onsdag 17 november 2010

Vad är sekularism?

Det diskuteras väldigt mycket nuförtiden huruvida vårt samhälle är sekulärt eller inte. De som anser att det är bra menar att det inte är tillräckligt sekulärt. Det fanns en tid i vårt land då kyrkan var knuten till Staten. Väldigt mycket av skolväsendet var knutet till kyrkan och kristendomen hade en dominerande plats. Som samhället såg ut vid denna tid var det naturligt att människor i allmänhet hade respekt för kristna värden och att barn skulle uppfostras efter de riktlinjer som finns i den kristna tron. Trots detta kan man inte säga att vårt samhälle då var mera kristet än det är i dag. Enligt min uppfattning så är och förblir alla samhällen ”världsliga.” , eller med ett nytt ord ”sekulära”, som härstammar från det latinska secularis som betyder ”det som hör till seklet.” Vårt samhälle är och förblir sekulärt vill jag påstå och det skall vi vara väldigt tacksamma för.

Sekulärt är inte detsamma som ateistiskt. I ett sekulärt samhälle kan religion utövas fritt. Jesus sade:”Ni lever i världen, men inte av världen.”

Det pågår i vår tid en debatt som är väldigt obalanserad. Å ena sidan förs den av dem som är rädda för ”religionens återkomst till samhället.”
SE LÄNK "MED LIVET SOM INSATS" OM BO BRANDERS UTTALANDE

Den rädslan är berättigad när det gäller religionens makt i politiken. I de länder där religionen utövas i politiska sammanhang sker ofta många övergrepp och människor har inte längre frihet att fatta sina egna beslut. Religionernas betydelse för samhällsutvecklingen i världen, åtminstone i västvärlden, har visserligen minskat, men intresset för det andliga är fortfarande mycket stort, ja man talar till och med om religionernas återkomst i det nya seklet.

Självklart borde vi som kristna vara tacksamma för detta och utnyttja det på rätt sätt för att göra Jesu kärleksfulla budskap känt för dem vi möter, men här har vi den andra sidan som påstår att samhället blir mer och mer sekulärt och detta i negativ bemärkelse.
Som kristna måste vi bli sunt kritiska i vårt tänkande annars förlorar människorna förtroendet för oss. En god vän till mig skrev på min blogg:”Riichard Dawkins, som blivit känd för sin religionskritiska bok "Illusionen om Gud", säger där att om alla kristna varit sunda kritiskt tänkande personer, skulle han aldrig ha skrivit den boken. Anledningen var just att de högerkristna fundamentalisterna blivit lite väl högljudda på sistone, tycktes han mena.”

Jag håller med humanisterna när de menar att staten inte skall lägga sig i mina religiösa val. Varje människa skall ha frihet att få ha sin egen tro. Finns det anledning att att varna för
religiös extremism.? (se länk)
Camilla Grepe har en blogg där hon är mycket tydlig i sin kritik av den religion som utövas i samhället. Läs gärna mitt svar till hennes kommentar i mitt blogginlägg
”Religion och humanism.”.

Se dessutom:
AR SVERIGE SEKULÄRT?

ÄR SVERIGE ETT KRISTET LAND


Är Svenska kyrkan....

3 kommentarer:

  1. I ditt inlägg "Religion och humanism" svarar du mig:

    "Om den allmänna skolan skulle låta bli att undervisa i religion, så blev eleverna naturligtvis inte alls så medvetandegjorda om sina olika bakgrunder så som nu sker. Därför behövs det ännu mera utrymme för professionell kunskap i religion. Inget man skall slarva med och låta lekmän utföra. Där är vi nog överens "

    Här gör du en intressant tankefigur. Jag vänder på frågan och säger: Varför skulle det vara fel att minska på detta "medvetandegörande om olika bakgrunder"? Är det inte i själva verket en helt onödig anledning till stigmatisering i ett sammanhang där man inte kan ta det fulla ansvaret för vad man lär ut?

    Det finns ett mycket berömt och intressant psykologiskt experiment där en skolklass delades in i blåögda och brunögda. Känner du till det? Googla annars Jane Elliot.

    Vad jag vill säga är att det ofta är bättre att ignorera (förmenta) olikheter så länge som möjligt för barnens egen skull. Att ens dela in dem i "kristna, "muslimer" och annat leder dessutom helt fel då många inom varje grovt definierad grupp dessutom är sekulariserade eller uttalade ateister.

    Är jag kristen, som visserligen döptes men vägrade konfirmation och senare har lämnat kyrkan? Hur skulle du definiera min yngste son som aldrig har varit medlem i kyrkan och som har föräldrar som lämnat den? Är han kristen? Kommer hans barn att vara kristna? Hans barnbarn? Efter hur många generationer upphör den benämningen att vara giltig?

    Vad är syskonbarnen, barnen till det sekulariserade ex-kristna och ex-konfucianska paret? Eller kusinbarnet, barn till en ex-kristen och en ex-muslim?

    SvaraRadera
  2. Min uppfattning är att ett större utrymme för professionell kunskap i ämnet religion inte alls behöver ge anledning till stigmatisering. Tvärtom ökar den medvetenheten om våra olikheter och dessutom ökar den respekten för varje individ. Min oro, som jag tror är även din, är att detta inte får ske på ett slarvigt och omdömeslöst sätt, där minoriteter blir särskilt utsatta. Det handlar inte om att ”missionera”, för någon särskild religion, men jag tror att de flesta som kommer till Sverige med annan religiös bakgrund inte är de främsta motståndarna mot kristendomskunskap. De uppskattar att få veta vad det är som styr och har styrt de sedvänjor och högtider som fortfarande gäller för vårt land.

    Jag delar helt din uppfattning om att ignorera olikheter. Det är viktigt att alla får vara trygga i sin identitet. Att separera barn och isolera dem från samhället i särskilda grupper tycker jag inte är så bra. Jag kan berätta för dig att jag under min uppväxt i frikyrklig miljö tycker att jag levde i en skyddad värld, så länge min gemenskap mest bestod av att vara engagerad i kyrkan. Världen utanför var främmande. Jag är fortfarande en aktivt bekännande kristen, men jag är medveten om att ingenting är vare sig svart eller vitt. Ingen är utanför. Vi är alla människor i ”samma båt.”

    Frågan du ställer om hur jag definierar dig och din son får därför svaret att själva definitionen ”kristen” inte är det viktigaste. Vad som däremot är viktigt är mitt förhållningssätt till en annan medmänniska. Kan jag inte älska (acceptera) en människa som jag sett, så kan jag inte älska Gud, som jag inte sett. Det handlar helt enkelt om medmänskliga relationer. Det är väl i linje med humanismen skulle jag vilja tillägga.

    Sammanfattningsvis: 1. Jag håller inte med om att vi ska minska barnens rätt till professionell religionskunskap.
    2. Jag håller med om att vi ska ignorera förmenta olikheter och dela in barn i kristna eller andra religiösa eller icke religiösa grupper
    3. Det viktigaste är inte att kallas kristen. Det är viktigare att vara det. Det är detsamma som att vara humanist

    SvaraRadera
  3. Fel i punkt 2. Det ska stå "inte dela in barn i kristna eller andra religiösa grupper".

    SvaraRadera