Värre än sex, pengar och makt.

Att trötthet, slitenhet och utbrändhet skulle vara orsaker till att en andlig ledare som börjat i anden skall sluta i köttet, tycker jag inte är självklart. Tommy Dahlmanskriver om detta på ett sådant sätt att man kan jämställa det med ett syndafall, värre än sex, pengar och makt.

Att kraven på en andlig ledare är enorma och att tiden aldrig räcker till, så som Tommy Dahlman skriver är sant. Vad han inte skriver är att det ofta förekommer splittringstendenser i församlingen. Dessutom,olika teologiska strömningar bland kollegor som är svåra att hantera, där starka människor försöker påverka situationen. Detta kan vara ännu värre för en andlig ledare att orka med. Jag håller med om att man då riskerar att förlora sin identitet. Att jobba mer efter sitt dåliga samvete att inte räcka till, än att ha kärlek till sitt uppdrag, är nog inte ovanligt, men att det skulle vara orsaken till ett fullständigt nederlag eller som han uttrycker det början till slutet är väldigt starka ord. Det är att lägga ytterligare sten på en börda som kan kännas svår att bära för den som drabbats.

Att stolthet och självhävdelsebehov kan föra en människa i fördärvet, gäller nog inte enbart för den som är trött och sliten, utan kan drabba vem som helst, som sätter sig på för höga hästar och saknar självinsikt.

Det är också sant att Gud inte ångrar sin kallelse med en människa, men jag vill gärna tillägga att han också visar nya vägar i livet. Kallelsen är inte statisk. Om en arbetssituation varit ohållbar kan det vara barmhärtigt för alla parter att man hittar en ny, där man känner att självförtroendet kommer tillbaka. Gud kan leda oss på olika vägar, men ingen människa skall behöva uppleva det som ett nederlag, ett syndafall, när man misslyckas.

Jag anser att Tommy Dahlman genom sitt inlägg förstärker inställningen att det bara är de starka, som har företräde som andliga ledare. Jag skulle vilja betona det motsatta. Det är de svaga som Gud vill använda.

”För en kristen finns inga tillfälligheter. Inget vi har upplevt är betydelselöst. Varje händelse har i gudsrikets långa perspektiv sin mening. Varje nederlag kan vara en fördold seger. Varje erfarenhet av tomhet är en ny möjlighet för Hans fullhet. Också för en övergiven familj.”

Detta kan jag verkligen hålla med Tommy Dahlman om