När Camilla Grepe på sin blogg skriver att hon med religionsfrihet försvarar sin och sina barn från religion, så undrar jag bara hur hon skall bära sig åt för att försvara sig mot andra åsikter. Om jag fäller upp mitt paraply så fort jag får höra talas om kristendom, så kan det bero på att jag på något sätt blivit utsatt för övergrepp från någon som ansett sig skyldig att med sin stora ångvält och köra över mig med sina åsikter. Tänk att sådant kan man också bli utsatt för av andra än kristna. Camilla vill antagligen också påverka. Annars skulle hon ju inte skriva. Kära vänner kristna och icke kristna. Kör inte över varandra. Hitta de gemensamma nämnarna.
I mitt förra inlägg skrev jag om Professor Dan Larhammars artikel i Dagen, där han bland annat talar om en ödmjukare hållning till upplevda händelser. Jag skulle vilja tillägga att det även är önskvärt med en ödmjukare inställning till Larhammars forskning. Detta är några tankar med anledning av de kommentar som gjorts på andra bloggar. Kommentera gärna på min också. Det är inte farligt. Jag skall försöka att respektera den personliga integriteten.
Den kristne vet vad han tror- ateisten tror att han vet
Rolf,
SvaraRaderaAllt mitt skrivande om religion har sin grund i en speciell händelse. Min son kom hem från skolan en dag i andra klass och tjoade:
- Mamma, idag har vi fått lära oss att gud skapade världen!
Vi den tiden hade jag ganska grumliga begrepp om hur det såg ut i den svenska skolan - men en sak visste jag och det var att den skulle vara icke-konfessionell. När jag började skrapa på ytan så upptäckte jag att tiden hade stått still sedan jag själv hade kristendomskunskap i låg- och mellanstadiet.
Visserligen hade ämnet bytt namn till religionskunskap, men innehållet var exakt detsamma: Bibelkunskap. Dessutom bibelkunskap i en sådan form att mitt barn hade bibringats uppfattningen att det fröken sa var sant. Alltså en bekännande form av kristendomskunskap. Till råga på allt visade det sig att skolorna vår hemkommun Täby släppte iväg ungarna till kyrkan på gudstjänster redan från dagisåldern.
När jag själv gick i skolan kunde man få befrielse från kristendomsämnet. Efter att ämnet bytte namn till religionskunskap togs den möjligheten bort. Religionskunskapsämnet ansågs vara så sakligt och allsidigt att alla skulle kunna ta del av det. Jag har funnit att detta inte stämmer med verkligheten.
Vi är mitt uppe i en utveckling där kyrkan, frikyrkosamfund och Bibelsällskapet börjar ta över viktiga delar av skolans undervisning i etik-, moral-, värdegrunds-, religions- och livskunskapsfrågor. Vi ser hur skolpräster och skolpastorer etablerar sig i skolans lokaler. Vi ser kort sagt hur den svenska, förment icke-konfessionella, skolan "påkristnas" smygvägen. I flera fall har jag funnit att detta skett utan vetskap från kommunens ansvariga.
Jag kommer att fortsätta att bevaka den här utvecklingen. Religionskunskapsämnet är för viktigt för att trivialiseras på det sätt som sker idag. Jag anser att det borde integreras i historia och samhällskunskap på högstadiet. Att lära ut bibelberättelser till okritiska 6-12-åringar anser jag vara fel.
Vi har ingen statskyrka och vi åtnjuter religionsfrihet. Någon gång måste detta faktum få ett genomslag i läroplanen. Jag skriver och debatterar i pressen och samlar material på min blogg. Välkommen att läsa mer där!
Camilla
Kan ni förstå att jag som är kristen bekännare och bekänner Jesus vara Herre också är helt överens med ateisten Camilla i en del av hennes påståenden? Jag delar även en del av hennes oro inför utvecklingen.
SvaraRadera”Religionskunskapsämnet är för viktigt för att trivialiseras…”
Om skolan lämnar bort religionsämnet utan urskillning så får det allvarliga biverkningar. Jag håller med om att religionsämnet skall vara professionellt och inte konfessionellt.
