Så här skrev jag i ett inlägg den 10 december 2009:
Läs den senaste kommentaren som jag kopierar här nere i kommentatorfältet.
”Det finns ett slags sekulär fanatism i Sverige där det inte längre finns uttryck för religion i svenskarnas liv”, skriver Cecilia Jaensson Wallander i senaste numret av Kyrkans Tidning.
Man kan undra vad det beror på. Hon skriver att en del människor upplever religionen som samhällsfarlig. Det pågår en diskriminering av människor som har en religiös tro, särskilt muslimer.
Fördomar om religionens betydelse leder ofta till religiös analfabetism, där man fördömer allt som har med religion att göra. Visst kan en religion bli samhällsfarlig och det finns också ett slags samhällstrots i en del religiös extremism, även ibland dem som har en kristen tro. Det har vi sett allt för många bevis på.
Om religionen eller den kristna tron påverkar vardagen så att människofientliga dogmer blir till okritiskt anammade sanningar så finns det anledning att protestera. Detta tycker Ulf Ekman är att motarbeta den kristna tron, vilket han anser var bland annat Humanisternas syfte, när de delade ut Hedeniuspriset.
Människofientliga dogmer finns i alla religioner, så även i kristendomen. Om dessa görs till okritiskt anammade sanningar är det även vår kristna skyldighet att protestera.
Trots detta vill jag poängtera trons betydelse. Det kan aldrig vara samhällsfarligt att få ge uttryck för en stark tro. Varför har man den uppfattningen? Jag tror att det delvis beror på de färdiga svar man ger på frågor som inte alls är så lätta att besvara.
Jag har svårt att förstå dem som menar att det skulle vara fel att brottas med Gud utan att få något svar. Den brottningskampen pågår så länge vi lever. Tron har inte svaret, men vilar vid löftet. Hedenius brottades med den Gud som han menade inte fanns. Antingen vi tror på Gud eller inte så måste vi fortsättas att brottas med frågorna.
Om man böjer sig för människofientliga dogmer så är man ett offer för religiös indoktrinering.
Detta skrämmer många ärligt sökande människor och påskyndar den avkristning vi inte vill se.
En del kristna ledare har inlett ett skyttegravskrig där man med alla medel bekämpar sina meningsmotståndare i stället för att ta reda på vad de verkligen vill. Låt inte Humanisterna bli ensamma om att bekämpa människofientliga dogmer.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaSå här skrev Hans Christian Cars:
SvaraRaderaJag ser det inte som Humanismens uppgift att motarbeta den kristna tron, särksilt inte beträffande den enskildes sökande efter en för honom eller henne värdefull livsåskådning. Däremot är det för mig viktigt att slå vakt om det sekulära samhället. Inga religiösa företrädare ska med hänvisning till sina respektive högre makter kunna utöva ett större inflytande över den politiska processen än vad som tillkommer dem i vanlig demokratisk ordning.
Du talar i Ditt inlägg om människofientliga dogmer och säger att sådana också finns i kristendomen. Att där finns dogmer av olika slag är jag naturligtvis medveten om, men om de kan betraktas som människofientliga vet jag inte. Om så skulle vara fallet, håller jag helt med Dig om att vi inte bör låta humanisterna bli ensamma om att bekämpa dessa dogmer.
Jag menar absolut inte att de grundläggande dogmerna i kristendomen skulle vara människofientliga. Men i kristendomen såväl som i alla andra religioner förekommer en fundamentalism där man skapat dogmer omkring den bokstavstolkning man gör utifrån sina skrifter. Ett exempel är ju agan en aktuell artikel i tidningen Dagen på denna länk:
SvaraRaderahttp://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=236691