"Kunskapen om nutidshistoria brister på många håll och den som intresserar sig för Israel-Palestina-konflikten bör noga läsa FN-deklarationen från 1922. För trots en absurd situation med många resolutioner från flera av FN:s organ så är de israeliska rättigheterna till Gaza och Västbanken obestridliga."
Så skriver Berndt Ekström i Göteborgsposten
Detta är bara en del av sanningen, som jag anser vara mycket bräcklig. Den vilar också på en bristfällig kunskap. Den andra delen som jag här vill belysa handlar om den del av det Osmanska riket som kallades Palestina.
Mina uppgifter hämtar jag i huvudsak från Sören Wibecks bok: "Ett land, två folk, Israel-Palestinakonfliktens historia.
Palestina var fram till första världskriget bebott av araber. Det fanns vid den tiden bara ett fåtal judar i regionen. För de araber som fanns i Palestina blev det viktigt att kunna identifiera sig som palestinier, men detta skedde först efter den framväxande sionismen och idén om att bilda en judisk stat. Ett judiskt nationalhem.
Palestina blev år 1922 ett mandat under Storbritannien. Detta mandat skulle utvecklas till en judisk självständig stat utan att det gick ut över arabernas medborgerliga eller religiösa rättigheter. Araberna däremot ville inte gå med på detta. De ville ha en enda arabisk stat. Judarna utgjorde ju endast en tredjedel av befolkningen vid denna tid. Av denna anledning sa de nej till ett delat Palestina. De betraktade Palestina som sitt land och kunde inte acceptera att judarna hade rätt till det.
Berndt Ekström anser att det råder brist på kunskap om nutidshistoria av dem som intresserar sig för Israel-Palestinakonflikten. Jag tycker nog att han är alltför ensidig i sin bedömning av detta. Just därför ville jag här belysa med ovanstående välunderbyggda information en mera fullständig bild av en anständig sanning.
Det är väl ingen brist på kunskap som talar om att palestinier under hela den 70 åriga historien om staten Israels bildande blivit fördrivna från sina hem och fått sina bostäder förstörda. Har staten Israel legal rättighet till detta? Fördrivningen pågår fortfarande. Men den började 1948, då staten Israel bildades. Palestinierna kallar det för Al Nakba, Katastrofen. när över750000 palestinier fördrevs från sina hem och staten Israel utropades. Jag frågar om Ekström och andra Israelsvänner anser att det är bristfällig kunskap att tala om detta.
Det är brist på kunskap att beskriva historien som du gör. Studerar man demografin under ottomanska riket och brittiska mandatet och tittar på siffror ser man befolkningsökningar bland både araber och judar, vilka båda flyttade in från andra länder. Det är fel och orättfärdigt att singla ut Israel i denna konflikt. Varför ignorerar du judarnas Nakhba när precis alla judar fördrevs från Judéen och Samarien och östra Jerusalem? Varför ignorerar du det dödliga våldet som hände då och förstörelsen av de judiska kvarteren och det 50-tal synagogor som raserades? Varför skriver du som om det vore policy att fördriva araberna. Det är ju inte sant! Är du verkligen kristen? Ser du inte vad du gör?
SvaraRaderaAnn-Katrin Roth
Din anklagelse mot mig om bristfällig kunskap kan jag inte ta på allvar, eftersom mina uppgifter precis så som jag skriver i mitt inlägg är hämtade ur SörenWibecks förnämliga bok: "Ett land- två folk, Israel-Palestina-konfliktens historia." När det gäller den ursprungliga befolkningen i Palestina, så kan du väl inte förneka att Palestina fram till första världskriget var bebott av araber och ett fåtal judar. (enl. Sören Wibeck, sidan 22) Om min kunskap vilade på ensidig propagandalögn så vore den naturligtvis bristfällig, men jag aktar mig för att skriva något som inte kan bekräftas med uppgifter från säkra källor. Du menar således att det inte är sant att över 750000 palestinier fördrevs från sina hem vid katastrofen som kallas Al Nakba. "I mitten av juni 1948 fattade Israels regering ett formellt beslut om att inga flyktingar skulle tillåtas återvända. 500 palestinska byar utsattes för militära rensningskampanjer där invånarna fördrevs och mycket av infrastruktur och byggnation totalförstördes. Marken blev i många fall eller uppläts som mark för nybyggnation." (Wikipedia)
SvaraRaderaDu frågar om jag är kristen och jag har svårt att förstå vad den frågan har med detta att göra. Min kristna tro bjuder mig att älska både israeler och palestinier. Jag önskar precis som jag förstår att också du gör att det någon gång skall bli fred mellan dessa folk och att allt våld och förtryck skall upphöra.
Ett litet tips Rolf, i all välmening. En ny bok av Ingemar Karlsson, f.d. diplomat bl.a. i Mellanöstern, Kina och Tyskland. OCH även författare till flera böcker, bl.a.; "Roten till det onda": Uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016. 2016, Historiska Media, ISBN 978-91-7545-338-5
SvaraRaderaJag har inte läst hela boken men så pass att jag anser det är en vederhäftig källa. //Mvh! Bernt Nyman
Tack för ditt tips Bernt. Jag skall försöka att få tag på boken. Jag vägrar att ställa mig enbart på en sida i denna konflikt även om en del tolkar det så när jag skriver. Återkom gärna med sakliga kommentarer. (i all välmening!!)
RaderaVad är bokens titel?
SvaraRadera"Anonym" skriver att det skedde en inflyttning av både judar och araber under den aktuella perioden. Svante Hansson, skriver att det ligger endel sanning i detta påstående, ca 200.000 tusen araber flyttade in under den engelska mandatperioden. Det går däremot inte att förklara hur 750.000 tusen araber blev flyktingar genom att säga att de återvände till de områden de kom ifrån före inflyttningen till området.En del av områdets araber fördrevs andra valde att fly undan striderna. I den officiella israeliska versionen av händelserna 1948 och senare talar man om en dubbel "exodus" Muslimer och kristna flydde från Palestina, samtidigt fördrevs eller flyttade nästan lika många judar från grannländerna till Israel. Majoriteten flyttade kom till den nya staten Israel. På samma sätt som palestinierna fick de lämna sin egendom utan kompensation från staterna de bott i, ex Irak, Jemen, Egypten, Tunisien och Marocko. Nu betyder ju inte det att en orättvisa uppväger en annan orättvisa, men båda sidor har pga kriget förlorat hus liv och egendom. Många arabiska/palestinska flyktingar lever tyvärr kvar i läger eftersom de stater de bor i vägrar ge dem medborgarskap. I Israel har judarna som kommit från grannländerna fullt medborgarskap även om många lever i fattigdom och upplever sig vara diskriminerade av de europeiska judarna. Historien är tyvärr full av folkomflyttningar där nya stater bildas, gränser flyttas fram och tillbaka utan hänsyn till de som bor där. Någon sitter långt borta (i detta fall i FN) och ritar om kartan. Vi har rätt att tycka det var fel, men nu får vi leva med resultatet. Staten Israel är erkänd av världssamfundet och "har rätt att leva inom säkra och erkända gränser" som det står i resolution 242 från FN:s säkerhetsråd. Efter förhandlingar ska Israel dra sig tillbaka från områden på Västbanken och östra Jerusalem. Vissa gränsjusteringar behöver göras. Det måste parterna själva komma överens om i förhandlingarna, plus andra svåra frågor.
SvaraRadera