Sänk tröskeln!

I våra onsdagsbönemöten läser vi ett kapitel ur Bibeln varje gång och samtalar en stund över det vi läst. Sist hade vi kommit till Apostlagärningarnas 22:ndra kapitel.

Det handlar om det försvarstal som Paulus höll i Jerusalem sedan han hade blivit arresterad. I detta tal låter han judarna få veta att Gud utvalt honom till ett vittne och berätta vad han har sett och hört.

Han börjar med att tala om att han tidigare varit en dödsfiende till vägen och att han tagit fast både män och kvinnor och satt dem i fängelse. Vid den tiden kallas han för Saul. Under en resa till Damaskus slås han till marken av ett bländande ljussken och mister sin syn. Han får höra en röst som säger: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” När han frågar vem det är så får han svaret: ”Jag är Jesus den som du förföljer!”

Berättelsen om Saul på väg till Damaskus finns även med i Apostlagärningarnas 9:nde kapitel. I båda dessa kapitel berättas om en man, som hette Ananias. Han hade ett gott namn bland alla judarna i staden Damaskus.

Gud talade till Ananias i en syn och gav honom uppdraget att söka upp Saul, lägga händerna på honom för att han skulle få sin syn tillbaka. Det enda Ananias hade fått kännedom om var att Saul fått fullmakt av översteprästerna att gripa alla som åkallade Herrens namn. Han visste också allt det onda som han gjort mot Guds församling i Jerusalem. Trots denna kännedom om Saul vågade han på Guds befallning att gå till det hus där Saul befann sig.

Det första som Ananias säger till honom är: ”Saul min broder!” Han lämnade alla sina förutfattade uppfattningar om honom och kallade honom för sin broder. Att han handlade så berodde givetvis på att han i synen fått veta att Saul bad. Det som hände på Damaskusvägen hade förändrat hela Sauls beteende.

Troligtvis skulle det dröja ännu en tid innan han återfått förtroendet bland dem han tidigare förföljt. Det står att alla var rädda för honom, eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. Han behövde någon som kunde ge honom det beskydd han behövde för att kunna fungera i sin uppgift bland lärjungarna. Det fanns en man i Jerusalem som hette Barnabas. Han kunde rekommendera Saul genom att berätta om det som hänt i Damaskus och det resulterade i att Saul kunde komma och gå som han ville hos lärjungarna i Jerusalem.

Vi samtalade i bönemötet om de kriterier som bestämmer vem vi är beredda att kalla bröder och systrar. Jag skulle gärna vilja utveckla detta samtal till att få veta hur vi sänker tröskeln till den församling som Gud vill att alla skall tillhöra.

Vem är vi beredda att ge vårt förtroende till? Är alla välkomna eller finns det ”utomstående”? Jag tycker inte om det ordet. Vem är utomstående? Är det Gud eller vi som utesluter?

Jag tror att det finns en risk för att vi stöter bort människor om vi blir mer upptagna av den rena läran än av det liv som Jesus Kristus har lovat alla dem som följer honom. Det står att syndare sökte sig till Jesus. Vad var anledningen?  Jesus såg deras behov och han älskade dem. Detta är vägen även för oss i dag. Om vi förstår lite mindre av läran men älskar dem som är annorlunda och innesluter dem i vår gemenskap så tror jag att vi ska få vara med om att se människor komma och uppleva Jesus i sina liv.

Så här skriver Emil Gustafson i sina samlade skrifter: ”Ju mer världslig en kyrka bliver, dess mer skall hon värdera sin lära. Då en församling upphör att gå Herrens  ärende, drager hon ut till strid för sin egen åskådning. Men i sitt eget uppdrag lämnas hon av den helige Ande. Så snart en församling, vare hon är så mönstergill, begynner parti för sin åsikt, så förlorar hon innerligheten och kraften i sitt liv. Hon förlamas och bliver andelös.”