Siewert Öholm med anledning av Abbas besök

Siewert Öholms beskrivning av vad som är fakta när det gäller Palestinafrågan ställer jag mig mycket tveksam till på flera punkter. Han menar att det inte finns någon palestinsk stat. Detta är inte hela sanningen. Fakta är att den palestinska myndigheten den 23 september 2011 ansökte om medlemskap i FN för en stat enligt 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad. Unesco röstade för att erkänna Palestina som en medlemsstat och detta medlemsskap trädde i kraft samma år. Den palestinska flaggan hissades vid Unescos högkvarter i Paris den 13 december 2011 och i november 2012 gav FN:s generalförsamling Palestina status av observatörsstat utan medlemskap. 138 länder hade röstat för ett medlemskap.

”Det finns ingen palestinsk president”, säger Öholm. Nej inte om man förnekar Palestina som stat, men från år 2005 har Mahmoud Abbas varit den palestinska myndighetens president.

Öholm påstår vidare att det inte finns något palestinskt folk, visserligen skriver han senare finns det ”mer än fyra miljoner palestinaaraber som identifierar sig som palestinier och ett palestinskt folk.” Ja så långt stämmer det. Den palestinska identiteten har växt fram ur den större arabiska gemenskapen, som ett svar på den judiska nationalismen. (Sionismen) Palestina har varit ett distrikt i Osmanska riket, ett område som i dag består av Israel, Jordanien, Västbanken och Gaza. Palestina blev 1922 ett mandat under Storbritannien. Meningen var att mandatet skulle utvecklas till en judisk självständig stat utan att det gick ut över arabernas medborgerliga eller religiösa rättigheter, men araberna protesterade, eftersom de ville ha en enda arabisk stat. Det visade sig senare att ingen hänsyn togs till varken länder eller kulturer. Mellanöstern delades upp med en käpp i sanden av kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien. Det var naturligtvis fel av araberna att inte gå med på uppdelningen, men man kan ha förståelse för den orättvisa som upplevdes av de palestinska araberna. Palestina var ju ett land som tillhörde endast dem vid denna tid.

Öholm skriver att ”den palestinska kampen” fördes av PLO grundaren och terrorledaren Yassir Arafat med mycken blodspillan och brutalitet. Detta är bara den halva sanningen. Lika mycket blodspillan och brutalitet har förts från den andra sidan. Grupperna Irgun och Lehi specialiserade sig på terror för att sätta skräck i araberna. Judarna var militärt överlägsna och kunde utnyttja situationen till sin egen fördel. Det palestinska folket har varit på flykt ända sedan Israel utropades som nation. Med överlägsen militär styrka har Israel gång på gång intagit nya områden och under nuvarande omständigheter finns det inte mycket kvar av områden för en eventuell Palestinsk stat. Sanningen är således att terrorism och blodspillan sker på båda sidor, men för den sanningen blundar Öholm.

Det är varken naivt eller svekfullt av vår nuvarande regering att ta ställning för ett förtryckt folk. Det är även helt riktigt att Svenska Kyrkan gör det. Varför skulle man inte försvara ett folk som varit på flykt under så lång tid och vars land mer och mer blivit ockuperat. Att kämpa för alla människors lika värde är väl kyrkans uppgift i högsta grad. Öholms beskrivning av vår utrikesminister Margot Wallström är synnerligen osann och nedvärderande. Hon har visat prov på både mod och beslutsamhet. Att arbeta aktivt för fredssamtalens fortsättning, kristnas närvaro i Mellanöstern, mänskliga rättigheter och risken att utvecklingen i området skapar både antisemitism och islamofobi, ligger helt i linje med både den nuvarande regeringens och Svenska kyrkans intressen. Detta tycker jag är bra och det är varken svek eller manipulation av kyrkans medlemmar med ett sådant förhållningssätt. Jag förstår inte den hätska ton som Siewert Öholm använder i sitt angrepp, men det är ganska typiskt för honom att uttrycka sig på det sättet.