Frihet och sammanhållning

”Att den fria församlingen är självständig i lärofrågor menar jag är lika problematisk som om varje kristen självständigt skulle ta ansvar för alla lärofrågor,” skriver Ulf Ekman

Debattinlägget är ett svar på ett öppet brev från Sigvard Svärd i tidningen Dagen.

”Livets ord grundades i maj 1983. Din förkunnelse vid denna tidpunkt saknade inte kritik mot traditionens kristenhet i Sverige. På motsvarande sätt saknades det inte kritik mot dig från nämnda kristenhet för vissa teologiska läror som du ansågs förkunna”, skriver Sigvard Svärd.

Nu vet jag att det inte går att jämföra vad som hänt tidigare i pingstväckelsens historia, men nog är det intressant att läsa vad Lewi Pethrus skrev för länge sedan angående Pingstväckelsens frihet Det kan aldrig vara fel att söka det historiska perspektivet

”Ingenting har haft större betydelse för pingstväckelsen här i landet än den stora frihet, som varit rådande inom densamma. Den inre frigörelsen har följts av en underbar frihet i den lokala verksamheten såväl som församlingarna emellan.

Från början har detta varit ett kännetecknande drag. Det var ett nytt brödraskap mellan dem som gripits av sanningarna om den helige Andes dop och nådegåvorna. Dessa sanningar grep medlemmar av alla samfund. Från alla håll kom de för att mottaga kraften från höjden. Samfundsskiljaktigheter förlorade sin betydelse inför det stora behovet att bli fylld av den helige Ande. Olika åsikter betydde litet eller intet. Bibelordet gjordes på ett alldeles särskilt sätt levande genom Anden. De frigjorda själarna var redo till allt, som de trodde vara Guds vilja och i överensstämmelse med Bibeln. Denna frihet från trosbekännelser och religiösa traditioner var ett resultat av Andens frigörande makt. Friheten från en faställd trosbekännelse har för pingstväckelsens vidkommande inte inneburit någon oklarhet ifråga om förkunnelsen eller i församlingsledningen. Där har man ända från början troget hållit fast vid det urkristna mönstret, sådant vi har det återgivet i Nya testamentet. Få andliga väckelser har varit så skonade från lärostrider som den svenska pingstväckelsen. Förklaringen härtill är måhända väckelsens alltigenom praktiska riktning. De meningsbrytningar som förekommit har också som regel rört sig om praktiska frågor.. Den årliga bibelstudievecka, som mestadels hållits i Nyhem, Mullsjö, där den hålles också i år, har även betytt mycket för den trosenhet, som alltid kännetecknat pingstväckelsen i Sverige. De församlingar som från början kom till var öppna för Guds vittnen från alla håll, såvitt de var fyllda med den helige Ande eller åtminstone längtade efter Andens fullhet. De kunde tillhöra statskyrkan eller frikyrkorna, somliga stod även utanför alla kyrkor, men om de endast hade en mottaglig inställning i förhållande till den helige Ande, så var de välkomna.

Denna frihet har skapat en atmosfär av kärlek emellan de andefyllda kristna, som är något sällsamt. Det är ett överflödande liv i gemenskap som tar sig uttryck på detta sätt. En frihet och gemenskap, som är starkare än varje annat föreningsband.

Denna brödragemenskap har betytt oändligt mycket i pingstväckelsen under gångna år. Den har fjärmat varje känsla av tvång, och skapat en trivsel i församlingarna och i det gemensamma arbetet, som måhända betytt mera för tillslutningen till pingstförsamlingarna än något annat.

Denna frihet har även förskaffat pingstväckelsen en goodwill hos vårt svenska folk, som varit av utomordentlig betydelse för de fria församlingarnas verksamhet. Pingstfolkets inställning på denna punkt har övertygat menige man om att pingstväckelsen inte är något nytt religiöst samfund, avgränsat genom en fast trosbekännelse och en samorganisation, utan att dessa personer och församlingar vill ha sina dörrar öppna till en fri gemenskap med allt Guds folk (min markering RE).

Detta har under långa tider inte varit möjligt med avseende på den kristna verksamheten i allmänhet, ty där har skillnaden i lärouppfattningar och ett hårt motstånd mot den nya rörelsen ofta varit ett svårt hinder för samarbete.

Eftersom rörelsen vuxit sig allt starkare har emellertid de tidigare accepterat dess existens och på så sätt har pingstväckelsens folk kunnat börja att i någon mån praktisera sin öppna fria gemenskap också med kyrkorna. Det har inte saknats ansatser inom väckelsen att få densamma avgränsad från andra kristna. Röster har höjts för att inga andra skulle få predika inom pingstförsamlingarna än de som är formellt anslutna till desamma. Fastän detta är fullständigt främmande för pingstväckelsen, sådan den framträdde från början, har dock en del bland väckelsens folk under vissa tider arbetat för att få en avgränsning. Tendensen i denna riktning har dock aldrig segrat, även om den förorsakat meningsbrytningar. Det har dock inom väckelsen måst föras en ständig kamp för att få den bevarad i dess ursprungliga frihet.

På alla livets områden pågår kampen för friheten. Ingen förmån har stått mänskligheten mera dyrt än denna. Men för den har människorna visat sig kunna offra vad som helst. Frihet är pingstväckelsens adelsmärke. Må då ingen förundra sig över att det understundom måste stå strid om friheten inom en andlig rörelse som denna. Kampen gäller ju ett värde som aldrig kan överskattas.”

 (Lewi Pethrus i Dagen 11/6 1946)

(Citat ur boken Lewi Pethrus som ledarskribent sidorna 29-31.)