Resan från tro till otro

Handlar det om din resa eller min? Rubrikens ämne hör inte till de vanliga, när levnadshistorier publiceras i kristna tidningar. Där skriver man för det mesta om motsatsen.

I tidningen Dagen skriverkulturjournalisten Inger Alestig: ”En prästs väg bort från tron.” Det är en recension över Eskil Franck. ”Giv mig min son ditt hjärta.” 

Eftersom jag inte läst boken kan jag inte kommentera den, men nöjer mig med att förmedla några tankar om det som skrivs i artikeln.

Eskil Franck berättar om sin barndom präglad av sträng schartauansk tro och sin väg bort från kyrkan i vuxen ålder.

”Eskil är en duktig och lydig son, han gör vad som förväntas, ja mer än vad som förväntas…en dag börjar trossystemet krackelera.” ”..ju fler brister i systemet han hittar, desto svårare blir det att intellektuellt försvara trosbygget. Till slut hamnar han i ett slags utbrändhet och där börjar resan bort.” Inger Alestig skriver att ”Franck har bitvis en svart-vit skala i sin verklighetsbeskrivning; Han tror än i dag på att det finns sant och falskt, svart och vitt…Trots denna svart-vita hållning behåller han en ”öppning mot något som är större än jag själv.””

Det finns tyvärr många liknande historier som aldrig blir omskrivna. Människor som genomskådat bristerna i trossystemet och som på grund av sin intellektuella hederlighet vänt ryggen åt kyrkan och den kristna tron.

För egen del har jag börjat lära mig att leva med bristerna och öppna mig för det jag upplever vara äkta i den kristna gemenskap jag får tillhöra. Nog har jag ibland känt uppgivenhet och frustration över negativa tendenser, men jag har aldrig ångrat mitt beslut att tro på Gud. Han är min enda auktoritet. Gud är trofast. Han sviker inte även om allt annat skulle krackelera.

Varje tid har sina brister när det gäller det vi kallar kyrkans tro. Verkligheten har fler nyanser än svart och vitt.

Välkommen med dina kommentarer!