Är det bibelsynen eller Gud som förändrar oss?

Mitt inlägg är till en del ett utdrag ur en artikel jag skrev i Ökenkällan år 2013, Rubriken då var "Sanningen om Gud."

I vår församling har vi ett motto: "Att föra människor till Jesus genom kärleksfulla relationer" Detta innebär för mig att livet går före läran, utan att vi att vi förlorar våra rötter till evangelikal kristendom. "Var och en tillför något, men endast hela församlingen tillsammans kan höra vad Gud vill ha sagt till hela församlingen"

"Jag tycker inte att det är nödvändigt att betona att bibelsynen är en vattendelare för svensk kristenhet. (Jag tror att detta är mera en myt, än en sanning, men om den gång på gång upprepas, så blir det till sist en sanning som vi tar till oss. ) Om vi behöver varandra måste vi också visa tillbörlig respekt för de olika åsikter, som absolut inte är de som skall bestämma inriktningen av kyrkans ledning. Det finns trosfrågor som vi delar som har mycket större betydelse Kyrkan är inte en åsiktsgemenskap. Om vi älskar varandra har vi fördrag med att åsikterna kan vara delade. Men älskar vi läran mer än livet, så kommer vi bara att se vilka fel som finns hos dem som inte tänker likadant. Så får det inte bli. Kyrkan är en trosgemenskap som måste frigöra sig från allt maktbegär och all politisk och religiös fundamentalistisk styrning"

Om vi släpper taget om våra uppfattningar och åsikter om Gud och slutar att diskutera dem och i stället öppnar oss för Gud med alla våra sinnen, framför allt i bönen och stillheten inför Gud, både ensamma och tillsammans med andra, så kommer vi att få uppleva en andlig verklighet bortom ord och diskussioner. Gud är inte långt borta från oss, men vi är ofta någon annanstans.