Trovärdigt vittne för skändat budskap

”Jag skäms inte för jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att det står i hans makt att bevara det som jag har fått mig anförtrott fram till den dagen.” 2.Tim. 1:12

Så skrev aposteln Paulus. Han hade upplevt mötet med Gud på ett sådant sätt att han visste på vem han trodde. Kan man som kristen bekännare instämma i denna trosbekännelse även i vår tid, när det finns så många som gör anspråk på att förkunna den fullkomliga sanningen.
När man är kristen säger man inte: ”Gud finns nog” Nej man säger: ”Gud finns” Denna trosvisshet kommer inte utifrån. Varje människa har sin egen väg till Gud. Ibland kan det se ut som den leder bort ifrån Gud, men i själva verket är det tvärtom.

Det står talas om Petrus, en av Jesu lärjungar att han vid ett tillfälle svarade Jesus:

”Du är Messias, den levande Gudens son.”

Om nu Petrus kunde vara så säker på detta, så berodde det inte enbart på det han såg och hörde trots att det säkert var något som ingen i vår tid varit med om. Nej trosvissheten kom inifrån. Jesus svarar Petrus:

”ingen av kött och blod har uppenbara detta för dig, utan min fader i himlen.”

På vilket sätt skall man förvalta en sådan trosupplevelse?

Det är kärleken som skall vara drivkraften. I första hand är det kärleken till människorna. Denna kärlek kan ibland vara av den sort som ibland kallas nitälskan. Om den inte blir kontrollerad kan den vara mer till skada än till nytta. Det har jag själv erfarit under perioder då jag drivits av kärlek till budskapet mer än till mottagaren.

Under min tid som predikant i Pingströrelsen predikade jag ofta om Jesu andra tillkommelse, ofta med en tolkning av den yttersta tidens händelser i relation till det som hände i Mellanöstern. Att se händelserna där både år 1948 och 1967 var då för mig tydliga bevis för att Jesus inom en mycket kort tid skulle komma tillbaka. Jag minns att jag efter sexdagarskriget blev ivrigare än någonsin att förkunna budskapet. Det fanns något panikartat i min iver och det togs inte alltid emot på ett sätt som var positivt. Vid ett besök hos min äldre syster manade jag dem ivrigt om att bli frälsta eftersom tiden härefter var mycket kort, Jag försökte att överföra min egen upplevelse genom att tala. Jag glömde en mycket viktig sak. Respekten mot dem jag talade till Mitt budskap var en monolog. Jag hade inte den rätta förmågan till att lyssna och förstå. Nu efteråt har jag förstått att jag saknade kärlek och lät mest som en skrällande cymbal. Om jag hade kärlek så var det mera till mitt budskap än till dem som skulle få det.

Det var många bubblor i den andliga grytan på den tiden och det kokade över mer än en gång. Många tyckte att det var bättre att grytan fick koka över än att den inte kokade alls. Tänk dig en gryta som kokar över en eld. Om den kokar över slocknar elden, men om den får sjuda så bevaras innehållet i grytan och elden fortsätter att brinna.

Om Gud får bevara dem som sköter den kokande grytan, så kommer elden aldrig att slockna.
Om kärleken till människor som inte tänker som vi får driva oss så blir inte vår predikan en monolog. Då gömmer vi oss inte bakom våra färdiga argument, utan vi vågar att ställa de frågor som är nödvändiga. Om svaret uteblir så böjer vi oss ödmjukt och inser att vår kunskap fortfarande är ett styckverk

Bön: Gud uppenbara din härlighet, så att jag kan återspegla den på ett rätt sätt. Amen!

Gör här ett tillägg till min artikel med anledning av kommentaren från Dessa mina minsta bröder. Jag högaktar denne kämpe för kristen människovärdig och anständig sanning ifråga om det som sker i Mellanöstern. Vill gärna hjälpa till att sprida kännedom om hans intressanta site (blogg) på den här länken:
Dessa mina minsta bröder
Aktuellt just nu på följande länk:
Palestinagrupperna.se
Några meddelanden som också gäller det som pågår skickar jag med till mina läsare, eftersom det är sådant som alla behöver ta del av för att försöka förstå allvaret i den situation som kan äventyra freden i vår värld och i Mellanöstern:

Det första meddelandet:
HÄR
Det andra meddelandet:
HÄR