Den största nyheten i repris

Den största nyheten är Ingela Agardhs berättelse om sitt liv. Jag såg TV-programmet En bok en författare där hon berättade om sitt liv och sin tro. Samtidigt meddelades att hon avlidit, efter en längre tids sjukdom. Den största nyheten handlar om att Jesus flyttade in, inte i hennes hjärna, men i hennes hjärta. Du behöver inte förstå. Vi kommer aldrig att kunna förklara allting, men denna händelse har förändrat allt. Jag har letat efter Gud i hela mitt liv och nu har jag hittat honom., Tron är en förvissning om att lidandet visserligen har en plats, men att Jesus bär mig. Han älskar mig precis som jag är. ”När jag insåg till hur litet nytta jag var, så vågade jag släppa in Jesus.” Hon berättade också att hon känner sig hemma i Svenska kyrkan eftersom den är en lagom trasig kyrka, där man inte behöver vara så perfekt. ”Vi är inte perfekta, men tron handlar om att förändra sig själv.” I intervjun berättade hon även om sin trygghet inför döden.

Nu har jag också läst boken Den är utgiven av Libris förlag i Örebro och rekommenderas varmt. Hennes upptäckt är verkligen den största nyheten. Läs boken!

Jag citerar ett stycke:
”Jag kommer aldrig att förstå det stora i Gud. Jag kan bara ana. Jag kommer aldrig att helt förstå paradoxen med Jesus, människan och Kristus, Guds son. Han var både och, samtidigt.
Jag behöver inte förstå.

Den meningen stod klar med eldskrift den natt jag blev kristen. Jag behöver inte förstå. Logiken, om det nu finns någon logik i Guds skapande, är långt över min förmåga. Jag tror att den är långt över alla människors förmåga. Jag behöver inte förstå, inte klara av allt. Jag behöver bara tro på Gud och på Jesus Kristus. Jag kan släppa taget om mitt eget liv och låta Gud ta hand om det. Samtidigt strävar jag på. Paradoxen tycks vara religionens inre. Två sanningar som inte stämmer överens är sanna ändå.
Jag vet inte längre vad kärlek är. Jag vet att det inte är vad jag trodde i ungdomen. Kanske är kärleken ett åtagande. Att äktenskapet är ett hårt arbete mer än passion och förälskelse lärde jag mig ganska snart. Det förminskar inte värdet av vare sig kärleken eller äktenskapet. Tove Janssons flicka säger när hennes älskade katt struntar i henne att ”jag skall älska henne värre och värre.” Då är kärleken inte söt eller känslosam, bara fundamental.”