Ett är dopet, det kristna dopet.

"Det är bra att de stora pingstförsamlingarna nu är redo att välkomna även personer som inte är troendedöpta som medlemmar. Men då måste också deras dop erkännas som ett riktigt dop."
Detta skriver Peter Halldorf i tidningen Dagen tisdag 29 oktober

Så har jag tänkt ganska länge och för två år sedan skrev jag nedanstående text:

Ett är dopet

Mitt inlägg skall handla om det kristna dopet. När jag som ung pingstpastor predikade över detta ämne så fanns det inte mer än ett dop.

Så finns det inte heller nu i min begreppsvärld mer än ett dop. Precis som Paulus skriver till församlingen i Efesus: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet.” Det citerade bibelordet är hämtat ur ett sammanhang där Paulus vädjar till de kristna att: ”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten.”

Hur kan det då komma sig att just denna fråga vållat så stor splittring bland de kristna? Om det inte finns mer än ett dop borde vi väl inse hur betydelsefullt det är att finna enhet i just denna fråga.

Det råder ingen tvekan när man läser Bibeln om att Gud vill ha en sådan enhet, men det är vi människor som fattar de beslut som får avgörande betydelse. Det är vi som tolkar vad Gud har sagt i sitt Ord.

Min uppfattning i dopfrågan är fortfarande att det bara finns ETT DOP. Detta dop är varken barndop, vuxendop, troendedop eller kalla det vad du vill. Det är det kristna dopet. Detta dop hur det än sker har en avgörande betydelse i Faderns Sonens och Den Helige Andes namn.

Jag minns med mycket stor tillfredsställelse mitt eget dop och det sätt på vilket det tillämpades, trots att jag nu 63 år senare har fått en vidgad syn på dopfrågan och det dopsätt som tillämpas i andra kyrkor.

Jag erkänner villigt att jag blev påverkad av omgivningen till beslutet jag själv fattade. Jag ville så gärna bli döpt. Det handlade då för mig om att följa Jesus och gå den väg han gått för mig. Inför församlingen skulle jag avlägga min dopbekännelse och församlingen skulle besluta om jag skulle få bli döpt eller om det fanns något som hindrade. Församlingen skulle avgöra om jag ”gjort sinnesändring.” och om jag var värdig att bli medlem. Jag minns heligheten och allvaret och tänker tillbaka på detta med stor respekt. ”Jag döper dig till Kristus..” sade dopförrättaren. I samma ögonblick så tror jag att Gud gjorde något.

Gud handlar genom dopet och vi kan inte fatta det med vårt förstånd. Därför har det ingen betydelse i vilken ålder det sker och sättet på vilket det sker. Att ensidigt betona vissa bokstavsteser i Bibeln för att försvara det ena eller det andra sättet vållar splittring och onödiga strider. Om föräldrar bär fram sina barn i tro till dopet så är det lika betydelsefullt som när en vuxen eller som jag var en liten pojke fattar beslutet att följa Jesus. Herren är där och välsignar denna heliga handling. Det finns ingen som har monopol på hela sanningen. Den finns hos Gud och med detta borde vi nöja oss.

I Svenska kyrkan praktiseras numera både barndop och vuxendop. Här betonar man just detta att det är Gud som handlar i dopet. Dopet är ett sakrament = en helig handling, där Gud först av allt handlar med människan. Därför sker dopet ofta med små barn. I det dop som praktiseras i många av de andra frikyrkorna betonar man att det är den kristne som aktivt tar ställning och genom sitt handlingssätt visar sin vilja att vara kristen.

Hur skall man då veta vem som har rätt, de som förespråkar vuxendop, eller de som förespråkar barndop?

Denna fråga är så som jag ser det omöjligt att entydigt besvara. Om någon hade frågat mig om detta när jag som ung pingstpredikant delade det synsätt som fanns vid denna tid, så hade mitt svar varit entydigt. Efter lång tids erfarenhet som kantor i Svenska kyrkan har jag fått anledning att fråga Herren om detta. Det svar jag förnummit har varit ganska tydligt: ”Alla som söker Herren i ödmjukhet och med en önskan om att få veta vad Gud vill har kommit ett litet stycke på väg mot den fullkomliga sanning som en gång blir uppenbarad hemma hos Gud.” Gud har gett oss frihet att tolka denna sanning på olika sätt.

Om någon behöver ett visst dopsätt som ett yttre tecken, så behöver vi inte fördöma det sätt på vilket det sker.

Frågan uppmärksammas också på Aletheia