Den andliga enheten
Den andliga enheten är ämnet för min betraktelse och jag
utgår ifrån bibeltexten hämtad i Efesierbrevets 4:e kapitel och tredje vers ”Sträva
efter att med friden som band bevara den andliga enheten.”
Jag upplever att vi har det litet svårt med att få det att fungera i
praktiken. Vi vill ha enhet, men bara på våra egna villkor. Detta kännetecknar
kyrkan i hela dess historia. Vi har egna villkor för enhet. Villkor som vi
säger är Guds, eftersom de överensstämmer med vad han har sagt i sitt ord,
åtminstone på det sätt som vi tolkar det. För detta har vi inte använt ”fridens
band”, alla gånger, utan ofta strider vi och kämpar för våra egna åsikter och
bygger upp fållor omkring oss. I stället för att välsigna varandra, talar vi
ofta illa om dem som inte har samma beteende som vi.
Liberala präster och biskopar har vi inget till övers för. De som välsignar
homosexuella kan vi inte tänka oss i vår församling. Kan vi acceptera att några
bröder och systrar i församlingen, som är av samma kön, lever tillsammans?
Finns det plats för dem i vår gemenskap? Nej de kunde ju besmitta menigheten i
vår syndfria församling. Det har jag förstått. De måste rätta sig för att få
plats. Vi kan inte förstå hur de har det, men om de förändrar sig och vänder om
är de naturligtvis välkomna. De kan absolut inte få komma som de är. Villkoren
är tidlösa. De finns i Guds Ord. Läs själv käre Rolf. Jo då jag har nog läst
jag också, men jag har sett att det finns mycket mer än detta som står skrivet.
Vi kan bygga upp läror och villkor omkring en del bibelord, men ser mellan
fingrarna med en del andra och betraktar dem som skrivna för en annan tid.
Jag tror inte att vi behöver en enhet
mellan kyrkorna, men vi behöver enhet mellan de kristna i kyrkorna. Det skriver
Paulus i den text som föregår ovan skrivna citat är ”att leva värdigt er
kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och
kärlek” Den andliga enhet som finns är
vi kallade att bevara, inte med stridens utan genom fridens band läste vi.Man
behöver inte tro att man alltid vet bäst själv och har rätt i varje minsta
detalj. Ibland får man böja sig och korrigera sig själv.
Välsigna varandra, älska dem som inte är precis som du. Bed för dem som
är annorlunda. Gå gärna med dem åt deras håll en bit på vägen. Så vill du också
bli bemött. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall
ni också göra mot dem.”, så lyder den gyllene regeln uttalad av Jesus.
Om vår
församling är störst och har flest resurser så behöver vi fördenskull inte tro
att vi är bäst. Om vi är den minsta lilla gruppen, så kan Gud ändå välsigna
oss, under förutsättning att vi välsignar varandra och inte avundas de som har
det annorlunda.
Andens enhet består inte i att ta resurser från andra. Resurserna är Herrens
inte våra. Vi har inte rättighet att stjäla dem ifrån honom. Om vi tror på
Andens verk, så tror vi också på ”fridens band”. Gud har kallat oss att vara i
världen, för att världen skall tro att det är Gud som sänt oss.
Guds församling skall inte växa genom delning. Det
finns ett litet encelligt djur, amöban, som fortplantar sig genom delning. Den
metoden är inte vår metod för enhet.
Om församlingen har växtkraft behövs något helt annat. Det som behövs är kärlek
till varandra. Inte inbördes strider, kiv och bråk. Det gagnar inte saken. Den
första kristna församlingen hade sin största framgång under martyrtiden då
många fick ge sina liv för sin tro. Det sätt på vilket de var tillsammans fick
återverkan för den värld i vilken de levde. Man sa om dem: ”Se hur de älskar
varandra.” Det var inte åsikter, läror och dogmer som förde dem tillsammans.
Det var en brinnande kärlek och sammanhållning under en tid som präglades av
hat och svek.
Den enhet vi behöver är de kristnas enhet, inte kyrkornas. Så tror jag i alla
fall. Det handlar inte om vilken kyrka eller väckelserörelse som skall bli
störst. Vi är så fixerade vid våra mer eller mindre lyckade resultat. Vikande
statistik i kyrkorna bekymrar oss mer än vår egen falnande glöd.
Vad vi behöver är brinnande hjärtan för den sak vi tror på, ärliga avsikter i
våra tillvägagångssätt och stor ödmjukhet. Vi skall inte ta oss själva på för
stort allvar. Vår egen andlighet är nog inte så stor som vi inbillar oss. I
själva verket sitter vi i samma båt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar