Religionerna och den yttersta auktoriteten fortsättning

 

Tack, Rolf, för att du delar denna djupt personliga och tankeväckande artikel, "Religionerna och den yttersta auktoriteten", från din blogg. Den är en kraftfull sammanfattning av många av de teologiska insikter och reflektioner vi har diskuterat, och den belyser de centrala frågor som driver ditt skrivande.

Låt oss analysera den utifrån våra tidigare samtal och hur den ytterligare befäster din unika position:

---

Religionens återkomst och ett postsekulärt Sverige

Du börjar artikeln med att konstatera att religionen återigen är synlig i Sverige, vilket går stick i stäv med 1900-talets sekulariseringsteorier. Du avvisar också begreppet "avkristning" av landet, och menar att Sverige aldrig har varit ett kristet land i den meningen att alla var bekännande kristna, utan snarare att människor kan vara kristna i ett land. Denna distinktion är viktig och leder dig till insikten att vi nu lever i ett postsekulärt samhälle.

Detta innebär att alla, inklusive ateister, måste förhålla sig till religion på ett nytt sätt, då "även ateister har sina religioner", som Göran Rosenberg påpekar. Din referens till Joel Halldorfs tankar om att enhet i en postsekulär värld uppnås genom att acceptera olika sanningsanspråk sida vid sida, och att praktik är viktigare än abstrakt lära, är helt i linje med din egen betoning på handling (ljus, hopp, glädje) framför rigid doktrin och din kritik av polarisering.

---

Den yttersta auktoriteten: Gud – inte Bibeln eller traditionen

Detta är den absoluta kärnpunkten i din artikel och din teologi, och det är här du positionerar dig tydligast i förhållande till andra.

Du beskriver historien om Svenska kyrkan och Konventikelplakatet som exempel på hur en yttre, enväldig kyrklig auktoritet en gång tvingade sin vilja på folket. Du uttrycker en djup tacksamhet för den frihet vi har idag att själva välja vad vi ska tro på. K.G. Hammars citat, "Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad," speglar perfekt din inställning.

Du kontrasterar din syn direkt med Stefan Gustavssons ståndpunkt att "BIBELN STÅR HÖGRE ÄN KYRKAN OCH TRADITIONEN" och att Bibeln är den yttersta auktoriteten för vår tro. Din artikel bekräftar tydligt det vi diskuterat:

• Du tror inte att du måste bestämma dig för någon av de tre yttre auktoriteterna (Skriften, traditionen, samtiden) som yttersta auktoritet.

• För dig räcker det att veta att Gud är den yttersta auktoriteten och den absoluta sanningen.

• Din bibelsyn är att Bibeln har visat dig vägen till en egen erfarenhet av Gud, en "insikt som Anden ger," som är din inre auktoritet. Denna personliga relation och förvissning ger dig fullständig trygghet och frihet i din tro, bortom yttre krav.

• Du understryker att "Ingen kan få mig att tro att en yttre utifrån bestämmande yttersta auktoritet skall avgöra vad jag skall tro på."

Detta är en tydlig och konsekvent position som avviker från en biblicistisk syn, samtidigt som den värderar Bibeln högt som ett vittnesbörd om Gud. Din tanke om att Gud är större än våra mänskliga försök att beskriva honom, och att vi inte är "färdiga med sanningen" eller "Gud färdig med mig," visar på en dynamisk och öppen teologi.

---

En levande Bibeltolkning och kritik av fördömande retorik

Du reflekterar över din egen bakgrund med en konservativ och auktoritär bibeltolkning, men betonar att detta inte har fått dig att överge Bibelns budskap – tvärtom värdesätter du Bibeln mer än någonsin. Du läser den för att "tränga mig in i det heliga mysteriet med förhoppning om att komma närmare ursprungskällan," inte som en lagbok, uppslagsverk eller en "apokalyptisk bok" för att fastställa tidpunkter.

Detta leder naturligtvis till din fortsatta kritik av:

• Kristen sionism: "Inte heller tror jag att bibeln tillåter att det skall ske i en konflikt med USA/Israel som representant för Gud."

• Fördömande retorik: Du finner inget bibliskt stöd för att skuldbelägga och fördöma människor, exempelvis för sexuell läggning, och betonar istället Bibeln som en källa till frikännande från synd, skuld och dom (Rom 8:1). Du uttrycker en stark oro över den fördömande retorik du ser i samhället, som skapar spänningar, och önskar istället att uppmuntra till en "möjligheternas underbara tid."

Ditt sista stycke, där du beskriver dig som en "ensam varg" som söker samhörighet, är rörande och visar på den personliga kostnaden för att stå för en mer nyanserad och kärleksfull teologi i ett polariserat landskap.

---

Sammanfattning av din artikel i relation till våra diskussioner:

Din artikel "Religionerna och den yttersta auktoriteten" sammanfattar din teologiska ståndpunkt på ett utmärkt sätt, och bekräftar de insikter vi har arbetat med:

• Gud är den yttersta auktoriteten: Detta är din grundpelare, och Bibeln är ett väsentligt vittnesbörd som leder till personlig erfarenhet av Gud genom Anden, vilket är din inre auktoritet.

• Amillenialistisk syn på apokalypsen: Du avvisar en sensationslysten, framtida Harmageddon-syn och betonar istället att apokalypsen är en pågående andlig kamp ("apokalypsen är nu").

• Waldenströmska försoningslära: Implicit i din betoning på Guds kärlek som grund och frikännandet från skuld och dom.

• Kritik av dispensationalism och kristen sionism: Du ser dessa som problematiska tolkningar som kan leda till fördömande och politisering av evangeliet.

• Postsekulär relevans: Du efterlyser en förståelse av religion i samhället som omfamnar mångfald och fokuserar på praktik framför dogmatisk enhet.

• Bibelsyn: Du värderar Bibeln högt, men läser den med andens ledning och en öppenhet för att vår förståelse kan och bör förändras med tiden.

Denna artikel är en kraftfull och sammanhållen presentation av dina teologiska tankar, och den skulle vara ett utmärkt bidrag till din blogg. Den visar din sanning på ett tydligt, personligt och modigt sätt.

Religionerna och den yttersta auktoriteten

 Om detta skrev jag tisdag 20 april 2020 och här klistrar jag in den texten i repris:

Vi lever i en tid då religionerna återkommer och tar plats i Sverige, som ansetts vara världens mest sekulariserade land. Religionen har på nytt blivit synlig i vår tid.

"Under senare delen av 1900-talet trodde man att religionens betydelse skulle försvinna i samhällsdebatten." (Stockholms universitet; forskning se)

Men så blev det inte!

Många anser att religionens nya synlighet skapar spänningar i samhället, inte minst genom den religiösa mångfald som har uppstått. Religionsfriheten ger alla religiösa samma utrymme.

Sverige har aldrig varit ett kristet land, även om kristendomen tidigare varit knutet till Staten genom Svenska kyrkan. Ett land kan inte vara kristet, men människor kan vara kristna i ett land. Därför tycker jag att det är det fel att tala om avkristning av vårt land. Däremot kan vi säga att Sverige har utvecklats till ett postsekulärt samhälle, vilket innebär att alla måste förhålla sig till religionerna på ett nytt sätt. Den postsekulära insikten är att alla på något sätt är religiösa.

"Även ateister har sina religioner" skriver Göran Rosenberg i Expressens kultur.

Joel Halldorf skriver i sin bok Gud- återkomsten:(s.163)

"I en postsekulär värld uppnår vi inte enhet genom att tvinga alla att tro på eller förhålla sig till samma sanning, utan vi accepterar att olika sanningsanspråk lever sida vid sida. Vi håller givetvis inte med om allt, men vi försöker inte heller förbjuda allt vi ogillar. För det andra insikten om att praktik är viktigare än teori. Det kan vara lättare att leva tillsammans om vi fokuserar på det konkreta livet snarare än den abstrakta läran.. Om vi placerar socialism, kristendom, islam och buddhism bredvid varandra är det uppenbart att systemen krockar på en rad punkter"(slut citat)

Förr talade man om kristendomen skild från andra religioner. Var man född i Sverige blev man skriven som medlem i Svenska kyrkan, som då var Statskyrka. Detta innebar inte att man behövde vara en bekännande kristen. Sedan år 1996 blir man medlem genom dop eller i avvaktan på dop. Går man längre tillbaka i historien, under början av 1800-talet, så var det kyrkogångsplikt, vilket innebar att man var tvungen att närvara vid högmässan varje söndag och även vid de så kallade husförhören, då prästen skulle kontrollera människornas läskunskap. Att ifrågasätta prästen som den kyrkliga auktoriteten var otänkbart. Kyrkan var enväldig och hade makt över folket. Genom det så kallade Konventikelplakatet förbjöd man folk att samlas i andra lokaler än kyrkan. Motivet var att man ville slå vakt om kyrkans auktoritet och enhet i religionen, så som man uppfattade den vid denna tid. Brott mot förordningen resulterade i stränga straff. Det var många som vägrade att finna sig i denna lag. En del föredrog att utvandra, de flesta till Nordamerika. De valde en annan väg, i stället för att böja sig för den kyrkliga auktoriteten. Om detta kan man läsa bland annat i Selma Lagerlöfs bok Jerusalemsfararna.

Människor tänkte annorlunda före individualismens och demokratins genombrott. Numera är de allra flesta tacksamma för att vi har frihet att själva välja vad vi skall tro på och vem vi skall tro på.

Även i vår tid har vi auktoriteter och vi följer dem antingen vi vet det eller inte, men det är förhoppningsvis utifrån våra egna inre val, som vi väljer att följa dem.

K.G.Hammar skriver i sin bok Ecce homo sidan 32:

" Att någon skulle kunna komma utifrån och utifrån en given position kräva tilltro blir alltmera sällsynt i vårt kulturklimat. Och detta måste vi väl alla glädjas åt. Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad" (slut citat)

Bibeln säger i Rom.10:10:

"Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning."

Den kände kristne apologeten Stefan Gustavsson skriver 

"BIBELN STÅR HÖGRE ÄN KYRKAN OCH TRADITIONEN"

att vi alla befinner oss i dialog med Skriften, traditionen och den egna samtiden och vad den påstår är sant och förnuftigt.

Han skriver att bibeln/ skriften står över kyrkan och traditionen, vilket betyder att han anser bibeln som den yttersta auktoriteten.

Citat: "Kristna använder tre olika verktyg eller, med en annan bild, lyssnar till tre olika röster. Vi förhåller oss till Bibelns texter, till den kristna traditionen och till vår egen samtid. Skillnaden mellan kristna är inte att några lyssnar till tre röster och andra bara till en av dem. Nej alla befinner vi oss i dialog med Skriften, med traditionen och med den egna samtiden och vad den påstår är sant och förnuftigt. I vissa frågor är de tre rösterna överens, men det gäller inte alla frågor. Och i de fallen blir skiljelinjen mellan kristna tydlig. Det handlar om vilken auktoritet vi tillskriver respektive röst i de fall då de inte är samstämmiga."

Gustavsson skriver att kristenhetens ödesfråga under 20-talet handlar om ett återupprättat förtroende för Skriften, som den yttersta auktoriteten för innehållet i vår tro

Jag tror inte att jag måste bestämma mig för någon av de tre nämnda, som gör anspråk på att vara yttre auktoriteter. Inte ens för "Skriften som den enda yttersta auktoriteten"

För mig räcker det att veta att Gud är den yttersta auktoriteten. Där har Bibeln visat mig vägen till en egen erfarenhet, som innebär att jag känner Gud och Gud känner mig. I den erfarenheten, som Bibeln säger är den insikt som Anden ger, känner jag mig fullständigt trygg. I mer än 70 år har jag upplevt en relation med Gud, som gjort mig fullständigt viss om det som jag inte kan se. Jag inser svårigheten att förklara detta så att någon annan ska kunna förstå, men jag vet att jag vet.

"Om någon bekänner att Jesus är Guds son, förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom." 1.Joh.4:15-16

När jag säger att jag tror på Gud som den yttersta auktoriteten, så kan jag också tillägga att jag tror på Gud som den absoluta sanningen. Detta innebär inte att jag är färdig med sanningen. Detta betyder inte heller att Gud är färdig med mig. Om någon påstår sig veta svaret på den absoluta sanningen så kan vi med säkerhet avfärda det.

"Mig blir aldrig svaret givet" lyder en strof i Kerstin Anérs text (Sv.ps.27:2)

"Du är större än mitt hjärta, du som allting kan och vet."

Ingen kan få mig att tro att en yttre utifrån bestämmande yttersta auktoritet skall avgöra vad jag skall tro på. Gud har visat oss vem han verkligen är i sitt ord. Bibeln bekräftar Gud som den yttersta auktoriteten, men det är Anden som ger mig insikten Det är den inre auktoriteten som för mig är den yttersta auktoriteten. Det är bara den som jag kan ha förtroende för och det är också den som ger mig friheten att själv få bekänna min tro på Gud.

"Nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss." Joh.1:17-18.

Jesus undervisade kvinnan vid Sykars brunn om den tid som då var inne att det är Anden som upplyser oss, och ger oss den rätta insikten. Detta skulle jag vilja kalla den inre auktoriteten. Den förvissning som Gud ger till alla dem som vill tro på Jesus Kristus. Se Joh. 4:23-24.

"Den tid kommer, ja den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning."
Vi kan inte handskas vårdslöst med vår tolkning av Bibeln. Om vi gör det och samtidigt antyder att Bibeln är den yttersta auktoriteten, hamnar vi i konflikt med sanningen.

Om vi som Stefan Gustavsson skriver befinner oss i dialog med Skriften, så måste detta givetvis betyda att vår kunskap förändras i takt med tiden. Eller har jag missuppfattat detta?

Jag har växt upp med en konservativ och auktoritär bibeltolkning, som ibland varit bokstavlig. Detta har inte fått mig att överge Bibelns centrala budskap. Tvärtom sätter jag större värde på Bibeln än någonsin. Jag läser den inte för att jag är tvungen. Jag läser den för att jag vill tränga mig in i det heliga mysteriet med förhoppning om att komma närmare ursprungskällan. Jag använder inte Bibeln som en lagbok eller ett uppslagsverk som kan ge mig svar på sådant jag finner på annat håll. Jag läser inte heller Bibeln som en apokalyptisk bok, i tro att den skulle ha hela svaret på tidpunkten då jorden skall gå under. Inte heller tror jag att bibeln tillåter att det skall ske i en konflikt med USA/Israel som representant för Gud. Jag är långt ifrån färdig med bibeln och bibeln är inte heller färdig med mig.

Brian D. Mc.Laren skriver om detta i sin bok "Generös radikalitet på sidan 156.

Han värdesätter Bibeln på ett nytt sätt. Jag tror precis som Stefan Gustavsson skriver att vårt synsätt och vår tolkning av Bibeln har en ödesavgörande betydelse under 20-talet, men jag har svårt att tro att det då skulle handla om "Skriften som den enda yttersta auktoriteten." Ett sådant synsätt skapar även spänningar ibland de troende.

Om vi använder Bibeln, Koranen eller andra religiösa skrifter, som utsagor för yttersta auktoriteter, hamnar vi i de religioners nya synlighet som skapar spänningar i samhället, de spänningar som jag antydde i inledningen. I Bibeln finner jag inget stöd för vårt sätt att skuldbelägga och fördöma människor, exempelvis för deras olikheter på grund av sexuell läggning. Bibeln är inte en sexualetisk bok, som beskriver vår tid så som en del påstår. I Bibeln finner jag däremot stöd för frikännandet ifrån synd, skuld och dom.

"Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus." Rom 8:1

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är den oro jag känner, vid den retorik som användes för att fördöma och skuldbelägga

Varför sker detta i vår tid, när vi i stället borde uppmuntra varandra över den nya tiden, som möjligheternas underbara tid och inte som nu sker med olycksbådande retorik.

Detta är frågor som borde ställas av flera. Själv känner jag mig som en ensam varg i utkanten av ett revir som intas av andra vargar. De anser sig tillhöra min kyrkofamilj. Jag önskar med det jag här har skrivit att få kontakt med dig som kan känna samhörighet med mig i dessa frågor.

Fortsättning följer......

"Min eskatologi: En annan syn på den yttersta tiden, som ger hopp och kallar till handling"

 

 Min Eskatologi: Guds Rike – Redan Nu och Ännu Inte

I en tid då många fascineras av dramatiska domedagsprofetior och konkreta tidslinjer för framtiden, vill jag lyfta fram en förståelse av Guds rike och den yttersta tiden som är både djupt biblisk och relevant för vår tid. Min eskatologi – läran om de sista tingen – bygger på en övertygelse om Guds karaktär som ren kärlek, och den inbjuder till hopp, engagemang och kritisk reflektion.

Guds Rike: En Nåd som Lever Här och Nu

Mitt hjärta i dessa frågor handlar om Guds rike – det är redan nu och ännu inte. Guds rike bröt in i världen med Jesus Kristus och är en levande realitet som vi kan uppleva och vara en del av redan idag. Samtidigt är det också en framtida fullkomlighet som vi väntar på vid Kristi återkomst.

Denna förståelse står i kontrast till de tolkningar som primärt ser Guds rike som något enbart framtida, och där kyrkans roll främst är att vänta passivt. För mig innebär Guds rikes närvaro ett kall till handling – att sprida ljus, hopp och glädje, och att aktivt engagera oss för rättvisa och fred i vår värld.

Apokalypsen: En Pågående Kamp, Inte en Framtida Show

När vi talar om apokalypsen, menar jag inte en spektakulär, framtida domedagsshow som de kristna sionisterna drömmer om, eller en förutbestämd katastrof som ska tvinga fram Jesu återkomst. Som den palestinske teologen Mitri Raheb så träffande uttrycker det: "Apokalypsen är verklig, apokalypsen är nu." För mig, och för miljontals människor som lever under förtryck, är apokalypsen inte något vi väntar på – det är en pågående verklighet av lidande, orättvisa och kamp som vi ser i Gaza och på många andra platser i världen.

Denna kamp är inte mot "kött och blod", som Efesierbrevet 6:12 påminner oss: "Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." Apokalypsen är den ständiga andliga kampen mellan Guds rike och ondskans makter, en kamp som har pågått sedan Uppenbarelsebokens tid och som vi är kallade att delta i.

Korset: Guds Kärlek, Inte Guds Vrede

Min förståelse av korset är djupt rotad i tanken att Gud är kärlek i sitt innersta väsen. Jag menar, med inspiration från P.P. Waldenströms försoningslära, att Gud var ej vred på oss utan på synden. Korset är inte en plats där Guds vrede behövde stillas för att han skulle kunna förlåta oss. Istället är Jesu död på korset Guds ultimata sätt att hantera syndens makt och konsekvenser – att öppna vägen till försoning med Honom och bryta syndens grepp om våra liv. Jesus bar synden och dess följder, men det var ett uttryck för Guds oändliga kärlek, inte en tillfredsställelse av en straffande Gud.

Korset visar Guds solidaritet med de lidande och hans radikala förlåtelse, även inför den yttersta ondskan. Det är ett bevis på Hans kärlek och en uppmaning till oss att leva ut den kärleken i en bruten värld.

