Den kyrkliga auktoriteten

Det debatteras just nu ganska friskt (som en del uppfattar som sjukt) om behovet av ett läroämbete i kyrkan. Behovet av ett sådant läroämbete för alla i pingströrelsen inklusive Livets Ord är stort skriver Ulf Ekman Det handlar då om den kyrkliga auktoriteten.

Vad innebär då den kyrkliga auktoriteten? Det är i motsats till den fria församlingens självständighet en kyrka som kan tolka den känsla de troende har för vad sanningen är ifråga om något som berör tro eller moral. Denna kyrkliga hierarki finns redan. Det är den katolska kyrkans hierarki Ett läroämbete som fungerar på så sätt att påven innan han gör något definitivt uttalande i någon viktig fråga, först frågar världens biskopar vad katolikerna världen över anser eller tror. Sedan brukar de påvliga dokumenten också föregås av många års reflexion på de teologiska fakulteterna överallt i världen. Till sist uttalar sig påven, och då är det som representant för apostlarnas tradition och den ytterste garanten för den autentiska tolkningen av Kyrkan tro. Sedan gäller det han har sagt för hela Kyrkan.

Det kan också ske vid ett koncilium då Kyrkans alla biskopar är samlade för att avgöra viktiga tros- och moralfrågor. Konciliet publicerar ett dokument som påven har godkänt. 
Därefter är det biskoparnas sak att förklara Kyrkans officiella lära för katolikerna i sina stift.

Vi tror att han kan ha en sådan funktion pga. av Jesu löfte till Petrus att han skulle styrka sina bröder i tron och för att Petrus var den förste biskopen i Rom. (Källa:Team fråga prästen)

Ekman menar att den fria församlingens självständighet i lärofrågor är problematisk.

I motsats till Ekmans uppfattning anser jag att denna självständighet ända sedan begynnelsen varit självklar i Pingstväckelsen

I tidskriften Keryx nr 3 2013 tar Ulf Ekman upp detta ämne i artikeln ”Spelar kyrkosyn någon roll?”:”Spelar det egentligen någon roll vilken ecklesiologi jag har, det vill säga vilken kyrkosyn jag har? Denna fråga är faktiskt långt viktigare än många förstår. Samtidigt spelar den i det dagliga kristna livet, i umgänget mellan kristna syskon och förkunnare ofta en mycket underordnad roll. Det är något man inte så ofta talar om vid kaffebordet, åtminstone inte i positiv bemärkelse. Det kan däremot spela en viss roll när det gäller att distansera sig gentemot andra kristna.”

Han skriver vidare att det är nödvändigt med en genomtänkt kyrkosyn.

”Att leva i en ogenomtänkt, omedveten kyrkosyn är att leva för stunden. Vi kan inte prioritera ner något som Nya testamentet lägger sådan betoning på. Det blir till slut omöjligt. Det kan till och med vara farligt i längden. Att vara nonchalant, ytlig eller ointresserad av dessa frågor visar vilken underliggande kyrkosyn jag egentligen har.”

Författaren menar att vi kan bli snäva och smalna av i vår betoning angående det kristna livet och att vi då tappar något väsentligt. Om vi till exempel tänker att det kristna livet måste vara erfarenhet och inte en massa dogmer, att vi måste få följa vårt eget hjärta och inte vad andra säger till oss, så är detta ett sätt att förenkla och popularisera.

”I den processen, om man vill vara ärlig, kommer man att ändra sig. Inte så att man lämnar tron på Skriften men man inser att man på olika områden har en ofullständig förståelse som behöver fördjupas.

Vi lever i ett klimat starkt präglat av individualism, relativism, pragmatism och aktivism. Det vore väl märkligt om inte kristenheten också är präglad av detta. Naturligtvis är det så. Det är även en del av vårt allmänna reformatoriska och protes­tantiska tankegods som utvecklats steg för steg och gått i arv till oss.”

Reformationen var ett ecklesiologiskt trendbrott (i kyrkosyn) menar författaren.

”Man utgår från att de som inte rakt av instämmer i »Sola scriptura« inte kan betraktas som bibeltroende, utan att mer noggrant ha undersökt detta. Det skulle innebära att till exempel katoliker och ortodoxa per definition inte skulle vara bibeltroende. Så är det ju inte, utan tvärtom kan man där finna en i många stycken star­kare bibeltro än i en del moderna frikyrk­liga sammanhang”

Han menar också att det är viktigt att ställa frågan om kyrkan är sakramental eller inte. Om den är det får det långtgående konsekvenser skriver han.

Min text är bara några korta fragment av vad Ulf Ekman skrivit. Hela artikeln läs här!

Så här skriver författaren i det sista avsnittet.:

”Kyrkans uppgift är inte bara evang­elisation. Det är också att bevara oss och kontinuerligt ge oss liv. Vi klarar inte detta själva, på egen hand. Vi behöver Kyrkan, i dess enhet, i dess helighet, i dess katolicitet (universalitet, fullhet, allmännerlighet) och i dess apostolicitet. Vi bär inte Kyrkan, tack och lov. Vi konstruerar inte fram den i egen kraft, efter eget tycke. Vi skapar den inte på nytt i varje ny generation. Den bär oss och har gjort det sedan Jesus vandrade på jor­den. I och genom den får vi liv, ledning och frälsning. Utan den finns inte frälsningen tillgänglig för oss. Kyrkan är högst nödvän­dig. Därför måste vi förstå den rätt så att vi kan relatera till den på rätt sätt och få allt som Jesus vill ge oss genom den. Och där den är i sin fullhet, där måste vi vara.”

Det råder väl ingen tvekan om var Ulf Ekman står och jag tycker för övrigt att han redogör mycket utförligt för sin uppfattning.

När det gäller den kyrkliga auktoriteten så finns det emellertid många som har en annan uppfattning.

Så här skriver Irene Nordgren på Katolsk vision:

”…….under  mer en  generation har nu vår kyrkas (Katolska kyrkans)  hieraki  kvävt  allt friskt teologiskt  givande och tagande.  Vatikanens  främsta  intresse   har varit moralteologi, befrielseteologi, och ecklesiologi  inklusive  kvinnliga  präster och kvinnans roll i kyrkan. ”

Här ett citat ur boken ”Ecce homo (Se människan) efter tvåtusen år” av KG Hammar:
”I vår kulturmiljö är det i dag få människor som låter en yttre auktoritet bestämma eller ge uttryck åt de viktiga inre vägvalen i livet. Vi har passerat den period i historiendå hänvisningar till så säger Bibeln, så säger Kyrkan, så säger påven eller så säger prästen avslutar en diskussion och slutgiltigt uttrycker en människas tro. Vi kan ibland stöta på en framställning av tidigare tidsepoker som innebär att människor förr skulle ha lyssnat på auktoriteter. Förr skulle kristna människor ha accepterat Guds och Bibelns klara besked i olika frågor och inte ifrågasatt den kyrkliga auktoriteten…..Men att någon skulle komma utifrån och ut ifrån en given position kräva tilltro blir alltmera sällsynt i vårt kulturklimat. Och detta måste vi väl alla glädjas åt. Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad.”

Andra länkar på detta tema:

Auktoritetstro eller förståelse och andlig omvändelse somgrund för den kristna tron.

Livets Ords och Ulf Ekmans nyinslagna väg

Aletheia