Öppet brev till Daniel Persson: Om bibeltolkning, ansvar och kyrkans gemenskap An Open Letter to Daniel Persson: On Biblical Interpretation, Responsibility, and Church Community

 Tack för ditt förtydligande i vårt samtal på Facebook, Daniel. Jag vill börja med att försäkra dig om att jag har hört vad du säger och att jag inte missförstår dig.

Jag förstår den känsla du ger uttryck för: att du upplever att du och andra som vill hålla fast vid en traditionell bibeltolkning hamnar i marginalen, och att ni blir betraktade som orosstiftare eller splittrare så fort ni inte vill "gå med strömmen". Jag förstår också att du skriver utifrån din personliga oro och inte som en officiell talesperson för de församlingsledningar du sitter i.

Det är just därför jag vill skriva detta öppna brev till dig. Inte för att kritisera dina känslor, utan för att jag genuint vill förstå vad som är ditt huvudsakliga syfte när du lyfter dessa frågor på det här sättet. Vart vill du föra oss som församling och gemenskap?

Tolkningsarbetet är ett uppdrag – inte ett avfall

I mitt förra inlägg påminde jag om 2 Korintierbrevet 3:6 – att Gud har gjort oss till tjänare åt ett nytt förbund som inte är bokstav utan Ande. Våra pastorer Linnea och Mattias Sennehed uttryckte det väldigt väl nyligen i tidningen Dagen: "Tolkningsarbetet är en risk som Gud är villig att ta." De visade på hur Jesus själv ger sina lärjungar förtroendet att tolka och tillämpa budskapet i helt nya sammanhang.

När bibelordet och teologin bearbetas handlar det alltså inte om att "plocka isär" Bibeln för att göra den obetydlig. Det handlar om att söka Bibelns centrum – Guds kärlek och försoningens budskap – framför dess periferi. Precis som när Paul Peter Waldenström 1872 utmanade den dåvarande försoningsläran och först sågs som en villolärare, måste kyrkan i varje tid våga pröva sin praxis utan att vi anklagar varandra för att ge upp Guds ord.

Polariseringen hotar vår gemenskap

Jag har under flera år – ända sedan jag skrev om detta på Ökenkällan 2016 – känt en djup oro för den tilltagande polariseringen inom kristenheten. Vi ser hur krafter och rörelser går till hårda, ibland fördömande, angrepp mot teologer och skribenter (som exempelvis religionshistorikern Joel Halldorf) och mot ledare inom frikyrkan.

När du uttrycker att "det som var rätt i två tusen år nu är fel" och att ni som håller fast vid traditionen blir sårade, riskerar vi att hamna i skyttegravar där vi ställer "bibeltrogna" mot "tidsanpassade".

Därför vill jag frågvis och i all välmening ställa dessa frågor till dig, käre Daniel:

1. Vad är ditt huvudsakliga syfte med att väcka denna debatt i dag? Är din avsikt att skapa en trygg dialog om hur vi lever med olika tolkningar, eller upplever du att vi har nått en gräns där gemenskapen inte längre bär?

2. Hur kan vi tillsammans motverka polariseringen? Hur ser du att vi som församling kan bevara kärlekens band och söka Bibelns centrum, även när vi landar i olika slutsatser i etiska och teologiska frågor?

Det är inte våra enskilda åsikter som bygger församlingen, utan vår gemensamma insikt och vår vilja att ställa Kristus – inte oss själva – i centrum. Jag ser fram emot ditt svar och fortsatta samtal i all ödmjukhet.

Med varm hälsning,

Rolf Ericson

Note for international readers: The following is an open letter to Daniel Persson, a local church leader, regarding biblical interpretation, unity, and church polarization in Sweden.

Thank you for your clarification in our conversation on Facebook, Daniel. I want to begin by assuring you that I have heard what you are saying, and I do not misunderstand you.

I understand the feeling you are expressing: that you experience yourself and others who wish to hold fast to a traditional biblical interpretation as being pushed to the margins, viewed as troublemakers or dividers as soon as you choose not to "go with the flow." I also understand that you are writing out of personal concern, not as an official spokesperson for the church leadership teams you serve on.

This is precisely why I want to write this open letter to you. Not to criticize your feelings, but because I genuinely want to understand what your primary purpose is when you raise these issues in this way. Where do you wish to lead us as a church and a community?

The Work of Interpretation is a Calling—Not an Apostasy

In my previous post, I recalled 2 Corinthians 3:6—that God has made us competent as ministers of a new covenant, not of the letter but of the Spirit. Our pastors Linnea and Mattias Sennehed expressed this very well recently in the newspaper Dagen: "The work of interpretation is a risk that God is willing to take." They pointed out how Jesus Himself entrusted His disciples to interpret and apply what they had learned in entirely new contexts.

