Sårande och kränkande om homosexualitet

22 pastorer har entydigt uttalat sig om”sin bibliska syn” på homosexualitet, i tidningen Dagen 9 april. De utger sig själva som representanter för Pingströrelsen, vilket jag ifrågasätter, även om några av dem är pastorer i kända pingstförsamlingar. En del av dem representerar stiftelser som inte tillhör Pingströrelsen. De anser sig själva som tolkare av Pingströrelsens teologiska värdegrund och att Bibeln är tydlig när det gäller homosexualitet.

De hänvisar till ett dokument, som är församlingarnas information till den som har vigselrätt. Det är väl känt att inga samkönade par får vigas av en pingstpastor. Därför kan man inte få något stöd för pingstförsamlingarnas syn på homosexualitet just i detta dokument. Jag tror inte att det finns någon kristen gemensam teologisk värdegrund i denna fråga. Just därför är det fritt fram för dem som anser sig vara de rätta tolkarna av den sanning som inte går i takt med tidsandan.

Det finns olika uppfattningar om vårt förhållningssätt till de enskilda bibeltexter i nya testamentet som handlar om homosexuella handlingar. Är det enbart i denna fråga som bibelns texter är normerande? Så är det givetvis inte, inte ens för dem som använder den rena biblicismen eller fundamentalismen vid tolkningen av enskilda bibeltexter. Det blir inkonsekvent när man utesluter andra bibeltexter, som exempelvis synen på slaveriet, kvinnans underordning, demokrati, dödsstraff och krigföring. Kristna kyrkors och människors övertygelser i dessa frågor har ändrat sig under historiens gång. Till och med vår gudsbild har förändrats och vi uppfattar detta som något mycket gott.

I frågan om homosexualitet finns det fortfarande dem som i likhet med dessa 22 författare håller fast vid en gammaldags kränkande och uteslutande uppfattning. De drar upp gränser och utesluter mångfalden. En sådan mångfald är inte möjlig för den som vill ha ett enkelt och entydigt svar på denna fråga.

Påståendet att de homosexuella missar himlen, är mycket osmakligt och kränkande och borde inte få skrivas ens i tidningen Dagen.

En sådan skrivning skapar olust och onödig splittring. Det borde i stället finnas gränser för vad en nödvändig enhet i denna fråga innebär.

Jag misstänker att syftet med de 22 författarnas artikel i stället leder till motsatsen, nämligen oro och förvirring och vem har någon nytta av det?