Borensberg 2009-09-07
Bäste Bengt!
Jag har nu, för vilken gång i ordningen vet jag inte, läst igenom det du tidigare skrivit och det senaste brevet. Det är inte svårt konstatera att vi delar en del meningar ganska väl utan att riktigt förstå det, men samtidigt märker jag att det finns frågor som lätt kan missförstås. Den risken får man alltid ta när man delar tankar.
Begreppet lydnad är inte främmande för mig och inte heller oväsentligt. Går vi till Guds Ord, den heliga Skriften så är ju Jesus vår stora förebild. Han blev lydig intill döden. Det står att han lärde sig lyda genom att lida. Läser vi 1. Petr 1:22 så ser vi att lydnaden till sanningen var en nyckel till uppriktig kärlek bland de första kristna.
Vi är mycket överens om att det inte handlar om att befästa maktpositioner. Historien visar ändå att så har skett och så sker gång på gång och när det sker så vill man helst inte tala om det. Det skall gömmas så att ingen får granska det och dra upp det i ljuset.
Jag skrev på min blogg en artikel om Lewi Pethrus. Du får gärna läsa den om du inte gjort det. Jag hade förmånen att få ha honom som bibellärare på Bibelskolan i Stockholm för många år sedan. Dessutom fick jag ju lyssna till honom och var även jag en hängiven beundrare av hans ”faderliga” omsorg om hjorden, eller jag kanske skulle ha skrivit ”herdelika” Han var en herde, en stor ledare som fick betyda mycket för Pingstväckelsen och det andliga skeendet i vårt land. Men låt mig skynda mig och säga: Han var bara människa. Han sa själv ungefär så här: ”Vi vet vilka fel våra förfäder gjorde och vi gör inte samma fel. Våra efterkommande gör inte samma fel som vi, men de kommer att göra andra fel.”
Den äldre generationen, till vilka min far tillhörde (f.1901) var inte lika kritisk till ledare utan hade lärt sig att underordna sig på ett helt annat sätt än vad vi kan. Jag tror inte vi kan begära att folk ska vara sådana i vår tid. Just därför fanns det utrymme för sådana auktoritära ledare som Lewi Pethrus. Det var ett ganska maktfullkomligt system som inte alltid var lett av Guds Ande.
Pappa sa: ”Du ska lyssna till L.P. för han är en Andens man.” Jag hade svårt att lyssna utan att få ifrågasätta. Så var det också för de första människorna i Edens lustgård när de fått kunskap. De samtalade med Ormen och han frestade dem med frågan: ”Skulle Gud ha sagt?”
Ormen använder lögnen för att lura människan När vi läser om hur Jesus frestades så är situationen annorlunda eftersom Jesus visste vad som stod skrivet. Gång på gång så svarar han Lögnaren: ”Det står skrivet”
När man ifrågasätter, vilket jag anser att man måste göra, särskilt i vår tid, så måste man först av allt vara ärlig. Sedan måste man inse sin egen begränsning. Därefter eller kanske först av allt skall man göra som Jesus gjorde använda Guds Ord på rätt sätt. Det innebär inte att man söker stöd för en felaktig tanke. Det är bara Guds helige Ande som kan leda oss rätt. Han är Hjälparen, sanningens Ande, precis som du hänvisade till Johannesbrevet, den som skall undervisa oss.. Detta kan man inte göra på ett slarvigt sätt, så som jag var med om förr i tiden när man tog ”manna” Om du inte vet vad det är så skall jag förklara.
Vi förflyttar oss cirka femtio år tillbaka. Den unge mannen Rolf har kommit på besök till en tant och farbror, ett gudfruktigt par som hade kontakt med Gud på ett alldeles särskilt sätt. ”Sätt dig nu här hos oss”, säger farbror Helge, så ska vi ta var sitt manna. Ett till dej Rolf, ett till Gärda och ett till mej. Jag kan ännu för mitt inre se hur det lyste i farbror Helges ögon när han läste upp de olika Gudsorden som vi fått. Detta är stunder jag inte kan glömma. Jag sätter stort värde på dem och att jag fick ha detta helgade par som vänner. När farbror Helge bad så använde han en samtalston. Han talade med Gud som om Gud hade varit alldeles bredvid honom. Tack Gud för tant Gärda och farbror Helge.
Trots denna upplevelse från tidig ungdom så vill jag inte rekommendera denna typ av bibelläsning. Den är mycket naiv och kanske kan hjälpa någon, det vill jag inte förneka. Det finns bättre sätt att studera Bibeln.
Det du skriver om läroämbete och andliga gåvor och tjänster i församlingen är också välbekant för mig och jag håller med dig i det du skriver och har inga invändningar därtill
Citatet från Lumen Gentium försöker jag ta till mig. Till exempel:
” De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27) kan betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, "alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen"* ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”
Det handlar om vikten av att leva under Andens ständiga smörjelse.Då måste man väl ändå skilja på dem som säger att de är Karismatiker och de som verkligen är det. Men det kanske inte är vår uppgift eller vad tror du?
