Jul och nyårshälsning på den här länken med ljud och bilder två sidor
Jag är den yngste av fem syskon och har väl syns tydligast inte bara för att vara längst till växten. Mina försök att distansera mig från all offentlig uppmärksamhet har i stället lett till en självexponering i motsatt riktning ofta mot min egen vilja.
När jag var barn deltog jag i Sionförsamlingen i Norrköping och dess livaktiga verksamhet på 1950 talet. Där fick jag vara mig själv.
Musikaliskt autodidakt kunde jag känna mig hemma i många grupper av musikutövande. Att lyssna till annan musik av så kallad profan karaktär var uteslutet. Om jag tjusades av jazzmusiken så fick jag veta att den inte hörde hemma i Guds församling. Världens visor fick man inte sjunga. Det behövde jag inte heller. Det fanns ju så mycket god kristen musik som också hade sina rötter i både jazz och annan musik. Ibland var det svårt att veta var gränsen gick.
Världen utanför kyrkan var främmande, lockande och skrämmande på samma gång. Det fanns många som på den tiden drogs till det förbjudna. Eftersom tröskeln mellan församlingen och världen utanför var ganska hög, var det ofta med risk för sitt eget andliga liv som man överträdde de regler synliga såväl som osynliga som fanns.
Att bli ertappad med begången synd var naturligtvis förödmjukande. Likaså att behöva be församlingen om förlåtelse. Man ansåg att detta var en nödvändig för att beskydda församlingen ifrån besmittelse från världen. Det var med stor smärta man ibland ansåg det nödvändigt att utesluta medlemmar som brutit emot dessa regler. Bland det värsta som kunde hända var om någon kvinna fått barn före äktenskapet. Den kvinnan fick bära en skammens stämpel i värsta fall i resten av sitt liv.
Vi kanske kan tycka illa om detta, men då ska vi komma ihåg att tiderna var annorlunda och de nedärvda värderingar vi hade likaså. Det fanns många goda avsikter i kyrkorna. Trots detta kan vi så här i efterhand se de fel som blev begångna, men vi ska nog göra det med stor försiktighet och inte alltför hårda domar mot våra förfäder.
Jag blev ofta retad för att jag var frälst. De kallade mig för Jesus. I församlingen sade man till mig att jag skulle vara salig som fick lida för det namnet. Det var sannerligen inte lätt att vara munter när man fick gå till skolan med ångest inför det som väntade på skolgården.
”Se, där kommer Jesus. Ska vi kasta sten på honom som han får välsigna?” Glåporden kunde höras långa vägar och överallt i stan fanns det retstickor som kände igen den långe spinkige gestalten som hade fått Jesusnamnet.
I skolan fick jag lysa med min musikaliska begåvning på klassens roliga timme, då jag fick spela på orgeln. Fröken var stolt, men jag tror att många av kamraterna tyckte att jag glänste i mina försök att för en gångs skull få vara lyckad. Detta gav givetvis fel signaler. En sådan konstig kille kunde väl ingen vilja ha något gemensamt med. Dessutom var han ju religiös och gick till den mest föraktade av alla kyrkor i stan. Nej usch honom måste man akta sig för.
Jag blev ett mobboffer. Församlingen och kyrkan blev min fristad. En skyddad plats där jag kunde växa och utvecklas som människa. Där fanns inga mobbingtendenser.
Jag känner stor tacksamhet när jag tänker på den gemenskap som fanns i den församling där jag växte upp. Där fanns så många goda förebilder som jag med tacksamhet tänker på. Detta uppväger mycket av den enkelspårighet jag nu på äldre dar har genomskådat av denna rörelse.
Numera kan jag känna mitt utanförskap på ett helt annat sätt än då jag var ung. Det finns ingen som retar mig längre och kallar mig för Jesus, men jag kan ändå känna mig utanför det sociala etablissemanget. Jag finner mig ofta i likt tjuren Ferdinand sittande vid min egen lilla korkek där jag luktar på de blommor som mest behagar min näsa.
Är jag då verkligen så tillbakadragen som jag påstår? Min korkek har blivit datorn där jag formulerar mig på mitt sätt och slänger ur mig en hel del ord, ibland till förargelse, men också till glädje för en del.
Åter igen har jag fått bekräftat mitt främlingsskap inför en förkunnelse som är introspektiv och som kräver prestation. Den skapar skuldkänslor hos ärligt längtande kristna, som ingenting hellre vill än att få vara spruckna kärl i tjänst för Gud.Att dagligen få leva i Guds förlåtelse innebär inte att vi är syndfria, men befriade nådehjon. Det finns en liten församling på platsen där jag bor, som längtar efter andlig förnyelse. De resultat man där önskar se kanske kommer då man minst anar det, men de kan absolut inte presteras och de som får den kan bara vara syndare.
Välkommen till mina jul och nyårshälsningar med bild och ljud.
GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar