I mitt föregående inlägg försökte jag att uppmärksamma det positiva som skett i Göteborg, som man kunde läsa om i det senaste numret av Kyrkans Tidning. ”Religionsmöten utan fördomar av Marika Palmdahl.”
Det handlade om muslimer och kristna som söker tolkningar av sin tro i den tid de lever. Detta innebär att man oavsett vilken religion man tillhör kan enas kring att varje människa och varje människoliv måste skyddas.
Det har debatterats mycket på sistone om ”identitet” Det finns en del som menar att kyrkan måste bli tydlig och stärka sin identitet för att kunna företräda kristen tro i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. De som har en sådan uppfattning vill inte ”rucka på läran”. De tycker att det är hotfullt för kristenheten när det kristna budskapets kärna trängs undan av dem som tänker annorlunda. En sådan oro måste man ta på verkligt allvar, men samtidigt måste vi ställa frågan Vad är identitet och med vem vill jag dela min identitet? Identitet är aldrig något eget, om det inte har något att förhålla sig till. I mötet med en annan människa finns den omedelbara vissheten om att hon delar en mänsklighet med mig själv.
Kyrkans identitet behöver inte offras på korrekthetens altare
för att hon vill vara en öppen folkkyrka. Att erkänna giltigheten i andra religiösa traditioner är ett viktigt sätt att värna om människors värde och värdighet. Detta behöver inte innebära att vi förlorar vår identitet, men det innebär att vårt identitetsbygge kommer i andra hand. Att vara kristen är för mig något stort, men det är ännu större för mig att vara människa.
Så här skriver Anders Ahlberg i Kyrkans Tidning:
”En kyrka utan identitet har svårt att möta andra trossystem, religioner och ideologier. Och religionsmötena är nödvändiga. Kritikerna verkar förväxla dialog med kompromiss, eller för den delen kapitulation. Kyrkan skadar inte sin identitet genom att ägna sig åt religionsdialog.
Tvärtom är dialog ett sätt att synliggöra vad som skiljer min tro från din och vad som är omistligt i den egna traditionen. Men då ska den givetvis föras professionellt och med stolthet över det egna, inte bara respekt för det andra.”
Om kristendomen skall kunna leva vidare i vårt land, så tror jag att vi behöver bejaka mötet med nya människor med en öppen och generös attityd. Det handlar absolut inte att vi måste tolerera det intoleranta, men vi behöver inte nödvändigtvis reagera på alla avvikelser.
Så här skriver Marika Palmdahl i Kyrkans Tidning:
”Visst kan och skall vi stå upp för Svenska kyrkans tro och lära och det i en komplex och föränderlig tid. Kontextualitet är en luthersk kyrkas imperativ. Det är ett av Svenska kyrkans bidrag i det mångreligiösa Sverige där många söker relevanta tolkningar av eviga texter i en föränderlig tid.
Islam framställs alltför ofta som något enhetligt och oföränderligt men min erfarenhet är att många muslimer, på samma sätt som kristna, ständigt söker tolkningar av sin tro i den tid och på den plats man lever.”
SE ÄVEN MIN BLOGG OM KYRKANS TYDLIGHET
Så här skriver Elisabeth Sandlund i Dagen den 2 sept:"En diskussion om var gränserna går har just startat. Den är viktig och får inte tas över av främlingsfientliga krafter."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar