måndag 9 december 2013

Bengt Malmgrens beskrivning av Livets Ord

Jag saknar något i Bengt Malmgrens beskrivning av L.O. 
(Livets Ord under 1980-talet- hela Sveriges spottkopp)

Han skriver ingenting om det som hände i många pingstförsamlingar i landet och även i en del andra frikyrkor när Livets Ord etablerades. Många församlingar splittrades. Det hände till och med att familjer drogs åt olika håll.

Man lämnade den församling man tillhörde därför att man var missnöjd. I stället för att stå ut med den andliga torka man upplevde trodde man att det skulle bli bättre om man bildade något nytt.

Jag tror att somliga människor attraherades mera av livsyttringarna än av livet. Det var spännande att få göra uppror mot den stelhet man upplevde där man befann sig. Den etusiasm man tillfälligt upplevde slutade många gånger i besvikelse. Den gröna och saftiga betesmark man tyckte sig ha upptäckt på andra sidan stängslet förvandlades ofta till förbränd mark.

De som drogs till Livets Ord var i första hand troende människor från andra frikyrkoförsamlingar. Det går givetvis inte att förneka att även andra icke troende människor drogs med i den nyvaknade rörelsen.

Livets Ord var inte ensamma om att arbeta på detta sätt. Tidigare hade Maranatarörelsen haft samma splittrande verkan i landet. Jag minns en plats där jag var verksam som medarbetare i en pingstförsamling i mitten av 1960-talet. När jag kom till den församlingen hade nyligen de mest hängivna ungdomarna i församlingen tillsammans med några äldre missnöjda församlingsmedlemmar begärt utträde och bildat en ny Maranataförsamling. Det var många som kände sorg över denna utveckling och det skapade en spänd atmosfär på den lilla platsen. En kväll när jag var ute och inbjöd människor till vår gudstjänst, mötte jag en av dessa ungdomar. Jag hälsade på honom och ville att han skulle förstå hur gärna jag önskade att vi kunde få verka tillsammans i vår församling. Han påpekade att de gudstjänster jag inbjöd till var av underhållningskaraktär och att de inte höll måttet. Det fanns en radikal inställning bland dem som lämnat församlingen. De ansåg att vi hade svikit vårt uppdrag att vinna människor för Gud. De fann inte utrymme för sin radikala tro i sin församling och av denna anledning fanns ingen annan möjlighet än att bilda en ny församling.

Det fanns säkert fog för en del av det uppkomna missnöjet, men jag vågar dra slutsatsen att det inte fanns fog för den splittring det ledde till.


6 kommentarer:

  1. Bengt Malmgren svarade på sin blogg:
    Rolf!
    Jag läste inlägget på din blogg. Jag har förstått att det var så att det hände att det blev konflikter i församlingar och familjer splittrades.
    Många reste till Uppsala för att delta i bibelskolan, men när den var slut trivdes de så bra att de ville flytta dit och vara med i församlingen. Intentionen var nog inte den, utan att man efter bibelskolan skulle återvända till sin hemförsamling och bidra till förnyelse där. Men så blev det inte. Att en person då väljer att bryta med sin familj och församling till förmån för något annat är ju också den personens ansvar.
    Det du skriver aktualiserar den enskilda personens, mottagarens, ansvar i förhållande till en förkunnelse som ges. Jag tror att förkunnelsen som sådan om ett överlåtet liv i tro och mottagande av Andens fulla liv är riktig, och att det behövdes i den situation som var i Sverige på 1980-talet. En sådan förkunnelse är inte sekteristisk eller manipulativ i sig själv.
    Men vi vet att tron bara kan ges rättvisa om tas emot i full frihet, och att man har förnuft och omdöme med sig. Men vi vet att det är så med oss människor, att det kommer också andra icke så osjälviska motiv in, det gäller både de som tar emot tron och den som förkunnar. Församlingsledare och förkunnare har här givetvis ett stort ansvar för de själar de sätter i brand och är ansvariga för att leda, men den enskilde har också ett ansvar. Hur detta ansvar fördelas i enskilda fall är inte min sak att döma om. Jag kan bara hoppas att försoning kan ske där det gått fel.
    Jag tror också att inträdet av Livets Ord på den svenska kristna arenan måste ses i ett större dynamiskt perspektiv: Det var ju inte så att det fanns en fridsam harmonisk levande kristenhet i Sverige, så kom Livets ord in och förstörde allting. Snarare kanske man får se det så, att hade inte Livets Ord bildats, så hade något liknande dykt upp på annat sätt. Den andliga hungern fanns, och många upplevde en andlig torka i sina egna församlingar, det konstaterar du själv. Spänningar och konflikter fanns också redan innan, t.ex. i de olika riktningar inom Pingst som i Stockholm representerades av Filadelfiakyrkan och Södermalmskyrkan. Ulf Ekman startade ju inte sin församling i ett tomrum, utan under inspiration av de mentorer han hade i övriga kristenheten, Bror Spetz tror jag hade en strategisk roll i beslutet att starta församlingen Livets Ord som framgår av Ulfs bok.

    SvaraRadera
  2. Jag svarade på Bengt Malmgrens blogg:
    Käre Bengt!
    Jag gillar tonläget i din debattstil, men precis som Dante skriver har jag svårt att förstå hur du kan svälja allt det gamla med hull och hår utan att förstå hur det egentligen förhöll sig. Jag vet inte vid vilken tidpunkt du som är katolik började att bli intresserad för det som hände omkring Livets Ord. Jag har varit aktiv som pastor, evangelist och församlingsmedarbetare på heltid i pingstväckelsen under så gott som hela sextiotalet och halva sjuttiotalet och i viss mån även under åttiotalet. Jag vet vad det vill säga när församlingar splittras, inte i första hand på grund av att den andliga glöden saknas i den församling man tillhör, utan därför att man tror att det blir bättre i ett annat sammanhang. Alla reste inte till Uppsala, men missnöjesvindarna därifrån spred sig till det övriga landet. Nya församlingar bildades och förkunnelsen där var ofta andligt osund. Det var inte alltid på det sättet vill jag tillägga, men i de flesta fall handlade det om församlingar som var verksamma bara en kort tid. En del återvände till sin gamla församling, men såren efter brytningarna har funnits kvar. Många har farit illa av dessa brytningar och en del har blivit avfällingar. (Jag avskyr det ordet.) Du skriver: ”Att en person då väljer att bryta med sin familj och församling till förmån för något annat är ju också den personens ansvar.” Självklart har alla människor ansvar för sina handlingar, men i det här fallet tycker jag nog att ansvaret måste ligga hos dem som startar en sådan process.
    I ditt svar till mig antyder du att förkunnelsen i Sverige under 1980-talet inte var så andligt berikande som den borde ha varit och att det därför behövdes en förkunnelse som handlade om ”ett överlåtet liv i tro och mottagande av Andens fulla liv.”
    Jag frågar: ”Fanns det inte en sådan förkunnelse?” Jag vill inte gå in på detaljer, men jag vet att många upplevde Livets Ord som ett hot och hårda ord fälldes från båda sidor. Det auktoriserade ledarskapet i Livets Ord var inte mottagliga för kritik och att säga något ofördelaktigt om LO kunde innebära att man drog förbannelse över sitt liv.
    Du har rätt i att det inte fanns ”en fridsam harmonisk levande kristenhet i Sverige” Varje tid har inneburit brytningar på olika sätt och så tror jag det kommer att vara även i fortsättningen. Man kan naturligtvis inte beskylla Livets Ord för att ha förstört allt, men man kan inte heller försvara det som gick snett.
    Jag kan inte hålla med om att den inbördes kamp som uppstod när Bror Spetz och Södermalmskyrkan bröt med Pingst gagnade något gott