When Scripture and theology are carefully wrestled with, it is not about "dismantling" the Bible to make it irrelevant. It is about seeking the core of the Bible—God’s love and the message of reconciliation—over its periphery. Just as when Paul Peter Waldenström in 1872 challenged the prevailing doctrine of atonement and was initially labeled a heretic, the Church in every age must dare to test its practice without accusing one another of abandoning the Word of God.

Polarization Threatens Our Community

For several years—ever since I wrote about this on Ökenkällan in 2016—I have felt a deep concern regarding the growing polarization within Christendom. We see forces and movements launching harsh, sometimes condemnatory attacks against theologians and writers (such as church historian Joel Halldorf) and against leaders within the free church movement.

When you express that "what was right for two thousand years is now wrong" and that those who hold to tradition are being hurt, we risk falling into trenches where we pit the "biblically faithful" against the "culturally adapted."

Therefore, in all goodwill, I want to ask you these questions, dear Daniel:

1. What is your primary purpose in raising this debate today? Is your intention to create a safe dialogue on how we live with differing interpretations, or do you feel we have reached a point where our unity can no longer bear it?

2. How can we together counteract this polarization? How do you see us as a congregation preserving the bonds of love and seeking the core of Scripture, even when we arrive at different conclusions on ethical and theological matters?

It is not our individual opinions that build the church, but our shared insight and our willingness to place Christ—not ourselves—at the center. I look forward to your response and continued conversation in all humility.

Warm regards,

Rolf Ericson

Profeten Sefanja /The Prophet Sefanja

 

Introduktion / Introduction

Svenska:
Välkommen till en personlig och teologisk reflektion här på Ökenkällan. När vi betraktar profeten Sefanjas skrifter genom linsen av Kristi kärlek, utmanas den traditionella, domedagsfokuserade eskatologin. Med utgångspunkt i en stämningsfull bild av en duva som svävar i ett genombrutet himmelskt ljus, utforskar denna text Guds rike som en pågående, aktiv realitet mitt i en bruten värld.

English:
Welcome to a personal and theological reflection here at Ökenkällan. When we view the writings of the prophet Zephaniah through the lens of Christ’s love, traditional, doomsday-focused eschatology is deeply challenged. Grounded in the evocative image of a dove soaring through breaking heavenly light, this text explores the Kingdom of God as an ongoing, active reality in the midst of a broken world.

---

Svenska: Sefanja mitt i apokalypsen – När Guds rike bryter igenom

I en tid då många fascineras av dramatiska domedagsprofetior, konkreta framtidstidslinjer och spektakulära katastrofer som ska tvinga fram Jesu återkomst, behöver vi läsa profeterna med nya ögon. När jag betraktar bilden av de tunga, mörka molnen som spricker upp för ett genombrutet, gyllene ljussken där en duva svävar i frid, möter jag kärnan i min egen eskatologi. Det är en förståelse av Guds rike och den yttersta tiden som är både djupt biblisk och brinnande aktuell för vår tids lidande.

Apokalypsen är inte en framtida show – den är nu

Profeten Sefanja målar inledningsvis upp en bild som liknar det tyngsta undergångsmörker. Han talar klarspråk om en mörkrets och dimmans dag, där materialism, självgodhet och maktstrukturer rannsakas. Men för mig, med inspiration från den palestinske teologen Mitri Raheb, är denna apokalyps inte en spektakulär framtida show som de kristna sionisterna drömmer om.

"Apokalypsen är verklig, apokalypsen är nu." För miljontals människor som lever under förtryck är detta inte något man väntar på – det är en pågående verklighet av lidande, orättvisa och kamp som vi ser i Gaza och på många andra platser i världen i dag. Sefanjas mörka moln är den ständiga, pågående andliga kampen mot de makter och herrar över denna mörkrets värld som Efesierbrevet 6:12 påminner oss om.

Redan nu, men ännu inte

Men mörkret har inte sista ordet. Mitt i bilden ser vi ljuset bryta igenom. Guds rike är en levande realitet – det är redan nu och ännu inte. Det bröt in i världen med Jesus Kristus och vi är mitt i det. Sefanjas profetia landar inte i en passiv väntan på en framtida förstörelse av jorden, utan i ett radikalt kall till handling här och nu: att sprida ljus, hopp och glädje, och att aktivt engagera oss för rättvisa och fred mitt i den pågående kampen.

