Lovsång och inlevelse i kyrkan

”Gospelglädjen känns i hela kroppen”, läser jag i Kyrkans tidning och ”gospel är rena rama friskvården”. Detta är väldigt positivt. När ungdomskörerna som sjunger gospel växer så beror det på att det är musik som berör. ”Det handlar mer om hängivenhet än perfektion”, säger en av skribenterna.

Det är denna hängivenhet och inlevelse som jag efterlyser både hos mig själv och hos andra. En av körledarna tror att det är glädjen och det enkla budskapet som lockar människor till kören men han är också angelägen att blanda olika genrer.

Det blir ensidigt om man bara ägnar sig åt en genre. För Svenska Kyrkan handlar det om den klassiska körsången, men för frikyrkorna kan det vara andra musikstilar.

Detta är mycket viktigt, eftersom många äldre har svårt att sjunga med hela kroppen på ett naturligt sätt. Vi är inte vana med nya tillåtande sätt att sjunga i gudstjänsten och skulle därför behöva mera variation i utbudet av sång och musik. Många saknar den sång och musikstil som fanns förr då strängmusiken var vanlig i frikyrkorna. Man vill se både sångare och instrumentalister i alla åldrar i gudstjänsten.

Att vara engagerad sångare och musikant i en församling har en bevarande funktion. Så minns jag själv hur det var i min ungdoms frikyrkoförsamling, där jag fick vara med i en församling med ett rikt sång och musikliv. Det var med glädje man gick till kyrkan. Inte bara för att sitta ned och lyssna utan också för att själv få delta.

När det gäller lovsång så handlar det inte enbart om ”en” musikstil. Det handlar om inlevelse. Att med sång och musik få ge uttryck för det man känner av både glädje och sorg och låta känslorna ta form i tillbedjan.

Lovsången kan vara en psalmsång till orgel likaväl som när ett lovsångsteam leder den. Det kan vara både stilla lovsång men också rytmisk dans. Ja variationsformerna är många och vi borde tillåta ett större utbud där vi kan låna det som är bra från andra kristna traditioner.

Svenska Kyrkan har under senare tid lånat mycket av den frikyrkliga sång och musikskatten, men Svenska Kyrkan har också många nya sånger och psalmer som är mycket tilltalande. Sångerna från Taizé och Iona är ju exempel på sådana fina stilla lovsånger som är lätta att sjunga och som inbjuder till andakt och tillbedjan

Jag menar inte att vi ska renodla musik som passar de äldre respektive de yngre, men vi ska ha en mångfald av sånger som berikar alla åldrar. Det kanske finns vissa musikstilar som vi inte tycker om, men då tror jag vi ska undvika att vara kritiska. Låt oss i stället vara generösa och tillåta ungdomarna att använda sin musikstil.

Det handlar om vilken inställning jag har till det som sker i gudstjänsten. Kan jag inte leva med i det som sker så behöver jag nog fundera på om jag hamnat på rätt plats. Brister och tillgångar finns i alla kyrkor, men om vi tar vara på tillgångarna så tror jag att vi får uppleva större inlevelse.

Till sist vill jag påminna om orgelns betydelse. I Svenska Kyrkan ingår det ofta i Kyrkomusikerns arbetsinstruktion att utbilda unga människor i orgelspelet. Man har lyckats med att få orgelspelet lustbetonat för yngre människor. Om man ska lära sig att spela orgel så är det lättare att få in koordinationen i både armar och ben medan man är ung. I den pingstkyrka jag senaste tiden besökt i Motala finns en mycket förnämlig orgel, men tyvärr inga tillräckligt intresserade ungdomar som vill ta chansen och lära sig. Detta tycker jag är synd. Här finns ju resurser som borde tillvaratas. Jag tror säkert att församlingen skulle erbjuda yngre musikelever att få lära sig på det fina instrumentet.