Ärlig bön

Det sker ibland att den som ber för sig själv ofta menar någon annan. Detta sker ibland medvetet eller på grund av ett inlärt mönster.

Vi har ett exempel i Nya Testamentet på sådan bön där motivet var både medvetet och inlärt: "Två män gick upp till helgedomen för att be, den ene var en farisé, den andre tullindrivare. Fariséen ställde sig och bad för sig själv:”Jag tackar dig Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper. ” Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade:”Gud var nådig mot mig syndare.”

Vi har redan genomskådat oärligheten i denna bön. Det är svårare att bedöma en bön som i jagform talar om hur andra skall handla. Till exempel när man ber ungefär så här: "Gud du ser hur dåliga vi är, som inte gör det vi ska. Vi är bekväma och lata och kommer sällan till kyrkan som vi borde. Vi vittnar inte för våra grannar och samlar inte in den skörd som borde vara mogen för ditt rike." Denna bön bedes ibland av människor som är lysande föredömen i kristlig vandel och som visar stor iver för hur man skall leva som kristen.

Att ifrågasätta en sådan bön är mycket svårt, och avsikten kan också vara svår att bedöma. Är bönen ärlig så kan den inte vara fel, men ibland misstänker jag att det är andra orsaker som ligger bakom. Till exempel bitterhet och besvikelse.

När farisén bad sin bön så var den indirekt avsedd för tullindrivaren trots att han formulerade den till Gud.

Vi kan frestas att rikta vår bön som ett budskap till människor i stället för till Gud. I exemplet från Lukasevangeliet som jag citerat står det att tullindrivaren stod avsides. Han kände sig inte hemma i den miljö där fariseerna dominerade. Trots detta ville han egentligen vara med, men hans närvaro väckte inte särskilt stor entusiasm.

Det fanns säkert inte någon annan helgedom där tullindrivaren kunde känna sig hemma, men Jesus menade att det var han som gick hem rättfärdig snarare än den andre.

Om våra kyrkor får bli mötesplatser där alla kan känna sig hemma måste vi nog sluta upp med att dela in oss i grupper som kallas vi och de andra. Det finns inga skillnader.

När vi ber för oss själva så måste vi ärligt inse att vi inte kan åberopa några meriter. Vi kan inte heller syfta till någon annan när vi ber om nåd för våra synder. ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.”(1 Joh 1:8.)

Om vår bön blir ärlig och uppriktig behöver ingen stå avsides och känna sig utanför och dömd. Då fungerar vår gudstjänstgemenskap och vårt budskap blir trovärdigt.

När Jesus undervisar om bön i sin bergspredikan i Matteusevangeliets 6:te kapitel så säger han: ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de ska lägga märke till er.” Han tar hycklarna som exempel. ”De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem.”

Ärlig bön är inte bön för att människor skall höra. Det är bön direkt till Gud och det är hjärtats samtal mer än munnens.

Avsikten med detta inlägg liksom tidigare och eventuellt senare är att varna för de avarter som så lätt skapar en identitetsförvirring och hindrar oss i vår tjänst för Gud. Det är absolut inte min mening att raljera över de problem som finns. Ingen är ofelbar allra minst jag och jag tar gärna emot rättelser. Om något kan missförstås i det jag skriver hoppas jag att kunna rätta till det. Jag uppmanar därför mina läsare att reagera och höra av sig, så att dialogen kan fungera.