Ett brev från en pingstpastor

Jag fick ett brevsvar ifrån en pastorskollega. Det är egentligen mycket begärt att man skall få ett svar när man har skrivit ett kritiskt brev med ifrågasättande formuleringar. Så skedde emellertid.

Visserligen tyckte pastorn att jag var alldeles för färdig för att ett samtal skulle kännas riktigt givande. Jag kan förstå att han tyckte det om det förhåller sig på det viset. Det är ju som bekant ganska svårt att lära gamla hundar att sitta. Nu är jag ingen gammal hund eller rättare sagt jag känner mig långt ifrån färdig. I stället är det så att jag med åren fått en annan position än tidigare. Jag behöver inte försvara något religiöst sammanhang, men jag får lyssna inåt och fråga efter Andens ledning. Stanna upp och lyssna till hjärtat.

Räcker detta om man ber till Gud om ledning? När jag tidigare var i den situationen att jag måste försvara det sammanhang i vilket jag stod kände jag ett tvång som var en belastning. Detta innebär inte att man skall nöja sig med en egen tolkning av situationer som kan uppstå. Är man så färdig vill man definitivt inte förändras.

Varför uppträder vi ofta som om vi ägde sanningen och att vi med denna kunskap som vi säger oss besitta bekämpa alla som inte vill uttrycka sanningen på exakt samma sätt.

Jag vill inte använda ordet väckelse när jag tänker på framtiden. Förnyelse är ett bättre ord. Denna förnyelse kan se mycket annorlunda ut beroende på vem som formulerar den. Om jag längtar efter en sådan förnyelse så behöver jag någon att dela tankar med, men det måste vara någon som är lika bristfällig som jag ger uttryck för att jag är. Jag hoppas hur underligt det än låter att jag är bristfällig. Jag vill inte vara färdig än

Pastorn som svarade på mitt brev var i samma ålder som jag. Han menade att han sedan ungdomen känt trygghet i vissa frågor. Det kan nog vara på det viset att det känns svårare att bryta upp från det man länge ansett vara rätt. Många anser att det absolut inte får ske. Det finns också frågor som vi aldrig behöver få ett fullständigt svar på, men vi bekänner ändå vem vi tror på. Ingen kan komma utifrån och begära att jag skall bryta upp från de värderingar jag alltid upplevt vara rätta och i vilka jag känner en fullständig trygghet. men om en varningsklocka ljuder i mitt eget hjärta att något är fel då vill jag helst bli korrigerad.

Han tyckte dessutom att jag använde svepande formuleringar. Det är möjligt att uppfatta allt det jag här har skrivit som svepande formuleringar om man inte delar min mening. Finns det andra sätt att ha ett givande samtal än att vinna eller förlora? Jag vill gärna tro det.

Thomas a Kempis sade en gång att en ödmjuk självkännedom är en säkrare väg till Gud än djupsinning och vetenskaplig forskning