Välkommen sköna Pingst, välkommen till Guds kyrka. I dag var vi i Salemkyrkan (Evangeliska Frikyrkan) här i Borensberg. Tord Ström predikade, Salemsångarna sjöng umder Lennart Eidersjös ledning. Bertil Andersson vid pianot. För övrigt solosång av Sara Brynte och duettsång av Tord Ström och Lennart Eidersjö. Hela musikgudstjänsten med både predikan och sång innehöll en påminnelse om den kraft och ledning i livet som vi alla kan få genom Hjälparen den helige. Hjälparen som ger oss frid och tröst under alla de prövningar vi hamnar i här i livet. Den behöver jag och du och alla.
En härlig gudstjänst, som gav oss mycket.
söndag 31 maj 2009
torsdag 28 maj 2009
Respekt för mångfalden
”Svensk kristenhet och hela vårt samhälle behöver den kraft som bryter ned det som skapar skillnader i dagens kyrkor, och i samhället,” skriver Sten Gunnar Hedin i Gästkrönikan i Dagen den 26 maj. Han lovordar den utveckling i enhetens riktning som Trosrörelsen, Livets Ord och Ulf Ekman står för.
Larmklockan ringer direkt. Hur kan Sten Gunnar Hedin som jag tidigare ansett vara en sund och balanserad ledare för Pingstväckelsen plötsligt ändra sitt sätt att beskriva det som sker? Är det möjligen för att behålla sitt anseende ibland dem som hörs och syns mest i kristna media?
Guds Ande, bryter inte ned det som skapar skillnader. Det är splittringens Ande som gör detta. Det är väl det som fienden till allt gott verk vill åstadkomma. Jag ryser inför mottot som ungdomsförbundet Equmenia lanserat: ”Allt ska bort…” Guds Ande leder oss inte till att bekämpa varandra. Om vi tror att det är de nedbrytande krafterna som skapar väg för Andens enhet har vi hamnat i diket. Jag ser en annan enhet som jag tror på. Den fungerar när vi respekterar mångfalden.
Naturligtvis innebär inte detta att vi skall acceptera att man överger grundläggande värderingar, genom att ge sitt bifall till vapenmakt och kränkning av mänskliga rättigheter och inte heller dem som på ett ensidigt sätt försvarar de nationer som griper till våld för att försvara sina maktpositioner. Om man tror att det finns stöd för ett sådant synsätt i Bibeln så måste vi givetvis reagera och säga ifrån.
Däremot ska vi respektera mångfalden som söker och vill förstå budskapet om Jesus utan att ha ett färdigformulerat svar. Det skymmer definitivt inte Jesus.
Jag förtröstar på Andens vind. Den blåser inte vart vi vill. Den går sina egna vägar.
Med Guds rike för ögonen (Dagen 26 maj)
KATOLSKTFÖNSTER/BENGTS BLOGG
Larmklockan ringer direkt. Hur kan Sten Gunnar Hedin som jag tidigare ansett vara en sund och balanserad ledare för Pingstväckelsen plötsligt ändra sitt sätt att beskriva det som sker? Är det möjligen för att behålla sitt anseende ibland dem som hörs och syns mest i kristna media?
Guds Ande, bryter inte ned det som skapar skillnader. Det är splittringens Ande som gör detta. Det är väl det som fienden till allt gott verk vill åstadkomma. Jag ryser inför mottot som ungdomsförbundet Equmenia lanserat: ”Allt ska bort…” Guds Ande leder oss inte till att bekämpa varandra. Om vi tror att det är de nedbrytande krafterna som skapar väg för Andens enhet har vi hamnat i diket. Jag ser en annan enhet som jag tror på. Den fungerar när vi respekterar mångfalden.
Naturligtvis innebär inte detta att vi skall acceptera att man överger grundläggande värderingar, genom att ge sitt bifall till vapenmakt och kränkning av mänskliga rättigheter och inte heller dem som på ett ensidigt sätt försvarar de nationer som griper till våld för att försvara sina maktpositioner. Om man tror att det finns stöd för ett sådant synsätt i Bibeln så måste vi givetvis reagera och säga ifrån.
Däremot ska vi respektera mångfalden som söker och vill förstå budskapet om Jesus utan att ha ett färdigformulerat svar. Det skymmer definitivt inte Jesus.
Jag förtröstar på Andens vind. Den blåser inte vart vi vill. Den går sina egna vägar.
Med Guds rike för ögonen (Dagen 26 maj)
KATOLSKTFÖNSTER/BENGTS BLOGG
lördag 23 maj 2009
Ensamhet och utanförskap
Det sägs att man är svag när man är ensam. Detta är en sanning med modifikation. Ensamheten kan i vissa sammanhang vara en styrka. Nu menar jag inte att vi skall eftersträva ensamheten, men vi måste våga stå för det vi tror på utan att vänta stöd från det håll vi väntar.
Unga människor som saknar identitet lockas ofta av extrema organisationer och sekter för att tillsammans med de människor som där slutit sig samman få en egen identitet.
Att ta sig ur ett sådant sammanhang kan ofta bli en smärtsam process. Att bli kvar i sammanhanget kan vara lika smärtsamt om man inte delar de åsikter och värderingar som man ställer som villkor för grupptillhörigheten. I längden blir det ohållbart med att inte få ifrågasätta och även att bli ifrågasatt. Då återstår bara en möjlighet. Det är att med minsta möjliga friktioner lämna gruppen.
Att hitta grupper som hyllar synteser mellan olika uppfattningar är inte lätt. Det finns ofta en grupp för varje uppfattning. I vår tid är individualismen stor, vilket gör det ännu svårare för dem som inte hittat sin identitet. Det är då inte så lätt att avgöra i vilken grupp man kan känna sig hemma. Detta gäller också gemenskapen i kristna sammanhang. Det finns mycket som förenar, men också en hel del som splittrar.
Om jag vill bli respekterad i en kristen gemenskap måste jag också respektera dem som har en annan uppfattning. Detta är inte så svårt om man delar det mest elimentära i tron
Att sprida extrema budskap som strider mot mänskliga rättigheter, borde vara otänkbart bland kristna, men så är det inte Det är svårt att förstå att det finns oenighet och klyftor emellan de troende. Nog borde det vara självklart för en kristen att solidarisera sig med de svaga och ta avstånd från våld och förtryck. Hur kan man ena stunden tala sig varm för Jesusmanifestationer och människors frälsning medan man den andra stunden ger sitt bifall till stöd för den som griper till vapen för att befästa sin makt. Dessutom att man i detta sammanhang använder svårtolkade bibelord och gammaltestamentliga profetior som stöd för sina extrema åsikter. De som handlar så gör det mycket målmedvetet och är angelägna om att använda alla moderna tekniska möjligheter för att sprida sitt budskap. Det får kosta hur mycket som helst. Här finns inga ekonomiska hinder, trots den pågående finanskrisen.
Varför träder endast några få upp till försvar för den anständiga sanningen. Det handlar om flera områden där denna infiltration pågår och där så många tiger. Det religiösa etablissemanget ser ut att gå åt det håll som hörs och syns mest. Orsaken till att många tiger kan vara att man inte vill hamna utanför.
Att vara udda och gå sin egen väg är påfrestande. Ibland ser jag ingen annan utväg än att gå ensam. I synnerhet om det inte finns någon att lita på. Den nittioförsta psalmen i Psaltaren har rubriken Gud vår beskyddare. Där står det bland annat: "Om än tusen faller vid din sida, ja tio tusen vid din högra sida, så skall det dock inte drabba dig....ty du har sagt: "Du Herre är mitt skydd, och du har gjort den Högste till din tillflykt.""
Jag har många gånger stavat på detta bibelord när jag känt mig ensam. Låter det patetiskt? Tro mig! Det bottnar i min erfarenhet av utanförskap i den Pingströrelse jag så självklart upplevde som mitt andliga hem i min barn och ungdom. Jag är naturligtvis inte ute efter att enbart glorifiera tider som varit. Jag ser också att det i vår tid finns mycket som är positivt och livsbejakande, men vi måste vara på vakt emot de underminerande krafter som hotar att ödelägga detta.