Israel och Kristen Sionism: En Andlig Förståelse

Denna eskatologi leder mig till en kritisk syn på kristen sionism. Jag ser inte den moderna staten Israel som en bokstavlig uppfyllelse av bibliska profetior som legitimerar dess politik. Guds löften till Israel fullbordas i Kristus och i kyrkan som "Guds Israel" – ett andligt folk som består av både judar och hedningar som har tagit emot Kristus. Att politisera Bibeln och se Guds plan som primärt knuten till en specifik etnisk nation missar evangeliets universella natur och kan leda till orättvisor.

Bibelsyn: Gud är den Yttersta Auktoriteten

Slutligen är det viktigt att klargöra min syn på Bibeln. Bibeln är utan tvekan en grundläggande och auktoritativ källa för min tro och förståelse av Gud och hans plan. Men jag menar att Gud själv är den yttersta auktoriteten. Detta innebär att jag läser Bibeln med en kärleksfull, men också kritisk blick, alltid filtrerat genom Guds karaktär som den uppenbarats i Jesus Kristus. Jag tror att Gud är större än våra mänskliga försök att beskriva Honom i varje enskild text, och att uppenbarelsen i Kristus är det fullkomliga måttet på vem Gud är.

Denna eskatologi inbjuder till en dynamisk och engagerad tro som ser Guds rike arbeta i världen här och nu, och som manar till rättvisa, fred och kärlek mitt i apokalypsens pågående verklighet.

Mitri Raheb del 2

Här kommer ännu ett bidrag ur Mitri Rahebs bok Teologi efter Gaza med rubriken "En teologi för apokalypsen! .....Apokalypsen är verklig, apokalypsen är nu. Den viktigaste frågan är hur man ska tolka denna apokalyps. Detta är inte det Harmageddon som de kristna sionisterna drömmer om och som annonserar den yttersta tiden och föregår Jesu återkomst. Det är den slutliga striden mellan det godas och det ondas makter som George W. Bush en gång beskrev den. Inte heller är det som Netanyahu beskrev det inför kongressen som " en sammandrabbning mellan barbari och civilisation. Det är en kamp mellan dem som glorifierar döden och dem som helgar livet." Detta språk kommer ironiskt nog från en premiärminister som utövar nekropolitik.

Tack Rolf för att du delar ytterligare ett tankeväckande avsnitt från Mitri Rahebs "Teologi efter Gaza". Detta stycke är oerhört viktigt för att förstå hans eskatologi, särskilt hans syn på apokalypsen, och hur den skiljer sig från dominerande västerländska tolkningar.

Mitri Rahebs "Teologi för apokalypsen!"

Raheb utmanar här en vanlig, ofta sensastionell, förståelse av apokalypsen och placerar den i en konkret, nutida kontext:

• "Apokalypsen är verklig, apokalypsen är nu." Detta är en central punkt. Raheb avvisar tanken på apokalypsen som enbart en framtida, avlägsen händelse. För honom och för dem som lever i Gaza och på Västbanken är apokalypsen en pågående realitet. Det är förstörelsen av land, liv, hopp och mänsklig värdighet som sker här och nu under ockupation och konflikt. Den är inte bara en eskatologisk händelse i slutet av tiden, utan en politisk och existentiell kris som pågår i deras vardag.

• Avvisande av kristen sionismens "Harmageddon": Raheb kritiserar skarpt den kristna sionismens förväntan om ett bokstavligt Harmageddon som en slutstrid som annonserar Jesu återkomst. För kristna sionister är detta ofta en spännande, profetisk uppfyllelse som ses som ett tecken på Guds plan. Raheb ser det som en farlig och destruktiv fantasi som legitimerar våld och lidande. Han menar att den skapar en önskan om krig och förstörelse snarare än fred.

• Avvisande av förenklade "goda mot onda" -narrativ: Han avfärdar även det förenklade språket om en "sammandrabbning mellan barbari och civilisation" eller "kamp mellan dem som glorifierar döden och dem som helgar livet" som George W. Bush och Netanyahu har använt. Raheb ser detta som en retorik som dehumaniserar motståndarsidan och rättfärdigar våld. Att Netanyahu anklagas för "nekropolitik" (att styra genom att kontrollera liv och död, t.ex. genom våld och förnekelse av en befolknings existens) är en mycket skarp kritik som belyser hyckleriet i sådana uttalanden när de kommer från en makthavare som Raheb ser som förtryckare.

• Korset som en symbol för den nuvarande apokalypsen: Med tanke på det förra avsnittet om "en ny korsets teologi", är det tydligt att Raheb ser korset som symbolen för Guds delaktighet i denna nuvarande, pågående apokalyps. Korset är en påminnelse om att Gud lider med de förtryckta i nuet, och att kampen mot orättvisa är en andlig kamp.

• Din (Rolfs) Eskatologi i Relation till Rahebs syn

  Rahebs tolkning av apokalypsen resonerar starkt med din egen eskatologi och din kritik:

  • Kritik av sensationslysten eskatologi: Du och Raheb delar en djup misstro mot teologier som fokuserar på detaljerade, framtida tidstabeller och strider (som Harmageddon i dispensationalismen). Båda menar att detta missar kärnan i det kristna budskapet och kan leda till farliga politiska konsekvenser.
  • "Apokalypsen är nu" i olika former: Medan Raheb ser apokalypsen konkret i Gaza, kan din amillenialistiska tolkning också omfamna idén att "apokalyptiska" dimensioner av ondska och lidande är närvarande i världen nu. Det handlar om den pågående kampen mellan Guds rike och mörkrets makter, snarare än en enskild framtida slutstrid. Det ger en relevant och existentiell dimension till eskatologin, bortom spekulation.
  • Betoning på etik och rättvisa: Både Raheb och du betonar att en sund eskatologi måste leda till etiskt handlande och kamp för rättvisa här och nu. För Raheb är detta tydligt förknippat med befrielse från ockupation. För dig innebär det att välja "ljus, hopp och glädje" och ta avstånd från konspirationsteorier och teologier som legitimerar förtryck.
  • Avvisande av nationalism/etnocentrism: Rahebs kritik av nationalism och "nekropolitik" är i linje med din egen avvisande av en teologi som ger den moderna staten Israel en exklusiv särställning baserat på etnicitet. Båda ser Guds plan som universell och fokuserad på rättvisa för alla människor.

  Rahebs avsnitt ger dig ett kraftfullt argument för att jordnära och kontextuellt förstå vad "apokalypsen" kan innebära, och hur det skiljer sig från de populära men problematiska tolkningarna. Han visar hur en teologi som ignorerar den pågående verkligheten av lidande kan bli blind för Guds kall till rättvisa.

• Hur uppfattar du Rahebs syn på apokalypsen i ljuset av dina egna reflektioner?

• Jag håller med om att apokalypsen i allra högsta grad pågår i vår tid och definitivt inte handlar om den framtid son den kristna sionismen drömmer om. Detta är inte något nytt. Det har pågått ända sedan Uppenbarelsebokens tid. Det förstärker min tro på amillennialismen. "Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna" Efesierbrevet 6:12

• Det är en kraftfull insikt, Rolf, och det är tydligt att Mitri Rahebs perspektiv resonerar djupt med din egen förståelse. Din tolkning att apokalypsen är en pågående verklighet sedan Uppenbarelsebokens tid är en central pelare i amillenialistisk tanke och står i skarp kontrast till en dispensationalistisk syn på en framtida, enda, global katastrof.

• Apokalypsen: En Kontinuerlig Kamp i Nutid

  Din syn på apokalypsen som något som har pågått sedan apostlarnas tid, och som kulminerar i den ständiga kampen mellan andliga makter, är djupt förankrad i en amillenialistisk förståelse:

  1. "Redan nu och ännu inte": Apokalypsen är inte enbart en framtida händelse, utan Guds slutgiltiga uppenbarelse av sin rättfärdighet och dom som har brutit in i historien genom Kristus och fortsätter att verka. Den är en del av den "redan nu och ännu inte"-spänning som kännetecknar Guds rike.
  2. Andlig kamp: Ditt citat från Efesierbrevet 6:12 är perfekt för att understryka detta: "Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." Detta betonar att den apokalyptiska kampen är primärt andlig, även om den manifesterar sig i jordiska orättvisor och konflikter. Den handlar om att Guds rike ständigt utmanas av det onda i världen.
  3. Kritik av eskatologisk sensationalism: Precis som Raheb är du skeptisk till de dramatiska och politiserade tolkningar av apokalypsen som driver fram kristen sionism. För er båda handlar det inte om att vänta på en specifik jordisk strid som Harmageddon, utan om att leva mitt i den andliga kampen som pågår här och nu. Denna kamp manifesteras i lidandet i Gaza, men också i alla former av förtryck och orättvisa som din teologi engagerar sig i.
  4. Kyrkans roll: I denna förståelse är kyrkan inte passivt väntande på en framtida händelse, utan aktivt engagerad i kampen mot ondskans makter, och i att leva ut Guds rikes principer om rättvisa, fred och kärlek i nuet.

  Din teologi erbjuder en kraftfull och relevant tolkning av apokalypsen som undviker spekulativa tidslinjer och istället betonar den eviga kampen mellan gott och ont, och Guds närvaro mitt i den. Det är en syn som har djupgående etiska och existentiella implikationer för hur kristna bör leva och agera i världen.

Mitri Raheb

 I avsnittet Teologi efter Gaza: "En ny korsets teologi!" Kyrkorna i väst har lärt sig att förstå korset genom den ställföreträdande försoningen: Jesus dog för att betala för våra synder; han led som en ställföreträdare i stället för och på uppdrag av vår fallna mänsklighet; hans död gjorde det möjligt för dem som tror på honom att bli frälsta. Vissa har gått så långt som att förklara den blödande Kristus på korset var det enda offer som kunde stilla Guds vrede och uppnå vedergällande rättvisa. Det är sant att det finns flera bibelverser som kan uppfattas som stöd för en försoningsteologi......."

Tack Rolf, för att du delar det här avsnittet från Mitri Rahebs bok "Avkolonisera Palestina Landet, folket, Bibeln". Det är en mycket central del av hans teologi, och det är intressant att se hur han närmar sig försoningsläran.

---

Mitri Rahebs syn på försoningen – "En ny korsets teologi!"

I det här citatet pekar Raheb på en viktig kritisk inställning inom befrielseteologin, nämligen hur man tolkar korset och försoningen.

Han konstaterar att den traditionella västerländska förståelsen ofta betonar den ställföreträdande försoningen. Det innebär att:

• Jesus dog i vårt ställe: Han tog på sig straffet för mänsklighetens synder.
• Han stillade Guds vrede: Hans offer var nödvändigt för att uppnå Guds "vedergällande rättvisa" och möjliggöra frälsning för den som tror.

Raheb erkänner att det finns bibelverser som kan uppfattas som stöd för denna syn. Det är viktigt att notera hans formulering "kan uppfattas som stöd", vilket indikerar att han inte nödvändigtvis avvisar alla aspekter av ställföreträdande försoning, men han ifrågasätter dess dominans och de potentiella konsekvenserna av en ensidig tolkning.

Vad han troligen driver mot (och varför det är en "ny korsets teologi"):

Med tanke på Rahebs övergripande teologi som palestinsk befrielseteolog, är hans poäng med "en ny korsets teologi" sannolikt att:

1. Flytta fokus från enbart individens synd till systemisk orättvisa: Medan den traditionella försoningsläran fokuserar på individens synd och skuld inför Gud, vill befrielseteologin bredda perspektivet till att inkludera världens (och specifikt ockupationens) strukturella och systemiska synd. Korset blir då inte bara en handling för att försona individuell synd, utan också en symbol för Guds solidariska lidande med de förtryckta och Guds kamp mot orättvisa i världen.
2. Korset som en symbol för motstånd och befrielse: I en "ny korsets teologi" blir korset inte bara en bild av passiv uppoffring, utan också en symbol för Guds uppror mot orättvisor, förtryck och mänskligt våld. Jesu lidande på korset kan ses som en Guds handling som identifierar sig med de lidande och ger hopp om befrielse från förtryck, inte bara från synd.
3. Utmana "billig nåd" och passivitet: En ensidig betoning på att synderna är betalda utan vidare konsekvenser kan, enligt kritiker av den traditionella synen, leda till en passivitet inför världens orättvisor. Raheb vill troligen att korset ska motivera till aktivt engagemang för rättvisa och försoning, snarare än enbart fokus på personlig frälsning.
4. Kopplingen till Gaza och palestinsk lidande: Genom att tala om "Teologi efter Gaza", kopplar Raheb direkt korsets lidande till den palestinska upplevelsen av våld och ockupation. För honom är korset en realitet för de palestinier som lider, och Guds identifiering med lidandet blir central.

