God jul 2009

NÅGRA BARNDOMSMINNEN
På min barndoms gata fanns ett litet torg utanför vårt fönster. På den tiden fanns varken TV eller dataspel att sysselsätta sig med. Papper och penna hade man stor nytta av. Jag roade mig ibland med att föra statistik på hur många gångtrafikanter, cyklister, hästskjutsar och bilar som passerade på Lösings torg under en bestämd tid. Det var lika vanligt med hästskjutsar som med bilar på den tiden. På vintern var det inte mer trafik än att vi barn kunde åka kälke på Dalgången, en gata som sluttade ner mot torget. Fordonens hastighet var inte heller särskilt hög, så riskerna för olyckor var inte lika stora som nu.
Jag hade sett farbror Helge.Han gick ofta till affären med stapplande steg. Mamma berättade att han hustru var blind. Så det var farbror Helge som varje dag måste gå till affären och handla. Det är synd om dem sa jag. Farbror Helge har så svårt att gå. Mamma svarade att de hade ingen liten gosse som kunde gå och handla åt dem. Plötsligt kände jag mig riktigt betydelsefull och sa till mamma: ”Tror du att jag skulle kunna hjälpa dem?” Så fick det bli. Mamma trodde att det var Gud som hade haft sitt finger med i spelet. Det var ofta så i vårt hem. Vi trodde på Guds ledning och upplevde gång på gång hur han hjälpte oss med små vardagliga ting.
Nu kanske ni tror att det var enbart tant Gärda och farbror Helge som hade nytta av att jag började gå och handla åt dem efter skolans slut. Så var det inte. Även jag fick många fina stunder i deras hem med förtroliga samtal.
De hade en barnslig tro på bönens makt. Med detta vill jag ha sagt att deras tro var enkel och okomplicerad. Det var inga diskussioner om Gud möjligen kunde svara på bön. Nej detta var självklart för dem. När farbror Helge bad, så var det ingen högtravad bön. Det var ett slags pratande med Gud, där tonen var mycket angelägen. Om de bad för någon som hade det svårt, så var rösten nästan gråtmild, varm och innerlig. Det luktade så gott i deras hem. Till julen hade tant Gärda gjort i ordning små krukor med hyacinter som också spred sin väldoft.
Ibland brukade farbror Helge ta fram Bibeln och Mannakorgen. Den bestod av små lappar med utvalda bibelcitat. Jag blev ombedd att sätta mig och farbror Helge sa till oss att vi skulle ta ett var sitt manna, så skulle han läsa orden vi fick ur Bibeln. Det var med spänd förväntan man inväntade sitt speciella ord. Det kunde ju vara ett särskilt tilltal från Gud. Det var vi inställda på och det kändes mycket naturligt. Ögonen lyste på farbror Helge när han läste: ”Hör, vilket härligt ord du fått Rolf”, kunde han säga. Det var nästan som han hade hittat en dyrbar skatt som han nu fick ge åt mig. Och det hade han verkligen Jag sög på löftesorden som på en god karamell. Det var verkligen skönt att få vara i detta hem som andades så mycket kärlek. Äldre människors livserfarenhet betonades mer förr i tiden än nu. Just därför upplevde jag stunderna hos tant Gärda och farbror Helge som lärorika. De hade ju dessutom gjort speciella andliga erfarenheter.


Min barndoms jular kan jag minnas som festliga, trots att de var mycket enkla. Vi var trångbodda när den stora familjen samlades, men nog dukades det julbord med både lutfisk, gröt och skinka. Visst fick vi julklappar. Ibland de leksaker jag minns att jag fick var små uppskruvbara bilar. En av mina bröder brukade få lust att se vad som fanns inuti bilarna. Mamma skällde ut honom och sa att han hade förstörelsemani. Det var roligt att få julklappar, men ännu roligare att ge. Jag kände mig så stolt när jag för idogt förvärvade slantar kunde inhandla diverse julklappar till syskonen. På somrarna förtjänade jag en del genom att samla lump och papper. Hur jag emballerade minns jag inte men jag brukade gå till Lumphandlaren och sälja det jag samlat. Det blev säkert ingen stor inkomst, men det fanns ju andra saker man kunde göra för att tjäna en liten slant. Till exempel kunde man gå och handla åt tanterna i husen där vi bodde. När det började närma sig jul, brukade jag fara runt i stan till släktingar och bekanta och sälja jultidningar Då kände jag mig verkligen som en liten missionär. Det var ju Guds Ord jag spred till dem. Jag minns även att jag gick till hemmen och sålde en veckotidning som hette Hemmet och familjen. På söndagarna brukade pojkarna sälja AT, en tidning som liknade Expressen. Om jag gjorde detta så var det under en kort tid, eftersom jag tyckte att det var fel att använda söndagen på det sättet. Att vara tidningsbud på den tiden kunde vara ganska lönsamt för en pojke..
På somrarna knackade jag dörr och sålde dörrmattor. Jag cyklade på dessa affärsresor. Till och med så långt som till Borggårds bruk där min syster och svåger bodde. Dessa cykelturer gav mig en härlig frihetskänsla. Att lämna stadens buller och ge sig ut på små skogsvägar var verkligen spännande. Det var ju inte så mycket farlig trafik då. Å andra sidan var hastigheten fri, men bilarna var inte så snabba i alla fall.

Detta är ett litet axplock ur min barndomsvärld som jag så här i jultider vill dela med mig.

Här ett foto från ovan på min barndoms gator Storsvängen och Dalgången Markerst kryss vid vårt fönster med utsikt emot Lösings torg.