Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar

Finns det någon därute som aldrig varit rädd? Nej, det finns det säkert inte. Rädslan förföljer oss som en gläfsande hund på olika områden av vårt liv. Om vi inte håller rädslan under kontroll så kan den åstadkomma tvångsföreställningar som kan bli till skada för vår hälsa och vårt välbefinnande. Detta kan ofta kulminera i rädsla för själva rädslan.

Jag vet vad detta innebär och har genomlevt ett liv fyllt av ångest och depression, men jag har funnit styrka, mod och tillförsikt i min kristna tro och i den bönegemenskap som jag får ha både själv och tillsammans med andra kristna.

Det jag lider av kallas för Generaliserat ångestsyndrom

Under många år har jag under läkarkontroll ordinerats antidepressiva läkemedel som varit till mycket god hjälp och den senaste tiden har jag haft god hjälp av ett läkemedel som kallas Lyrica.

Man kan undra varför en kristen människa överhuvudtaget skall behöva vara rädd, eftersom löftet som Gud har gett är detta: ”Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet; att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädslan hör samman med straff och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” 1. Joh. 4:16-18

Jag håller med en del som säger att det är dumt att skrämma människor med helvetets eld och tal om straff, men man kan se saken från ett annat håll.

Om det nu är så att helvetet skulle finnas och att man av någon anledning är rädd för att hamna där, så kan man ta till sig detta underbara budskap från Johannes första brev. Då kan vi vara frimodiga på domens dag stod det. Av vilken anledning? ”sådan som Kristus är sådana är vi i denna världen.”

Rädslan för helvetet skrämmer mig inte eftersom jag vet på vem jag tror. Jag vet att jag inte behöver vara rädd för något kommande straff eftersom jag får ha mitt liv förankrat i Kristus.

Vem har byggt fängelset med rädslans stenar?

Ibland undrar jag om det är människor runt omkring oss som vill ta kontrollen över våra liv. De vill bestämma över hur vi skall leva och hur vi skall tänka.
. Om detta skriver jag här

Det finns många små påvar som håller i mursleven och vill bygga in oss bakom en mur av rädslans stenar. Syftet ser ut att vara maktbegär. Låt oss för all del inte vara för snabba att demonisera dem. De kan vara lika rädda som alla andra.

Kärlekens apostel Johannes som jag här har citerat var i alla fall av en annan uppfattning. Likaså Anders Frostensson som skrev psalmen ”Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem” 3:e versen: ”Och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” Sv.ps.289

En del säger att fängelset är byggt av den onde. Då har man glidit undan från sanningen anser jag. Det är vi som byggt fängelset, men vårt bygge styrs mer av vår själviskhet än av Guds kärlek. Vi vill själva stå i centrum och lysa med vår stora förmåga till att ha kontroll över läget. Det som lyser igenom är ofta våra övertoner av hat och påstådd säkerhet. ”Det enda botemedlet mot hat fött av fruktan är kärlek”(Martin Luther King)

Att skrämma människor till tro på Gud är en mycket dålig evangelisationsmetod, men den är tyvärr använd både i kristna och andra religiösa sammanhang.

I stället för att vara rädd för vår egen oförmåga till att lösa rädslans problem, så kan vi söka Gud och be till honom om att få ta emot den tro som övervinner rädslan som finns i vår värld. En tro som ger oss inre jämvikt så att vi kan möta livets påfrestningar med en visshet att universum styrs av en Gud som tar vård om oss.

”O döm oss Herre, frisäg oss i domen, i din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.” Sv.ps. 289:4 

Sofia Camnerins uttalande på Equmeniakyrkans blogg har vållat en åsiktsstorm i debatten på internet. Jag tycker att hon har rätt att få uttrycka sin uppfattning och bör mötas med respekt i stället för obalanserade påhopp

Peter Hallströms artikel i Dagen har också väckt en intensiv debatt och samtalsklimatet har även där varit obalnserat och inte särskilt respektsfyllt. Jag vill tacka Peter Hallström för att han ville och vågade skriva.

”Jag har varit avfälling i stort sett hela mitt liv, av ren självbevarelsedrift. Levt mitt liv på flykt undan Gud, eller rättare sagt undan den gudsbild jag blev presenterad inför i den sektliknande pingstförsamling som jag helt utan valmöjlighet hamnade i som liten pojke.

De män – det var nästan uteslutande män som undervisade oss – spred skräck och förakt. De läste Uppenbarelseboken och Paulus brev så att jag skakade av rädsla på nätterna. De drev eftermötena till rena psykosträffar där det skreks, sjöngs och talades i tungor.

Dessa kringresande var ofta självlärda män som efter ett starkt gudsmöte med till­hörande kallelse samt en 2000 år gammal bok i sin hand tog sig rätten att proklamera inte bara vad de trodde sig ha förstått, utan även vad de på fullt allvar sa var sanningen.” LÄS HELA ARTIKELN HÄR.

Med anledning av detta skrev även redaktören Carl Henrik Jaktlund i ämnet:

”Förra veckans debattartikel av Peter Hallström tog skruv likt en pingisserve av Jan-Ove Waldner. ”Varför skriver kristna hatbrev?” undrade han och berättade om stor mängd post som i starka ordalag velat markera mot hans otillräckliga flumkristendom eller till och med velat deklarera hans framtida färd till helvetet.” Bjälken, flisan och dömandet

Mikael Karlendal pastor i Ängelholm skriver på sin blogg att det antagligen var ett olycksfall i arbetet att Carl Henrik Jaktlund skrev som han gjorde LÄS HANS ARTIKEL HÄR