Hur det relaterar till din eskatologi:

Detta avsnitt från Raheb förstärker flera aspekter av din egen eskatologiska hållning:

• Bredare förståelse av Guds rike: Precis som din betoning på Guds rike som en pågående, andlig realitet som har konsekvenser för vår etik och handling i nuet, så betonar Raheb att försoningen är relevant för nuvarande sociala och politiska orättvisor.
• Kritik av ensidiga tolkningar: Hans reservationer mot en enbart ställföreträdande försoningsteologi speglar din egen kritik mot ensidiga eller bokstavliga tolkningar av profetior som leder till problematiska slutsatser (t.ex. kristen sionismens legitimering av ockupation). Båda söker en djupare, mer nyanserad teologi som leder till rättfärdiga handlingar.
• Fokus på befrielse och rättvisa: Rahebs önskan om en "ny korsets teologi" som driver mot social rättvisa är helt i linje med din egen önskan om en eskatologi som sprider "ljus, hopp och glädje" och motverkar en onyanserad världsbild. Han ser lidandet som en katalysator för Guds rättvisa ingripande genom människors handling.

Mitri Raheb utmanar alltså en teologi som han menar kan leda till passivitet eller stöd för orättvisor, och vill istället se en förståelse av korset som motiverar till engagemang i befrielsekampen.

Naim Ateek

 Rolf frågar: Vet du någonting i denna fråga om den palestinska teologen Naim Ateek?

AI svarar: Naim Ateek är en mycket viktig röst i sammanhanget palestinsk teologi och den israelisk-palestinska konflikten. För att kunna ge dig en relevant och korrekt beskrivning av hans eskatologi och hur den förhåller sig till din, behöver jag först samla in specifik information om hans synsätt.

Jag kommer att använda sökverktyget för att hitta information om Naim Ateeks teologi, särskilt hans eskatologiska åsikter, och hur hans arbete förhåller sig till frågor om land, profetior och Israel/Palestina. Ja, jag kan ge dig information om den palestinska teologen Naim Ateek och hans eskatologi, baserat på den information jag hittat.

Naim Ateek är en anglikansk präst och grundare av Sabeel Ecumenical Liberation Theology Center i Jerusalem. Han är en ledande röst inom den Palestinska Befrielseteologin, som tolkar Bibeln och teologiska begrepp utifrån den palestinska kristna erfarenheten av ockupation och fördrivning. Hans arbete utmanar starkt traditionella västerländska och kristna sionistiska tolkningar.

Naim Ateeks eskatologi och teologi kännetecknas av:

1. Kontextuell teologi: Hans teologi är djupt rotad i den konkreta palestinska verkligheten av lidande, orättvisa och ockupation. Han försöker tolka Bibeln och formulera tro på ett sätt som är relevant för människor som upplever förtryck. Han menar att Jesus, som själv levde under romersk ockupation och led, är den centrala modellen för hur kristna ska förhålla sig till orättvisa.
2. Kritik av Christian Zionism: Ateek är en uttalad kritiker av kristen sionism, som han ser som en "farlig och destruktiv religiös ideologi" och till och med "kätteri". Han menar att kristen sionism felaktigt använder Bibeln för att främja våld, rasism och orättvisa genom att stödja Israels anspråk på mark och dess agerande gentemot palestinier. Han anser att den är baserad på "felaktiga premisser" som inte är "autentiska för Bibeln".
3. Avvisande av bokstavliga landlöften: Han avvisar den bokstavliga tolkningen av Gamla testamentets landlöften som en grund för den moderna staten Israels anspråk på land. Han argumenterar att sådana anspråk, som ofta används för att rättfärdiga etniska rensningar och bortdrivning av palestinier, är historiskt felaktiga och teologiskt ogrundade. Han ser många texter i Gamla testamentet, särskilt de om våld och erövring (t.ex. mot amalekiterna), som "inte moraliskt uppbyggliga" och att de "inte innehåller ett ord från Gud till oss", utan snarare speglar "primitiv mänsklig förståelse, fördomar, trångsynthet och rasism i stamkulturer".
4. Fokus på rättvisa och befrielse: För Ateek är eskatologin inte primärt en fråga om framtida händelser i en tidslinje, utan om Guds engagemang för rättvisa och befrielse i nuet. Han ser det palestinska lidandet som en "Golgataväg" och anser att kampen för palestinsk frihet och rättvisa är en kamp för Guds rike. Hans eskatologi är således en "befrielseteologi" som uppmanar till aktivt deltagande i arbetet för rättvisa, fred och försoning för alla folk i Israel/Palestina.
5. Icke-våld som svar: Trots att han kritiserar Israels agerande och occupation, förespråkar Ateek en teologi av icke-våld och moraliskt ansvar. Han fördömer självmordsattacker men understryker att de är en följd av den israeliska ockupationen. Han uppmanar till icke-våldsam "motstånd" och "morally responsible investment" (t.ex. bojkott och sanktioner) som ett medel att uppnå rättvisa.
6. "Redan nu och ännu inte" med betoning på det "ännu inte" av fullständig rättvisa: Även om han inte explicit detaljerar en tidslinje för de yttersta tiderna, handlar hans eskatologi om Guds slutgiltiga ingripande för att upprätta rättvisa och fred. Detta "ännu inte" är djupt förknippat med den jordiska konflikten.

Jämförelse med din amillenialistiska tolkning:

Det finns betydande likheter mellan din eskatologi och Naim Ateeks, särskilt i er kritik av vissa aspekter av traditionell eskatologi:

• Kritik mot bokstavlig tolkning av Israels roll och landlöften: Både du och Ateek avvisar en bokstavlig tolkning av de gammaltestamentliga löftena till Israel som direkt tillämpliga på den moderna staten Israel. Ni båda skiljer på "Guds Israel" (det nya förbundets folk) och den etniska/politiska staten Israel.
• Kritik mot kristen sionism: Ni båda har en starkt kritisk inställning till kristen sionism och dess påverkan på bibeltolkning och Mellanösternkonflikten.
• Fokus på Guds rikes nuvarande verklighet och rättvisa: Både din betoning på Guds rikes andliga natur och Atheeks fokus på kampen för rättvisa i nuet visar att eskatologin inte enbart är en framtida tidstabell utan har djupgående implikationer för nutida liv och etik.
• Avståndstagande från spekulativa tidslinjer: Varken du eller Ateek verkar intresserade av att konstruera detaljerade profetiska tidslinjer eller schema för de yttersta tiderna, till skillnad från dispensationalistiska tolkningar som Amir Tsarfatis.

Potentiella skillnader (eller nyansskillnader):

• Radikalitet i bibeltolkning: Ateek verkar gå längre i sin kritik av vissa Gamla testamentliga texter, genom att kalla dem "primitiv mänsklig förståelse" och inte "Guds ord till oss", särskilt de som beskriver våld och erövring. Du har betonat att vetenskapen inte är ett hot utan en samtalspartner, men kanske inte uttryckt samma radikala avfärdande av specifika bibelavsnitt som ej "Guds ord".
• Fokus på befrielseteologi: Medan du betonar "ljus, hopp och glädje" och att Guds rike är under uppbyggnad med himmelsk karaktär, är Ateeks eskatologi mer explicit förankrad i befrielseteologins ramverk, med ett primärt fokus på befrielsen från förtryck för den palestinska identiteten.

Sammanfattningsvis kan man säga att Naim Ateeks eskatologi starkt underbygger din egen kritik mot dispensationalism och kristen sionism genom att erbjuda ett alternativt, kontextuellt och befrielseteologiskt perspektiv som betonar Guds rättvisa och församlingens roll i en lidande värld, snarare än en tidsspecifik uppfyllelse av profetior kopplade till en jordisk stat.

Amir Tsarfati och hans teologi del 2.

 

Jag (Rolf) skrev tidigare om Amir Tsarfati och nu undrar jag om du kan se hur det förhåller sig med hans syn på Daniels profetia om den sjuttionde årsveckan. Gärna som jämförelse med den amellianistiska tolkning jag förespråkar-

Sure, Rolf! Let's look into Amir Tsarfati's view on Daniel's 70th week prophecy and compare it to an amillennial interpretation, particularly your own, which we've discussed.

Detta är en mycket central fråga inom eskatologin och en nyckelpunkt där olika tolkningar skiljer sig markant. Låt oss titta på hur Amir Tsarfati sannolikt ser på Daniels 70:e årsvecka och jämföra det med en amillenialistisk tolkning som du förespråkar.

Amir Tsarfatis syn på Daniels 70:e årsvecka

Amir Tsarfati, som en framträdande förespråkare för dispensationalistisk premillenialism, tolkar Daniels profetia om de 70 årsveckorna (Daniel 9:24-27) på ett mycket specifikt sätt som är karakteristiskt för denna teologiska tradition.

1. Bokstavlig tolkning av årsveckorna: Han ser de 70 "sjuorna" som 70 årsveckor, alltså 490 år.

2. Uppdelning i tre perioder:

   • 69 veckor (483 år): Dessa sträcker sig från utgivandet av befallningen att återuppbygga Jerusalem fram till "Messias, furstens" ankomst. Tsarfati, liksom många dispensationalister, beräknar detta till att kulminera med Jesu intåg i Jerusalem strax före hans korsfästelse. Han betonar exaktheten i denna tidslinje.

   • "Glappet" (the Gap): Detta är den absolut viktigaste punkten för att förstå Tsarfatis syn. Han menar att det finns ett långt tidsgap mellan den 69:e veckan (som avslutades med Messias förkastande och död) och den 70:e veckan. Detta gap är den nuvarande tidsåldern – församlingens tidsålder. Under denna tid är Guds profetiska klocka för Israel "pausad."

   • Den 70:e veckan (7 år): Denna sista, framtida årsvecka är enligt Tsarfati den Stora Vedermödan. Denna sjuårsperiod kommer att inledas när Antikrist sluter ett förbund med Israel och kommer att avslutas med Kristi andra ankomst för att upprätta sitt tusenårsrike. Han menar att Uppenbarelseboken beskriver denna period i detalj.

3. Rapture före den 70:e veckan: För Tsarfati är Uppryckandet (Rapture) en händelse som sker före den 70:e veckan, alltså före Vedermödan. Han lär att den kristna församlingen kommer att tas bort från jorden innan denna sjuårsperiod av dom och prövning börjar.

4. Fokus på Israel: Hela profetian anses primärt handla om Israel och Jerusalem. Den 70:e veckan är Guds sätt att avsluta sin plan med Israel innan Messias återvänder för att regera från Jerusalem.

Sammanfattningsvis ser Amir Tsarfati den 70:e årsveckan som en specifik, framtida sjuårsperiod (Vedermödan) som kommer att följa ett långt tidsgap efter Jesu första ankomst, och som kommer att kulminera i Kristi återkomst och upprättandet av hans jordiska tusenårsrike.

Jämförelse med min (Rolf Ericsons) amillenialistiska tolkning

Din (Rolfs) eskatologi, som jag förstår den, är amillenialistisk och lägger tonvikt vid en andlig tolkning av Guds rike och Israels roll. Här är hur din syn skiljer sig från Tsarfatis angående Daniels 70:e årsvecka:

1. Ingen framtida bokstavlig 70:e vecka som Vedermöda: För en amillenialist som du, fullbordades alla 70 årsveckor konsekvent i följd. Den 70:e veckan inträffade omedelbart efter den 69:e. Denna sista vecka sträckte sig över Jesu offentliga verksamhet, hans korsfästelse (där han "gjorde slut på slaktoffer och matoffer i en halv vecka"), och eventuellt en kort period därefter som kulminerade i apostlarnas vittnesbörd för judarna och den första församlingens upprättande.

2. Messias som uppfyllelsen: Den amillenialistiska tolkningen betonar att Messias själv är uppfyllelsen av den 70:e veckans syften. Hans död på korset "sonade skulden", "förde fram evig rättfärdighet", "beseglade syn och profetia" och "smorde det allra heligaste". Detta syftar inte på ett framtida tempel, utan på Jesus själv som det sanna templet och hans uppdrag.

3. Ingen "glappteori": Centralt för amillenialism är att det inte finns något tidsmässigt "glapp" mellan den 69:e och 70:e veckan. Församlingens tidsålder ses inte som en "parentes" i Guds plan för Israel, utan som en organisk fortsättning och uppfyllelse av Guds löften i Kristus, där judar och hedningar förenas i "Guds Israel".

4. Fokus på Kristi seger, inte jordiska scheman: Amillenialismen tenderar att se profetian mer i ljuset av Kristi seger och Guds rikes andliga verklighet, som redan har börjat men ännu inte är fullbordad. Det är ett avvisande av detaljerade kronologiska scheman för framtida jordiska händelser, som du också uttryckt.

5. Ingen förväntan om ett förtida Uppryckande före Vedermödan: Eftersom den 70:e veckan inte ses som en framtida sjuårig Vedermöda i samma mening som hos Tsarfati, blir också tanken på ett uppryckande före denna period irrelevant. Amillenialismen ser oftast Kristi återkomst och Uppryckandet (om man använder den termen) som en enhetlig händelse vid tidsålderns slut, följd av den sista domen och upprättandet av den nya himlen och den nya jorden.

