Bibelns språk om Gud

Den senaste tiden har det pågått en debatt om Bibeltolkning i tidningen Dagen. I dag fredag den 8 mars skriver signaturen 70-årig pingstsyster ännu en artikel med rubriken:

”Är även grymma texter Guds ofelbara ord?” 

Det är ett hälsotecken när hon ifrågasätter den bokstavliga tolkning av Bibeln, så som hon gör. Det är bra att tidningen Dagen publicerar sådana texter. Vad jag däremot saknar är precis som hon skriver, ett ärligt svar från teologerna.

En som tar upp de här frågorna är Keith Ward en av Englands främsta filosofer och teologer. Jag har här här skrivit av ett avsnitt som handlar om Bibelns språk om Gud.

(Keith Ward: Den farliga religionen s. 138-140)

Bibelns språk om Gud

Den hebreiska Bibeln berättar om hur Guds handlingar är nära förknippade med människans hat, girighet och överlägsna högmod och om hur Gud om och om igen reser upp ledare och profeter för att folket ska vända om och börja älska rättvisan. Denna berättelse sträcker sig över flera årtusenden och innehåller många olika uppfattningar om vad Gud gör och hur Gud handlar. Det är en berättelse om hur människans insikt om Guds vilja växer. Den innehåller många primitiva och ofullgångna uppfattningar, men dessa uppvägs och förvandlas till slut av de större profeternas fördjupade insikt.

Enligt Bibeln är världen fördärvad av synden- av girighet, hat, högmod och hyckleri. De krig och massakrer som kantar människans historia är resultatet av ett massivt avfall från Gud och från kärleken till det goda. ”Guds domar” visar hur människans själviskhet till slut är självförstörande. Syndens lön är döden- själens död, godhetens död, all sann glädjes och tillfredsställelses död.

Man kan tolka Bibeln mycket bokstavligt och tänka sig att Bibelns Gud är en osynlig person som bestraffar sådant han inte tycker om genom att sända jordbävningar och översvämningar, och som ger långa förteckningar över ganska godtyckliga befallningar som hans tillbedjare bara ska acceptera utan frågor. Men en sådan bokstavlig tolkning går stick i stäv mot den långa traditionen av judiskt och kristet teologiskt tänkande. Judiska och kristna teologer är överens om att Bibeln talar om Gud med målande metaforer som inte ska uppfattas som bokstavliga beskrivningar. När det står att Gud njuter av doften av ett gott offer är det inte meningen att vi ska tänka oss Gud med näsborrar och att han bokstavligt talat skulle tycka om att lukta på stekoset. Gud har ingen kropp och inga kroppsliga sinnesorgan. Vad som uttrycks i sådana bilder är att Gud gläds när människor visar sitt engagemang för att vörda den högsta godheten och skönheten (när de gör detta med uppriktigt hjärta) genom att offra något värdefullt till Gud – vilket symboliserar offret av deras eget liv i det godas tjänst.

Inte heller då ska vi tänka oss att Gud blir uppmuntrad när han är nedslagen eller att Gud blir glad när människorna krälar i stoftet och uttalar alla möjliga inställsamma och smickrande känslor. Vi måste göra oss av med all antropomorfism (antropomorf =människoliknande, min förklaring) och inse att när någon talar i metaforer om Gud är det ett sätt att säga vad människor bör göra och hur de ska betrakta sina liv i förhållande till en högsta verklighet av största tänkbara godhet. När vi säger att ”Gud blir glad” ger vi uttryck för att vi fyller avsikten med vårt liv när vi inriktar det på den största tänkbara godheten och strävar efter att låta denna godhet komma till uttryck genom oss.

Detta är inte någon modern, trendig ny version av gudsbilden – det står i grundtexterna och är den samstämmiga undervisningen av stora teologer som Augustinus och Thomas av Aquino (inom kristendomen) Maimonides (inom judendomen) och Al Gazzali (inom islam). Thomas Aquino sa till exempel att det aldrig sker några förändringar överhuvudtaget hos Gud- Gud är oföränderlig i sin fullkomlighet. När vi talar om att Gud är glad eller arg talar vi egentligen om förändringar i människans liv och föreställningsvärld, kanske förändringar i vår syn på Gud, men inte i hurdan Gud är.

Förbudet mot att göra några ”skurna gudabilder” är ett uttryck för läran att ingenting i hela den begränsade skapelsen är som Gud. Enligt den judiska traditionen kan Gud inte avbildas på ett lämpligt sätt i någon som helst begränsad form, och därför fanns det i templets allra heligaste ingen staty av Gud. Gud förblir den som ligger utanför vårt vetande, bortom människans förstånd. Gud är absolut ingen person som får raseriutbrott som en tyrannisk människa. För Gud är någon ”hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker (Jak. 1:17)

I Bibeln utvecklas därför bilden av Gud som ett sätt att bekräfta att världen har en grundläggande moralisk ordning. ”Guds vrede” är ett sätt att tala om ondskans självdestruktivitet. ”Guds kärlek” är ett sätt att tala om det mänskliga livets fulländning i en positiv relation till det högsta Goda. Detta högsta Goda existerar, och det ligger till grund för hela kosmos. Men vi kan bara tala om det genom att säga hur människorna relaterar till det, indirekt och med hjälp av metaforer.

En del av budskapet i Jobs bok är att vi inte får ha en alltför antropomorf syn på Gud, som en person som delar ut belöningar och bestraffningar alltefter människans dygder och laster. Och det är mer typiskt för den judiska bibelsynen att ständigt ifrågasätta Gud än att blint acceptera vadhelst Gud säger. Mycket ofta börjar den religiösa visheten med att man lär sig se skillnad på bokstavliga beskrivningar och metaforer och att man sedan lär sig att religionens metaforer ofta har till funktion att vägleda människans känslor och handlingar, ambitioner och förhoppningar. (Keith Ward: Den farliga religionen s. 138-140)