Mina föräldrar som var med i Pingströrelsens början i vårt land hade en tydlig och klar identitet och var mycket socialt förankrade i sin församling. I sparade brev kan jag bland annat läsa hur man skrev: ”Vårt kära Sion.” Jag kan själv minnas min barndoms pingströrelse som en skyddad värld. Det var i församlingen man fick sitt rätta människovärde, under förutsättning att man hittade sin plats. Jag vill tillägga att detta hade både för och nackdelar. Nackdelar därför att världen utanför betraktades med förutfattade meningar på samma sätt som man själv blev betraktad. Ett slags isolering skulle jag vilja påstå. Så är det inte i vår tid hoppas jag.
Citat: Ulrik Josefsson beskriver i sin avhandling "Liv och övernog" hur detta samhällsengagemang i den tidiga pingstväckelsen smittade och fungerade som en social kraft i samhället. Det gjorde samhällelig skillnad att vara med i församlingen. Respekten för evangeliet kom som ett brev på posten efter att människor iakttagit förvandlade liv. Dagens frikyrkor ser annorlunda ut. Schablonen är de välklädda människorna med de fina bilarna. Man kan säga att den som besparar sig ett liv i utsvävningar samlar många pengar på banken. Respekten för frikyrkorna har därför ändrats. I dag är det kanske bara Frälsningsarmén som respekteras för det sociala engagemanget och de förvandlade liven. citat ur Frikyrkans klassresa Teologen Runar Eldebo om pengars makt - att göra en mindre gud till Gud Publicerad: i Dagen 2009-05-15
Jag hoppas att ingen uppfattar det jag skrivit som ett klagomål över min egen ensamhet. Jag klagar inte, eftersom jag vet att min väg har valt mig, antingen jag går ensam eller i sällskap med andra. Jag tror att det var en överenskommelse mellan mig och Gud
Citat Dag Hammarskjöld: ”Andras väg har rastplatser i solen där de mötas. Men detta är din väg, och det är nu, nu, du inte får svika. Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig- och du skall tacka.”
Unga människor som saknar identitet lockas ofta av extrema organisationer och sekter för att tillsammans med de människor som där slutit sig samman få en egen identitet.
Att ta sig ur ett sådant sammanhang kan ofta bli en smärtsam process. Att bli kvar i sammanhanget kan vara lika smärtsamt om man inte delar de åsikter och värderingar som man ställer som villkor för grupptillhörigheten. I längden blir det ohållbart med att inte få ifrågasätta och även att bli ifrågasatt. Då återstår bara en möjlighet. Det är att med minsta möjliga friktioner lämna gruppen.
Att hitta grupper som hyllar synteser mellan olika uppfattningar är inte lätt. Det finns ofta en grupp för varje uppfattning. I vår tid är individualismen stor, vilket gör det ännu svårare för dem som inte hittat sin identitet. Det är då inte så lätt att avgöra i vilken grupp man kan känna sig hemma. Detta gäller också gemenskapen i kristna sammanhang. Det finns mycket som förenar, men också en hel del som splittrar.
Om jag vill bli respekterad i en kristen gemenskap måste jag också respektera dem som har en annan uppfattning. Detta är inte så svårt om man delar det mest elimentära i tron
Att sprida extrema budskap som strider mot mänskliga rättigheter, borde vara otänkbart bland kristna, men så är det inte Det är svårt att förstå att det finns oenighet och klyftor emellan de troende. Nog borde det vara självklart för en kristen att solidarisera sig med de svaga och ta avstånd från våld och förtryck. Hur kan man ena stunden tala sig varm för Jesusmanifestationer och människors frälsning medan man den andra stunden ger sitt bifall till stöd för den som griper till vapen för att befästa sin makt. Dessutom att man i detta sammanhang använder svårtolkade bibelord och gammaltestamentliga profetior som stöd för sina extrema åsikter. De som handlar så gör det mycket målmedvetet och är angelägna om att använda alla moderna tekniska möjligheter för att sprida sitt budskap. Det får kosta hur mycket som helst. Här finns inga ekonomiska hinder, trots den pågående finanskrisen.
Varför träder endast några få upp till försvar för den anständiga sanningen. Det handlar om flera områden där denna infiltration pågår och där så många tiger. Det religiösa etablissemanget ser ut att gå åt det håll som hörs och syns mest. Orsaken till att många tiger kan vara att man inte vill hamna utanför.
Att vara udda och gå sin egen väg är påfrestande. Ibland ser jag ingen annan utväg än att gå ensam. I synnerhet om det inte finns någon att lita på. Den nittioförsta psalmen i Psaltaren har rubriken Gud vår beskyddare. Där står det bland annat: "Om än tusen faller vid din sida, ja tio tusen vid din högra sida, så skall det dock inte drabba dig....ty du har sagt: "Du Herre är mitt skydd, och du har gjort den Högste till din tillflykt.""
Jag har många gånger stavat på detta bibelord när jag känt mig ensam. Låter det patetiskt? Tro mig! Det bottnar i min erfarenhet av utanförskap i den Pingströrelse jag så självklart upplevde som mitt andliga hem i min barn och ungdom. Jag är naturligtvis inte ute efter att enbart glorifiera tider som varit. Jag ser också att det i vår tid finns mycket som är positivt och livsbejakande, men vi måste vara på vakt emot de underminerande krafter som hotar att ödelägga detta.
Mina föräldrar som var med i Pingströrelsens början i vårt land hade en tydlig och klar identitet och var mycket socialt förankrade i sin församling. I sparade brev kan jag bland annat läsa hur man skrev: ”Vårt kära Sion.” Jag kan själv minnas min barndoms pingströrelse som en skyddad värld. Det var i församlingen man fick sitt rätta människovärde, under förutsättning att man hittade sin plats. Jag vill tillägga att detta hade både för och nackdelar. Nackdelar därför att världen utanför betraktades med förutfattade meningar på samma sätt som man själv blev betraktad. Ett slags isolering skulle jag vilja påstå. Så är det inte i vår tid hoppas jag.
Citat: Ulrik Josefsson beskriver i sin avhandling "Liv och övernog" hur detta samhällsengagemang i den tidiga pingstväckelsen smittade och fungerade som en social kraft i samhället. Det gjorde samhällelig skillnad att vara med i församlingen. Respekten för evangeliet kom som ett brev på posten efter att människor iakttagit förvandlade liv. Dagens frikyrkor ser annorlunda ut. Schablonen är de välklädda människorna med de fina bilarna. Man kan säga att den som besparar sig ett liv i utsvävningar samlar många pengar på banken. Respekten för frikyrkorna har därför ändrats. I dag är det kanske bara Frälsningsarmén som respekteras för det sociala engagemanget och de förvandlade liven. citat ur Frikyrkans klassresa Teologen Runar Eldebo om pengars makt - att göra en mindre gud till Gud Publicerad: i Dagen 2009-05-15
Jag hoppas att ingen uppfattar det jag skrivit som ett klagomål över min egen ensamhet. Jag klagar inte, eftersom jag vet att min väg har valt mig, antingen jag går ensam eller i sällskap med andra. Jag tror att det var en överenskommelse mellan mig och Gud
Citat Dag Hammarskjöld: ”Andras väg har rastplatser i solen där de mötas. Men detta är din väg, och det är nu, nu, du inte får svika. Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig- och du skall tacka.”
onsdag 20 maj 2009
Obama och Netanyahu
Hur skall man bedöma mötet mellan Obama och Netanyahu i det nyss avslutade toppmötet Själv är jag både proisraelisk och propalestinsk. Därför beklagar jag inte att Obama varit väldigt tydlig.
Man får verkligen hoppas att han fortsätter sitt krav på en tvåstatslösning. Kan man verkligen göra något annat om man är för mänskliga rättigheter. Dessutom att Obama i det planerade fredstalet i Kairo i början på juni, på nytt skall kunna återskapa förtroendet för USA i den muslimska världen. Man kan aldrig stifta fred med vapenmakt och ockupation. Israel är beroende av sin bundsförvant. Därför är det önskvärt att Netanyahu lyssnar på de krav som USA ställer. Fred kan bara uppnås genom förhandling där båda parterna lyssnar.
Att förutsätta oundviklig kris och att spekulera i hur framtiden blir är meningslöst allra minst med hjälp av svårtolkade bibelcitat. Det är rentav farligt. Man kan inte stödja en regering som använder vapenmakt, förtrycker och ockuperar med hjälp av bibliska profetior. Att bedja om en varaktig fred borde inte vara främmande för en kristen som tror på Guds makt. Det är i så fall en fred som gynnar både israeler och palestinier. Jag tycker att det är bra att Obama har lyssnat på det ”arabiska fredsintiativet” som innebär att Israel får fred i utbyte mot att en palestinsk stat bildas. Både israeler och palestinier har rätt att existera under värdiga former och utan förtryck. Det återstår nu för Netanyahu att lyssna på detta fredsintiativ.
Kris kan bli oundviklig= artikel i Dagen
Man får verkligen hoppas att han fortsätter sitt krav på en tvåstatslösning. Kan man verkligen göra något annat om man är för mänskliga rättigheter. Dessutom att Obama i det planerade fredstalet i Kairo i början på juni, på nytt skall kunna återskapa förtroendet för USA i den muslimska världen. Man kan aldrig stifta fred med vapenmakt och ockupation. Israel är beroende av sin bundsförvant. Därför är det önskvärt att Netanyahu lyssnar på de krav som USA ställer. Fred kan bara uppnås genom förhandling där båda parterna lyssnar.
Att förutsätta oundviklig kris och att spekulera i hur framtiden blir är meningslöst allra minst med hjälp av svårtolkade bibelcitat. Det är rentav farligt. Man kan inte stödja en regering som använder vapenmakt, förtrycker och ockuperar med hjälp av bibliska profetior. Att bedja om en varaktig fred borde inte vara främmande för en kristen som tror på Guds makt. Det är i så fall en fred som gynnar både israeler och palestinier. Jag tycker att det är bra att Obama har lyssnat på det ”arabiska fredsintiativet” som innebär att Israel får fred i utbyte mot att en palestinsk stat bildas. Både israeler och palestinier har rätt att existera under värdiga former och utan förtryck. Det återstår nu för Netanyahu att lyssna på detta fredsintiativ.
Kris kan bli oundviklig= artikel i Dagen
onsdag 6 maj 2009
Tvivlarens bön och teodiceproblemet
Den Gud som jag tror på han finns i sitt ord,
för många så svår att förstå,
Hur kan han tillåta all nöd på vår jord,
att lidandes väg vi får gå.
Problemet, det kallas för teodicé,
Om Gud finns trots ondskan vi ser,
Nog borde han höra de böner vi be.
Står skrivet: ”Han hör förr´n vi ber.”
Jag får inte svar, Guds tystnad mig når,
ser omöjligt ut att nå fram,
och brottas med tillvarons gåta jag får,
En brottning med tron utan skam.
Jag bor i Guds tystnad, och väntar i tro.
Får öva i tillit och bön.
Den mening jag söker i tystnad kan bo,
men frånvaron blir väntans lön.
Den väntan som här i sig själv blir ett mål,
är möjligen livets essens
Kan undra om Gud vet hur mycket jag tål,
och var jag kan sätta min gräns.
Vem gav mig min frihet, att tro på hans ord.
Hans fotspår är ingen chimär.
Jag följde dem ut där han gick med sin hjord,
och vägen blev innerligt kär.
Den vägen är målet som mödan är värd.
Den leder mot okänd natur
Tror inte jag vet hur det blir på min färd,
men tror att han leder mig ur.
Och om jag får resa i nödens kupé,
Så vill jag i lydnad stå fast,
Att klaga på mörkret är ingen idé
Det hör till min jordiska last.
Jag väntar på närvaron, nu när jag vet,
att bönen min läkedom är.
Han finns där i busken som brinner så het.
Jag vet att han har mig så kär.
2009-05-03 Rolf Ericson ”Kom ihåg: Han är dig nära i din mun och i ditt hjärta.”
för många så svår att förstå,
Hur kan han tillåta all nöd på vår jord,
att lidandes väg vi får gå.
Problemet, det kallas för teodicé,
Om Gud finns trots ondskan vi ser,
Nog borde han höra de böner vi be.
Står skrivet: ”Han hör förr´n vi ber.”
Jag får inte svar, Guds tystnad mig når,
ser omöjligt ut att nå fram,
och brottas med tillvarons gåta jag får,
En brottning med tron utan skam.
Jag bor i Guds tystnad, och väntar i tro.
Får öva i tillit och bön.
Den mening jag söker i tystnad kan bo,
men frånvaron blir väntans lön.
Den väntan som här i sig själv blir ett mål,
är möjligen livets essens
Kan undra om Gud vet hur mycket jag tål,
och var jag kan sätta min gräns.
Vem gav mig min frihet, att tro på hans ord.
Hans fotspår är ingen chimär.
Jag följde dem ut där han gick med sin hjord,
och vägen blev innerligt kär.
Den vägen är målet som mödan är värd.
Den leder mot okänd natur
Tror inte jag vet hur det blir på min färd,
men tror att han leder mig ur.
Och om jag får resa i nödens kupé,
Så vill jag i lydnad stå fast,
Att klaga på mörkret är ingen idé
Det hör till min jordiska last.
Jag väntar på närvaron, nu när jag vet,
att bönen min läkedom är.
Han finns där i busken som brinner så het.
Jag vet att han har mig så kär.
2009-05-03 Rolf Ericson ”Kom ihåg: Han är dig nära i din mun och i ditt hjärta.”
tisdag 5 maj 2009
Innan gryningen
Ylva Eggehorns text till Benny Anderssons musik har nummer 717 i Svenska psalmboken. Till att börja med hade jag svårt att förstå de djup som finns i denna psalm.
Ordet mytgestalt ville jag inte acceptera. För mig är Jesus varken en mytgestalt eller främling. Att få ha en personlig relation till honom har varit min önskan ända sedan jag var ung.
Jag blir aldrig färdig med honom, men han är min och jag upplever närheten. Han är vägen som jag går på, men jag är inte framme än och jag fortsätter gärna att gå.
”Så många hade målat dina bilder..”. Vi kan tilltalas av dessa bilder. Min bild av Jesus är inte särskilt teologisk. Teologiska bilder är ofta färdigmålade. Min bild av Jesus står kvar på målarens staffli.
Jag har så svårt att begripa att man kan strida om de färdigmålade bilderna och att man kan rata de ihopsnickrade. Vi borde älska både målare och snickare.
Det räcker inte med bilder. Det måste vara något annat. ”….men det var bortom bilderna du kom.” Jo det stämmer, han kom, men jag kom också och vi möttes och bestämde att våra liv hör ihop. Förstör inte detta. Min relation är mycket personlig. Det är din också. Ingen har rättighet att ta den ifrån oss eller ens att förneka den. Det är bara han och jag eller han och du.
”Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.”
Observera ordet kanske. Det kanske ljusnar. En sak vill jag hålla fast vid: ”Ditt liv ska bära mig.” Där finns inget kanske, men det är mitt val.
Ordet mytgestalt ville jag inte acceptera. För mig är Jesus varken en mytgestalt eller främling. Att få ha en personlig relation till honom har varit min önskan ända sedan jag var ung.
Jag blir aldrig färdig med honom, men han är min och jag upplever närheten. Han är vägen som jag går på, men jag är inte framme än och jag fortsätter gärna att gå.
”Så många hade målat dina bilder..”. Vi kan tilltalas av dessa bilder. Min bild av Jesus är inte särskilt teologisk. Teologiska bilder är ofta färdigmålade. Min bild av Jesus står kvar på målarens staffli.