Här talas det ju om ett slags enhet som är helt annorlunda än det vi ser i dag. Det som Jesus förespråkar i sitt enhetstal (avskedstalet) Kan vi komma dithän eller skall vi sträva efter det utan att tro på en sådan fulländning i en så bristfällig värld som vår.
Det är intressant med det som du citerar: ”hela folkets övernaturliga trosmedvetande.”
Jag är som du vet vid det här laget en ganska misstänksam person. Därför måste du förstå när jag skriver att jag tror att en del anser sig ha detta trosmedvetande mer än andra. Detta kallar jag andligt högmod.
De verkliga trosmedvetarna är nog de som inte själva vet att de är medvetna. Lite kryptiskt uttryckt kanske. Behöver man veta? Räcker det inte med att vilja veta utan att ha nått dit.
Så var det detta med mina relationer jag beskrev för dig. Jag kan ju inte begära att du skall ha en fullständig uppfattning om det genom min beskrivning. Låt oss lämna det.
Beträffande spåren av framgångsteologin så är det nog inte helt oproblematiskt enligt min uppfattning, men det tar alltför lång tid att gå in på.
När det gäller Israel, så har du nog redan diskuterat det rätt så utförligt i din blogg. Vi får göra som Luther gjorde: ”Lyfta på hatten och gå förbi…” Nej det kan jag inte göra, men jag får respektera din uppfattning i frågan utan att helt förstå den. Det enda jag håller med om är att frågeställningarna är mycket svåra och att jag har alldeles för liten kunskap i ämnet. Men fördenskull måste jag få reagera på det som är uppenbar galenskap.
Broderliga hälsningar
Rolf
Länk till Bengt Malmgren blogg
Lewi Petrus var en stor förnyare, och han har åstadkommit mycket i den svenska kristenheten. Detta har han kunnat åstadkomma för att han följde sin kallelse och lyssnade till Anden. Men han var också som du skriver en vanlig felbar människa, man kan inte göra honom till idol och tänka att man skall efterlikna honom idag, - jo, kanske i hans engagemang och i hans mod och i hans öppenhet för Anden, men inte att bygga samma institutioner då som nu, Anden kallar oss in i nya engagemang i vår tid.
SvaraRaderaDu skriver: "Då måste man väl ändå skilja på dem som säger att de är Karismatiker och de som verkligen är det. Men det kanske inte är vår uppgift eller vad tror du?"
Jag tror att alla har fått den Helige Andes gåvor redan genom dopet, det vi kallar "Andens dop" är att ta fram och medvetandegöra det som vi redan grundläggande fått som kristna. Jag tror att det är meningen att alla kristna skall vara karismatiska så tillvida att den personliga pingsten och att verka i Andens gåvor är något som är ämnat för varje döpt kristen. Men öppenhet för anden är att ta ett steg i tro, och vi kan aldrig helt vara säkra på att det är Anden som talar och inte vårt eget kött, därför är det viktigt att vi är ödmjuka och utsätter våra andliga ingivelser för prövning i den större gemenskapen. Guds ord är givetvis en viktig måttstock i prövningen, men som katolik vet jag att bibelordet altlid tolkas av människor, och man kommer fram till olika tolkningar. Där är kyrkans läroämbete viktigt för mig. Katolska kyrkans biskopar i gemenskap med biskopen av Rom (påven) utgör katolska kyrkans läroämbete. Större frågor tar man ställning till vid ekumeniska koncilier, som vid det första konciliet i Jerusalem där det fastslogs att icke-judar som blev kristna inte behövde udnerkasta sig de judiska sederna som omskärelse etc. Det sista stora konciliet var Andra Vatikankonciliet på 1960-talet.
I att följa Anden i vardagen är det alltid bra att ha några andra att relatera till, så att vi inte rusar iväg och i vår entusiasm gör saker "i köttet". Det kan handla om vår bönegrupp, äldste i församlingen, vår kyrkoherde, vår biskop. Det är här lydnaden kommer in. Vi kan tänka att våra ledare är mossiga och tröga och inte förstår vilka bra idéer jag kommer med. Det är här lydnaden kommer in. Gud kan också ha en mening med att ibland bromsa oss så att vi får tänka efter och att saker får mogna. Vi kan vara vissa om att det som är av Anden ändå kommer att segra till sist.
Att följa Anden bygger på tillit i flera avseenden, dels tillit till Gud som verkligen i sin kärlek skänkt oss Andens gåva, dels tillit till den kristna gemenskapen att det är tillåtet att "göra bort sig", att vi inte blir halshuggna om vi misstar oss, utan att vi kan se det som en läroprocess där vi får allt större erfarenhet att verka i den helige Ande och att urskilja vad som är från Gud och vad som är från den onda makten eller från vårt eget kött.
Tack till Bengt Malmgren för att du delar dina tankar med mig.
SvaraRadera