Skillnaden mellan agnosticism och ateism, tvivel och tro

Jag läste på en blogg om någon som försökt att definiera skillnaden mellan en agnostiker och en ateist. Ateisten vill inte tro på Gud eftersom det inte finns några bevis medan agnostikern är likgiltig till frågan om Guds existens, eftersom det inte finns några bevis. Jag vet inte om detta stämmer, men jag har också mött många människor som säger att de skulle önska att de kunde tro. De uttrycker en längtan efter tro, eftersom de tvivlar på sina egna tvivel.

De har gått miste om en andlig erfarenhet, eftersom de inte varit där, när han kom. Han gick genom stängda dörrar och de såg Jesus när han kom. De såg hans härlighet.

”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” Joh.1:18

De var på rätt plats i rätt tid när han kom. De såg och trodde. Tomas, en av dem, var inte med när han kom. De sa till honom: ”Vi har sett Herren.” Detta stred emot allt det normala. Hur kan man se en som är död? Påståendet att de hade sett honom var paranormalt.

”Om jag inte får se spikhålen och sticka handen i hans sida, så tror jag inte.”

Han hade gått miste om den andliga erfarenhet de andra hade gjort. Nu ville han själv se och uppleva Guds närvaro genom Jesus.

”En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer, räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro. Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror” Joh. 20:26-29

Vi kan få uppleva trons mysterium även i vår tid. Vi kan få se vad inget öga har sett och vi kan få höra vad inget öra har hört och vi kan få tänka tankar, som ingen kunnat tänka. Guds tankar, därför att vi älskar honom. Att tro är inte att se först. Det är att älska först. Tro, hopp och kärlek. Vår synskärpa blir bättre ju längre vi vandrar på trons väg. En gång skall vi få ögon som är så fullkomliga att de kan se Gud.

”Naturen och människolivet förser det kristna hoppet med dess bildstoff, dess symboler. Naturen bevisar inte Guds och himlens existens. Men dess storhet, skönhet och rikedom blir en bild, en svag återglans av himlens härlighet.” (Nils Tägt: ”När han kommer.” s.221)

Det har hänt att jag tvivlat, när Gud har talat till mig. Vid några tillfällen har jag bett Gud om att få se, precis så som Tomas gjorde. Han har då i sin stora barmhärtighet låtit mig få se och vid dessa tillfällen har min tro blivit bekräftad. Nu vet jag bättre att dessa seendets upplevelser inte är grunden för min tro. Jag har det precis så som Petrus beskriver det i sitt första brev kapitel: 1:18:

”Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte, men tror på honom och kan jubla i outsäglig himmelsk glädje, då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.”

Det är inte seendet som gör mig troende. Det är tron som gör mig seende.