, pröva och söka Guds ledning med sitt liv. Det ansågs vid denna tid att det var skillnad mellan yrke och kall.
Sionförsamlingen i Norrköping hade anordnat en bussresa till Lindesberg, där vi skulle ha möte i Filadelfiakyrkan. Jag var 18 år och fick både sjunga och tala i mötet. Liberiamissonären Manne Paulsson var under denna tid pastor i församlingen. Han tyckte om min medverkan i mötet och kontaktade mig för att få veta om jag ville flytta till Lindesberg och hjälpa dem i församlingsarbetet.
Så här skrev han till mig den 24 maj 1960: LÄS FORTSÄTTNINGEN


torsdag 11 februari 2021

Vem ville vårt liv? Kapitel 5

 KAPITEL 5 MED TEXT OCH BILDER

FEMTE KAPITLET
Norrköping min barndoms stad. 

I försommarens tid är det grönska i de gamla alléerna. Större delen av Norrköpings innerstad inramas av lindalléer med träd i fyrdubbla rader.
Södra Promenaden, börjar i väster vid Ebersteinska gymnasiet, som vi alltid kallade för "Teknis," Om man fortsätter österut mot stadskärnan så har det funnits minst åtta skolor, som jag kan komma ihåg. Lennings sjukhem, har funnits i mer än 120 år. På senare tid har det byggts till och renoverats Där finns numera plats för äldre Norrköpingsbor som är i behov av äldreomsorg.
Det gamla vattentornet, som syns längre bort är inte längre i drift? Det togs ur drift 1980 och är nu ombyggt till studentbostäder i 13 plan. Tornet inrymmer 62 lägenheter. Vilken fantastisk utsikt, de måste ha på 13:e våningen, och när de tröttnar på utsikten, kan de ta hissen ner till puben på bottenvåningen.
En bit därifrån ligger idrottsparken. IFK i Norrköping var i alla fall en av Sveriges mest anrika och framgångsrika fotbollsklubbar när storhetstiden inföll just under 1940-talet. Vi som bodde på öster kunde höra när man gjorde mål i idrottsparken på väster. En rungande ljudvåg spred sig över hela stan. Även motorsporten hade ju sina framgångar i Norrköping. Det var Arne Bergström som redan år 1947 drog i gång speedwaysporten i Sverige efter engelskt mönster. Den första lagmatchen kördes i Norrköping. Några förare som jag minns var ”Varg-Olle” Nygren och Helge Brinkeback. Helge hade en bror som hette Göte. Han och hans fru Mary var missionärer i Kilimanjaro i Tanzania, och utsända av Pingstförsamlingen i Norrköping......Fortsättning

onsdag 10 februari 2021

Vem ville vårt liv? kapitel 3

 VEM VILLE VÅRT LIV TREDJE KAPITLET MED TEXT OCH BILDER


Min syster Rut flyttade hemifrån redan år 1947, då hon gifte sig med Gunnar Gårdman, som var verkstadsarbetare vid Borggårds Bruk. Rut hade gått på den kommunala mellanskolan, som var en realskola i Norrköping. Därefter hade hon arbetat några år på kontor, innan hon träffade Gunnar. Som nygifta bodde de i det hus där Gunnar var född, Hagen i Prästköp, som de fick hyra. Senare flyttade de till Borggårds bruk, där Gunnar hade sitt arbete. De fick två söner och en dotter, som haft det mesta av sin uppväxttid i Borggård. Med rälsbuss reste vi från Norrköpings östra station, Det var liv och rörelse på landsbygden, med många resenärer, av och påstigningar, en stins som vinkade med sin röda flagga, ringande klockor vid järnvägsövergångarna och dunkande skenskarvar på den smalspåriga järnvägen mot Örebro..........Fortsättning

lördag 6 februari 2021

Vem ville vårt liv?

 Jag vill gärna göra er uppmärksamma på Ulla-Britt och min livsberättelse med titeln "Vem ville vårt liv?"

Den består av tio kapitel


FÖRSTA KAPITLET
Min barndom, pappa och mamma, farfar, morfar och mormor.

"Ja må du leva, ja må du leva....". Sånghyllningen ekade i trappuppgången.
Inifrån lägenheten hördes spädbarnsskrik. Jag fick äran att göra entré den dag min mamma fyllde fyrtio år och jag blev förlöst i hemmet.
Grannkvinnorna hade med sig blommor och presenter för mamma skulle givetvis uppvaktas, fattas bara annat.
- Hur ä de mä de lilla "Tobbor?
- Jo, som ni ser och hör har jag redan blivit uppvaktad, Det blev en pojke.
Pappa Arthur var 41 år, Rut hade nyss fyllt 14, Ingrid 12, Roland 5 och Örjan 3 år.
Från Stockholmsvägen i Norrköping flyttade vi till Storsvängen vid Oxelbergen i den östra stadsdelen, till en lägenhet som hade tre rum och ett kök.
Vi hade allt som behövdes för livets uppehälle och tillhörde arbetarklassen, den del av befolkningen som utförde avlönat kroppsarbete. Det var på den tiden så att kvinnorna för det mesta skulle sköta hem, make och barn och allt vad detta innebar av tvätt, städning, matlagning, ja alla i ett hushåll förekommande sysslor. Männen stod för inkomsten till familjen och skulle i bästa fall ha maten stående färdiglagad på bordet vid hemkomsten. När jag föddes arbetade pappa med att leverera ved och kol till stadens hushåll.
Pappa låg i bästa sängen i vardagsrummet. Mamma låg i en utdragssoffa i köket. I pojkrummet som var ganska litet låg vi tre bröder. Roland som var äldst av oss bröder fick en egen säng och Örjan och jag fick ligga i en våningssäng som pappa hade tillverkat........Se fortsättning