Jag har så svårt att begripa att man kan strida om de färdigmålade bilderna och att man kan rata de ihopsnickrade. Vi borde älska både målare och snickare.
Det räcker inte med bilder. Det måste vara något annat. ”….men det var bortom bilderna du kom.” Jo det stämmer, han kom, men jag kom också och vi möttes och bestämde att våra liv hör ihop. Förstör inte detta. Min relation är mycket personlig. Det är din också. Ingen har rättighet att ta den ifrån oss eller ens att förneka den. Det är bara han och jag eller han och du.
”Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.”
Observera ordet kanske. Det kanske ljusnar. En sak vill jag hålla fast vid: ”Ditt liv ska bära mig.” Där finns inget kanske, men det är mitt val.
fredag 1 maj 2009
Är det en Jesusmanifestation?
Vågar jag ifrågasätta den Jesusmanifestation som sker i Stockholm i morgon. Nej jag varken vill eller vågar. Det behövs Jesusmanifestationer överallt.
Jag bekänner att Jesus är min Herre och jag önskar att det skall få konsekvenser för min omgivning, så att de genom mitt liv kan läsa att det är han som är Herre i mitt liv. Där räcker inte orden till.
Jag tror att det pågår Jesusmanifestationer hela året runt om i vårt land och över hela vår värld.
Därför ber jag till Herren att Stockholm, som är huvudstaden i Sverige, skall få uppleva en Jesusmanifestation där han får stå i centrum. Inte Gardell, som debatterats till leda. Inte Ekman som rentvåtts från sin överandlighet och numera blivit riktigt folklig och rumsren. Inte heller Sjöberg som upplever Gardells Jesusbild som ett hot. Men framförallt Jesus. Det är honom vi skall försöka följa och efterlikna och manifestera först av allt i våra liv.
Förr sjöng man så här: ”Mer, mera av Jesus, mer, mera av Jesus. Mer av hans kärlek hjärtat giv, mer av hans kraft i vardagsliv..” Om vi uppmuntrar varandra till detta och eftersträvar det så kommer Jesus att manifesteras på många platser och på många sätt.
Den som tycker att jag inte borde skriva detta får gärna kommentera. Det får inte skada någon. Om mitt syfte är rent skall det visa sig varför jag behöver skriva det. Den som läst mina tidigare artiklar förstår att jag efterlyser ärlighet och öppenhet.
Om mina artiklar åstadkommer förargelse så är det bättre än att jag skymmer sanningen.
Jag bekänner att Jesus är min Herre och jag önskar att det skall få konsekvenser för min omgivning, så att de genom mitt liv kan läsa att det är han som är Herre i mitt liv. Där räcker inte orden till.
Jag tror att det pågår Jesusmanifestationer hela året runt om i vårt land och över hela vår värld.
Därför ber jag till Herren att Stockholm, som är huvudstaden i Sverige, skall få uppleva en Jesusmanifestation där han får stå i centrum. Inte Gardell, som debatterats till leda. Inte Ekman som rentvåtts från sin överandlighet och numera blivit riktigt folklig och rumsren. Inte heller Sjöberg som upplever Gardells Jesusbild som ett hot. Men framförallt Jesus. Det är honom vi skall försöka följa och efterlikna och manifestera först av allt i våra liv.
Förr sjöng man så här: ”Mer, mera av Jesus, mer, mera av Jesus. Mer av hans kärlek hjärtat giv, mer av hans kraft i vardagsliv..” Om vi uppmuntrar varandra till detta och eftersträvar det så kommer Jesus att manifesteras på många platser och på många sätt.
Den som tycker att jag inte borde skriva detta får gärna kommentera. Det får inte skada någon. Om mitt syfte är rent skall det visa sig varför jag behöver skriva det. Den som läst mina tidigare artiklar förstår att jag efterlyser ärlighet och öppenhet.
Om mina artiklar åstadkommer förargelse så är det bättre än att jag skymmer sanningen.