Kyrkan skall leva mitt i samhället och vara ett ljus och ett salt. Samhället kan inte och skall inte leva mitt i kyrkan. Låt oss skilja på det profana och det sakrala.
Jag ställer mig i viss mån tveksam till kristna friskolor. Däremot tycker jag nog att vi som är kristna skall ha rättighet och till och med skyldighet att fostra och undervisa våra barn i kristen etik och moral. Varje människa måste själv få tillfälle att ta ställning till det kristna budskapet. Det kristna budskapet måste alltid få plats i ett samhälle där religionsfrihet råder. Platsen är först av allt kyrkan. Den skall vara invigd åt Herren och inte åt Mammon eller någon annan modern Gud
Tack Rolf, vi verkar vara överens!
SvaraRaderaCamilla, jag hoppas du förstår att även om vi är överens i en del av dina frågeställningar, så kan vi inte vara överens ifråga om de grundläggande frågorna om Guds existens. Men dessa frågor behöver vi inte orda om, så länge ömsesidig respekt får råda. Varken kristna eller ateister har orsak att vara aggressiva i sitt försvar för sina åsikter. Du och jag har förmånen att förstå det. Det var någon som skrev till mig att jag inte grävt ned mig i någon skyttegrav. Det gjorde jag nog när jag var yngre. Då tyckte jag alltid att jag hade rätt. På äldre dagar har jag ofta tvekat och tänkt efter innan jag påstår det. Om nu någon skulle erbjuda mig jordiska rikedomar för att förneka min tro, så skulle jag ändå välja att få tro på Herren Jesus, ty det har givit mig mening åt livet
SvaraRaderaNi har en bra dialog du Rolf och Camilla.
SvaraRaderaSjälv är jag kristen och håller med er i ert resonemang. Mina barn är nu 18 år 20 år gamla, men jag och min fru övervägde aldrig att sätta dem i en kristen friskola om de fanns en i vår närhet. Oavsett om man tror på Gud eller inte är religionskunskapsämnet viktigt för att vi skall kunna förstå varandras tro och livssyn. Jag håller med om citat” om skolan lämnar bort religionsämnet utan urskillning så får det allvarliga biverkningar. Jag håller med om att religionsämnet skall vara professionellt och inte konfessionellt.” slut citat.
Men besök i kyrkor och andra religiösa byggnader och att träffa troende människor kan vara bra i religionsundervisningen.
För ca 10 år sen var vi på semester i Turkiet, bredvid hotellet fanns en moské ( som väckte oss varje morgon) . När det blev fredag em. sa jag åt mina barn 10 och 8 år nu skall vi gå till moskeen. Vi blev varmt välkomnade fick sitta längst bak under bönen. Jag tror att för mina barn blev det en possitiv upplevelse av muslimsk tro, inget skrämmande eller farligt.
Jag hoppas Camilla är överens om att det sämsta vi kan göra vore att ta bort all religionsundervisningen i skolan, då skulle religiösa människor uppfattas som någon onaturligt och främmande och öka främlingsfientligheten.
Camilla!
SvaraRaderaDu skriver att du vill försvara din och dina barns frihet från religion. Du kan försvara den så länge du har inflytande över dina barn. Medan du gör det kan du bara hoppas på att de i vuxen ålder ska följa den påverkan du utsätter dem för.
Jag tycker inte att du ger dem frihet från religion Det är förbud för religion du utsätter er för. Som ateist är du i högsta grad påverkare. Du missionerar också, men jag tycker inte att du är militant eller aggressiv även om en del andra anser det.
Kom ihåg att även du kan misslyckas i ditt uppdrag, men skillnaden mellan dig och en ”arm kristen” är att du inte behöver avlägga rapport som du anser att den kristne måste göra. Precis som en kristen kan även du ha rena eller grumliga motiv för din verksamhet. Jag varken kan eller vill avgöra hur du har det. Det tror jag inte heller att du skulle uppskatta
Nu ska du inte missförstå vad jag menar. Jag tror inte att du är ute för att skada. Tvärtom. Du reagerar på alla avarter. En kristen misslyckas alltid i sitt missionsuppdrag när han på ett inte trovärdigt sätt och med grumliga motiv frambär det kristna budskapet. Kanhända har du mest mött det kristna budskapet från sådana grumliga källor.