När Gud i Sefanja 3:12 säger: "Men jag skall lämna kvar i dig ett folk som är ödmjukt och fattigt, och de skall söka sin tillflykt i Herrens namn", då är det inte en specifik etnisk eller politisk nation han talar om. Guds löften fullbordas i Kristus och i kyrkan som ett andligt folk – ett folk som mitt i världens öknar och stormar vägrar att lita på militär makt eller politiska system, utan gör Guds kärlek till sin enda tillflykt.

Korsets ljus och Andens duva

Duvan som svävar mitt i det bländande ljusskenet på bilden blir en symbol för denna trofasta spillra och för den helige Ande. Den påminner oss om att Gud i sitt innersta väsen är ren kärlek. I linje med Waldenströms försoningslära vet vi att Gud ej var vred på oss, utan på synden och det förtryck som förstör Hans skapelse.

Korset är inte en plats där en straffande Guds vrede behövde stillas. Det är Guds ultimata solidaritet med de lidande, där Jesus bär syndens konsekvenser för att bryta dess grepp och öppna vägen till försoning. Det är detta kärlekens ljus som filtrerar vår bibelsyn och som slutligen skingrar Sefanjas domsmoln.

När vi läser Sefanja genom Kristus, ser vi att boken slutar i ett kosmiskt jubel där Gud själv sjunger av glädje över sitt folk (Sefanja 3:17). Det är Ökenkällans djupaste hopp: att mitt i apokalypsens pågående verklighet arbetar Guds rike här och nu. När ovädret drar förbi återstår bara kärlekens radikala förlåtelse, och likt duvan i ljuset kallas vi att sprida den friden i en bruten värld.

---

English: Zephaniah in the Midst of the Apocalypse – When the Kingdom of God Breaks Through

In a time when many are fascinated by dramatic doomsday prophecies, concrete timelines for the future, and spectacular catastrophes meant to force the return of Jesus, we need to read the prophets with new eyes. Looking at the image of heavy, dark clouds parting for a breakthrough of golden, heavenly light where a dove soars in peace, I encounter the very core of my own eschatology. It is an understanding of the Kingdom of God and the end times that is both deeply biblical and burningly relevant to the suffering of our world today.

The Apocalypse is Not a Future Show – It Is Now

The prophet Zephaniah initially paints a picture akin to the heaviest darkness of doom. He speaks plainly of a day of darkness and gloom, where materialism, complacency, and power structures are scrutinized. But for me, drawing inspiration from the Palestinian theologian Mitri Raheb, this apocalypse is not a spectacular future show dreamed up by Christian Zionists.

"The apocalypse is real, the apocalypse is now." For millions of people living under oppression, this is not something to wait for—it is an ongoing reality of suffering, injustice, and struggle that we witness in Gaza and many other places across the globe today. Zephaniah’s dark clouds represent the constant, ongoing spiritual struggle against the rulers and authorities of this dark world, as Ephesians 6:12 reminds us.

Already Now, But Not Yet

Yet, darkness does not have the final word. In the center of the image, we see the light breaking through. The Kingdom of God is a living reality—it is already now and not yet. It broke into the world through Jesus Christ, and we are right in the midst of it. Zephaniah’s prophecy does not land in a passive waiting for a future destruction of the earth, but in a radical call to action here and now: to spread light, hope, and joy, and to actively engage for justice and peace amidst the ongoing struggle.

When God says in Zephaniah 3:12: "But I will leave within you the meek and humble, who trust in the name of the Lord," He is not speaking of a specific ethnic or political nation. God's promises are fulfilled in Christ and in the church as a spiritual people—a people who, in the midst of the world's deserts and storms, refuse to rely on military might or political systems, choosing instead to make God's love their only refuge.

The Light of the Cross and the Dove of the Spirit

The dove soaring amidst the blinding light in the picture becomes a symbol of this faithful remnant and of the Holy Spirit. It reminds us that God, in His innermost essence, is pure love. In line with Waldenström’s theology of atonement, we know that God was not angry with us, but with the sin and oppression that destroy His creation.

The cross is not a place where the wrath of a punishing God needed to be appeased. It is God’s ultimate solidarity with those who suffer, where Jesus carries the consequences of sin to break its grip and open the path to reconciliation. It is this light of love that filters our view of Scripture and ultimately scatters Zephaniah’s clouds of judgment.

When we read Zephaniah through Christ, we see that the book ends in a cosmic joy where God Himself rejoices over His people with singing (Zephaniah 3:17). This is the deepest hope of Ökenkällan: that in the midst of the ongoing reality of the apocalypse, the Kingdom of God is working here and now. When the storm passes, only the radical forgiveness of love remains, and like the dove in the light, we are called to scatter that peace in a broken world.

---