En ödmjuk självkännedom

”Du ska inte tro att du är något” hörde vi sägas i min barndom. Det kunde hända att man stod framför spegeln och betraktade sin egen bild med dessa ord ringande i öronen. Man ville bli bekräftad och accepterad så som den man var. Denna bekräftelse skulle komma från dem som levde i ens omedelbara närhet. Om den uteblev så kunde det ibland bero på att det fanns en underlig jantelag, som skulle säga ifrån så att man inte tänkte för högt om sig själv.
Samtidigt som detta skedde hade man stora förväntningar på att man verkligen skulle ”bli något” Det fanns ju slumrande talanger hos den unge gossen, men ack så långt han var ifrån det som de förväntade sig av honom.
Hos mig skapade detta ett prestationstänkande. Jag fick inte bli som alla andra. ”Ska du bli som de andra?”, sa mamma till mig. Hon hade satt etiketten ”förväntas bli något stort” på mig.
När verkligheten hann ikapp mig så insåg jag ganska snart att mina talanger inte räckte till för att uppfylla de krav jag ställde på mig själv. Om jag ska må bra så måste jag inse att jag varken är bäst eller sämst. Paulus skriver att man bör tänka på sig själv med självbesinning. Då har man inte för höga tankar om sig själv utan rättar sig efter det som Gud har tilldelat. Ingenting är heller så bra att det inte kan bli bättre. Thomas a Kempis en munk som levde på 1400-talet lär ha sagt: ”En ödmjuk självkännedom är en säkrare väg till Gud än djupsinnig och vetenskaplig forskning.”
Tidigare skrev jag en blogg om ONÖDIG SJÄLVHÄVDELSE LÄS DEN HÄR!