    SvaraRadera
  3. Hej Rolf!
    Jag har svarat dig på min blogg + skrivit en kommnetar till där jag citerar en artikel jag hittade på internet som jag fann mkt intressant på temat karismatisk förnyelse på 1970-talet, församlingsbildningar, Livets Ord och Ulf Ekman. Vore intressant att höra dina synpunkter om den.
    Vänlig hälsning
    Bengt M

    SvaraRadera
  4. Så här skrev Bengt på sin blogg:
    "Hej igen Rolf!
    Jag är glad att du delar med dig av dina erfarenheter från din horisont. Du har nog sett mer än jag av vad som hände på den tiden med olika församlingar som bildades, ibland med osund lära. Det var en rörig tid på många sätt. Men tror du inte att allt detta låg i tiden, och att allt inte kan skyllas på ”vindarna från Uppsala”?
    Vem vet vad som hänt om inte Livets Ord fångat upp detta och nu på senare tid ändå fört det i en sundare riktning i närmare gemenskap med övriga kristenheten, kanske skulle det vara ännu värre då? Jag vet inte, det är inte någon idé att spekulera, kanske skall man varken göra Livets Ord till syndabock eller upphöja det till något slags ideal. Men jag har en känsla ändå att Livets Ord på något sätt är en pusselbit i den plan Gud har med kristenheten i Sverige.
    Jag vill heller inte att det skall framstå som att jag målar ut den etablerade kristenheten på den tiden som dålig och fattig på andligt liv. Jag kan omöjligt värdera detta och absolut inte döma eller döma ut.
    Men vad vi vet är att det fanns en andlig hunger och en längtan efter andlig förnyelse, det vittnar många om, och som kanaliserades i den pingstkarismatiska förnyelseströmmen.
    Pingströrelsen var ju från början en sådan förnyelse, där fanns inga planer från början att starta nya församlingar, nya samfund, utan man såg sig som en förnyelse inom de samfund som fanns då. Det var när de befintliga samfunden inte accepterade de pentekostala uttrycken för andligt liv som det kristalliserade ut sig med Pingströrelsen som en ny samfundsfamilj.
    Min egen väg är delvis parallell med Ulfs. Jag blev katolik i början på 1970-talet men kände också en längtan efter andlig förnyelse. Mitt första möte med karismatisk förnyelse var i ekumeniskt sammanhang genom de stora förnyelsekonferenserna i Katarina kyrka på 1970-talet. Därefter kom jag med i den karismatiska förnyelsen inom mitt eget samfund. Jag har hela tiden haft mycket ekumeniska kontakter, vilket också min kyrkas herdar uppmuntrar till.
    Min egen attityd är annars att inte välja och vraka i kristenheten som ett smörgåsbord och ta godbitarna som man har lust, utan jag tror man har ett ansvar att vara sin församling trogen, först be om förnyelse i sitt eget liv och sedan ta ansvar för sin familj, sin församling, det sammanhang man finns i. Fråga ej vad din kyrka kan göra för dig, utan vad du kan göra för din kyrka.
    Tyvärr finns det många som tror att gräset är grönare på andra sidan och söker sig bort, inte på grund av att man har en genuin kallelse, utan helt enkelt för att man är otålig och frustrerad.
    Låt oss be om ett fortsatt utgjutande av Anden och att Gud kallar många kloka och goda herdar till alla våra kyrkor och samfund. Låt oss be om en enhet på djupet som inte är ett människoverk utan av Gud."

    SvaraRadera
  5. Rolf!
    Jag hittade denna mycket intressanta artikel av Peringe Pihlström på internet om Livets Ord och Ulf Ekman mot bakgrund av utvecklingen inom ekumenik och karismatisk förnyelse i Sverige på 1970-talet och framåt
    http://www.dreems.org/files/tag-livets-ord002c-ulf-ekman002c-trosr00f6relsen002c.php

    SvaraRadera
  6. Bengt! Tack för dina kommentarer. Jag har hastigt läst igenom den intressanta artikeln av Per Inge Pihlström. Där finns mycket jag skulle vilja kommentera och hoppas att snart få återkomma.

    SvaraRadera