Det hade säkert inte funnits några kristna i dag år 2009, om missionsuppdraget hade utförts av sådana ”arma kristna”. Antalet ateister och gudsförnekare har nämligen varit långt mycket större, men deras uppdrag har inte lyckats särskilt bra. Det kristna missionsuppdraget har väl trots allt lyckats förhållandevis bra och människor som tror på Gud är ju faktiskt rätt så många på vår jord.
Trots detta tror jag inte att det är ateisterna som hindrar det kristna budskapet att nå fram. Nej det är faktiskt alla som har grumliga motiv bland de kristna förkunnarna. Kan man ha både rena och grumliga motiv? Svar, ja det kan man, men det är bara med rena motiv och kärleksfulla avsikter man kan vinna framgång.
Det är inte min sak att avgöra vilka förkunnarna är som har grumliga motiv och som får oss att ta avstånd från det mindre trovärdiga budskap de förkunnar. Däremot är det min uppgift att själv bli ett föredöme i renhet och gudsfruktan. Dessutom är det min uppgift att avslöja och ta avstånd från sådana värderingar som är människoförtryckande. Då måste jag också akta mig för att fördöma den som har en annan åsikt och våga skilja på sak och person.
Så här svarade Camilla på sin blogg:
SvaraRaderaCamilla Grepe sa...
@Rolf Bertil Ericson
Vad får dig att tro att jag "missionerar" ateism till mina barn?
För en nytillkommen läsare ska jag förtydliga. Detta syftar på ett inlägg som jag har skrivit på RBE:s blogg om varför jag debatterar religion överhuvudtaget. Ett citat från mitt inlägg där:
”Allt mitt skrivande om religion har sin grund i en speciell händelse. Min son kom hem från skolan en dag i andra klass och tjoade:
- Mamma, idag har vi fått lära oss att gud skapade världen!”
Fram till den dagen hade jag aldrig sagt någonting överhuvudtaget om någon gud. Gudarnas eventuella existens var en icke-fråga i familjen. Jag önskar att det hade fått fortsätta så. (Men landet hade å andra sidan blivit en debattör fattigare… ). Det var en lärare i skolan som fört frågan på tal och jag ansåg att det fanns anledning att förklara ett och annat. Nu hör det till saken att barnet och hans storebror är både skärpta och debattlystna, så de tog naturligtvis chansen att utmana oss föräldrar. Det blev ett antal roliga middagar som följde med långa diskussioner om religion och livsåskådning.
En fråga som kom upp var den du själv är inne på:
”Men vad skulle du säga om jag började tro på gud?”
Mitt svar blev:
”Vill du tro på gud så är det helt ditt eget beslut och jag kommer inte att hindra dig. Däremot kan jag ge dig argument för att det i alla fall inte var någon gud som skapade världen.
Naturligtvis kom då en motfråga:
”Om någon kunde bevisa att gud finns och hade skapat världen, skulle du tro på gud då?”
Och jag svarade:
”Då skulle jag också tro på någon gud och att den guden hade skapat världen, konstigare är det inte”.
Slutligen kan jag bara konstatera att mina barn ännu inte verkar visa tecken på att bli troende. Guds existens har återgått till att vara en icke-fråga i familjen. Vad gäller senare delen av ditt inlägg om förkunnare med rena eller grumliga motiv, så säger jag bara: Välkommen tillbaka när ni kommit överens om vem som är vad.
den 16 augusti 2009 14:01
Rolf svarade så här:
SvaraRaderaCamilla Grepe:
”Vad får dig att tro att jag "missionerar" ateism till mina barn? ”
Rolf svarar:
Jag använde ordet missionera som synonym till påverka. Alla föräldrar påverkar sina barn medvetet eller omedvetet, aktivt eller passivt. Det kan inte vara något fel med det. Alternativet är att vara likgilig. Tar vi ansvar för det som sker i vår värld så tycker jag nog att vi skall fortsätta påverka i den riktning som vi anser vara rätt. Detta är vår stora frihet och den vill jag inte mista.
Ingen kan bevisa att det var Gud som skapade världen, inte heller motsatsen. Jag tillåter mig tro på en Gud som är Skapare utan att förstå. Det är väl inte så förnuftigt kanske, men för mig är tron en gåva, en tillgång. Den smäleken är det kors varje kristen bekännare får bära.
Beträffande förkunnare med rena eller grumliga motiv, så kommer de säkert alltid finnas. Det viktigaste för mig är att själv se till att jag har rena motiv. Du skriver: ”när ni kommit överens om vem som är vad.”
Det låter litet hårt med tanke på att mitt påstående om detta var ganska självrannsakande.
Camilla har svarat på sin blogg
SvaraRaderaHej Rolf,
SvaraRaderaJag läste lite på din blogg och vill också kommentera.
Du skriver: ”Om skolan lämnar bort religionsämnet utan urskillning så får det allvarliga biverkningar. Jag håller med om att religionsämnet skall vara professionellt och inte konfessionellt.”
Bra skrivet!
För övrigt håller jag med Camilla om att följande inte är lämpligt i en icke-religiös skola: ” Dessutom bibelkunskap i en sådan form att mitt barn hade bibringats uppfattningen att det fröken sa var sant. Alltså en bekännande form av kristendomskunskap.”
Eftersom det är en skola ska alla religioner analyseras med en vetenskaplig och logisk metod, som undervisar vad som är felaktigt i en religion och vad som är i överensstämmelse med historiska dokument och vetneskap.
Lärarna på skolan (och även alla kristna som läser denna blogg för att gå off-topic), skulle därför ha väldigt stor användning att studera forskningen om kristendomen som finns på www.netzarim.co.il
Anders Branderud
Hej Anders!
SvaraRaderaTack för din kommentar.
Det är säkert inte lätt att vara lärare och inte få ge uttryck för den bestämda uppfattning man har. I viss mån är det väl en omöjlig uppgift, ty på ett eller annat sätt visar det sig snart i lärarens gärning. Läraren är en resurs som vet var kunskapen finns och som skall förmedla den på ett objektivt sätt, men läraren är inte en bok utan en levande varelse.
Om en kristen lärare inte får bekänna sin tro, så anser jag nog att en lärare med ateistisk uppfattning inte heller får ge uttryck för den
Till Camilla vill jag skriva, eftersom hon svarar på mina frågor på sin egen blogg:
Vi har lite olika sätt att debattera. Du vill gärna vinna och ha ett färdigt svar i en debatt. Jag vill gärna fortsätta att ställa frågorna. Min primära målsättning är inte att vinna en debatt.
@RBE
SvaraRaderaDu skriver: "Om en kristen lärare inte får bekänna sin tro, så anser jag nog att en lärare med ateistisk uppfattning inte heller får ge uttryck för den"
Jag håller absolut med dig i detta! Frågan om gudarnas eventuella existens hör inte hemma i skolan förrän man börjar läsa filosofi. Då kan närma sig frågan med helt andra verktyg än vad grundskolans religionskunskap kan erbjuda.
Det är så roligt att få dela tankar med dig Camilla. Med anledning av din senaste kommentar så förstår jag att vi är överens om en del,men det finns något som vi borde beakta i det här sammanhanget. Det är den kristna trons betydelse för vårt land sett i ett historiskt perspektiv. Om den har haft sitt värde för oss på så sätt att den styrt utvecklingen av det goda samhälle vi vill behålla, så tycker jag att man borde vara försiktig med att avskaffa religionskunskapen. Nu menar jag inte i första hand den kristna dogmatiken utan mer den kristna etiken. Jag hoppas att du håller med mig om att vi tidigt behöver undervisa barn både i skola och hem hur vi bör förhålla oss till de nedbrytande krafter som finns. När barn genom dataspel och det kommersiella utbud som finns påverkas till våldstendenser behöver det finnas en motkraft. Här har kristendomen tidigare varit denna motkraft. Att få lära sig älska sin nästa och visa hänsyn mot varandra borde prioriteras både i hem och skola. Detta var självklart förr.
SvaraRadera