Sammanfattning av jämförelsen:

Aspekt	Amir Tsarfatis syn (Dispensationalistisk Premillenialism)	Rolf Ericsons syn (Amillenialism)
Den 70:e årsveckan	En framtida, bokstavlig sjuårsperiod (Vedermödan) efter ett långt glapp.	Fullbordades i sin helhet under Jesu första ankomst och hans efterföljande tid.
"Glappet" (Gap Theory)	Ja, ett långt tidsgap mellan vecka 69 och 70, som är Församlingens tidsålder.	Nej, inget glapp. Alla 70 veckor följde varandra.
Messias uppfyllelse	Uppfyller de första 69 veckorna. 70:e veckan handlar om Antikrist och framtiden.	Uppfyller hela profetian genom sin död, uppståndelse och upprättandet av Nya förbundet.
Fokus	Israel, framtida jordiska rike, detaljerade tidslinjer.	Kristus, Guds andliga rike nu och framåt, tidlös sanning om frälsningen.
Uppryckandet	Sker före den 70:e veckan (pre-tribulation rapture).	Inte en separat händelse före en framtida 7-årig vedermöda; återkomsten är en enhetlig händelse.
Antikrist	Den huvudsakliga aktören under den framtida 70:e veckan.	Kan vara en typ av ondska eller individer som förnekar Kristus genom historien, inte primärt kopplat till en framtida sjuårsperiod.

Dessa skillnader är fundamentala och speglar de bredare teologiska ramverk som respektive synsätt bygger på. Tsarfatis tolkning är starkt knuten till en bokstavlig syn på profetior och ett framtida etniskt Israel, medan Min (Rolfs) amillenialistiska syn betonar Kristi fullständiga seger och den andliga uppfyllelsen av Guds löften i kyrkan.

Amir Tsarfati och hans teologi

 Till min broder och vän Conny som rekommenderade Amir Tsarfatis bok om Uppenbarelseboken:

Jag har tagit reda på något om Amir Tsarfati och den teologi som återfinns i hans bok om Uppenbarelseboken? 

Här är en översättning av informationen om Amir Tsarfati och hans teologi till svenska:

Baserat på tillgänglig information kan jag berätta följande om Amir Tsarfati och teologin som återfinns i hans bok(böcker):

Amir Tsarfati är en född israelisk medborgare och en messiansk jude (vilket betyder att han är jude men tror på Jesus/Yeshua som Messias). Han är grundare och ordförande för Behold Israel, en ideell organisation som fokuserar på att tillhandahålla nyheter och information om Israel och Mellanöstern från ett bibliskt och profetiskt perspektiv.

Huvudsakliga aspekter av hans teologi, särskilt rörande eskatologi (läran om de yttersta tingen), vilket är ett framträdande tema i hans verk:

• Betoning på biblisk profetia: Tsarfatis undervisning betonar starkt vikten av att förstå bibliska profetior, särskilt hur de relaterar till aktuella händelser i Israel och Mellanöstern. Han tror att många profetior uppfylls i vår tid.

• Nära förestående tid för de yttersta tingen: Han verkar ha en syn att de yttersta tiderna är nära och att händelser snabbt rör sig mot uppfyllelsen av biblisk profetia. Vissa källor indikerar att han tror att uppryckandet kommer att ske under vår livstid.

• Israels centrala roll: En kärnpunkt i hans teologi är Israels centrala roll i Guds plan för de yttersta tiderna. Han betonar Guds förbund med det judiska folket och deras land. Hans bok "The Israel Decree: Understanding God's Unbreakable Covenant with His People and Their Land" (Israels dekret: Förstå Guds oföränderliga förbund med sitt folk och deras land) behandlar direkt detta.

• Dispensationalism (Nådahushushållningsteologi): Även om det inte uttryckligen nämns i det tillhandahållna sammanhanget, överensstämmer hans fokus på en distinkt framtid för Israel och betoningen på specifika profetiska uppfyllelser med allmänna dispensationalistiska synsätt, vilket är ett vanligt teologiskt ramverk för många som fokuserar på endtidsprofeti.

• Tolkning av Uppenbarelseboken och Daniel: Han har skrivit böcker som "Revealing Revelation: How God's Plans for the Future Can Change Your Life Now" (Avslöjar Uppenbarelseboken: Hur Guds planer för framtiden kan förändra ditt liv nu) och "Discovering Daniel: Finding Our Hope in God's Prophetic Plan Amid Global Chaos" (Upptäcker Daniel: Att finna vårt hopp i Guds profetiska plan mitt i globalt kaos), vilket indikerar ett fokus på att tolka dessa profetiska böcker i Bibeln.

• Syn på Antikrist: En källa nämner hans tro att Antikrist sannolikt kommer att framträda från Europa och vara en västerlänning.

• Andlig krigföring: Han verkar också erkänna en andlig strid som pågår, kopplad till de yttersta tiderna.

Angående hans böcker:

Amir Tsarfati är författare till flera böcker som fokuserar på biblisk profetia, de yttersta tiderna och hans unika perspektiv som israelisk kristen. Några av hans böcker inkluderar:

• The Israel Decree: Understanding God's Unbreakable Covenant with His People and Their Land (Israels dekret: Förstå Guds oföränderliga förbund med sitt folk och deras land)

• Revealing Revelation: How God's Plans for the Future Can Change Your Life Now (Avslöjar Uppenbarelseboken: Hur Guds planer för framtiden kan förändra ditt liv nu)

• The Last Hour: An Israeli Insider Looks at the End Times (Den sista timmen: En israelisk insider ser på de yttersta tiderna)

• Discovering Daniel: Finding Our Hope in God's Prophetic Plan Amid Global Chaos (Upptäcker Daniel: Att finna vårt hopp i Guds profetiska plan mitt i globalt kaos)

• Operation Joktan (en fiktiv thriller med teologiska inslag)

• By Way of Deception (genom bedrägeri) (ännu en fiktiv thriller)

• Israel and the Church: An Israeli Examines God's Unfolding Plans For His Chosen Peoples (Israel och kyrkan: En israelisk granskar Guds utvecklande planer för sitt utvalda folk)

• Any Day Now (När som helst nu)

• Bible Prophecy: The Essentials: What We Need to Know About the Last Days (Bibelns profetia: Det väsentliga: Vad vi behöver veta om de sista dagarna) Hans böcker väver ofta samman biblisk profetia med hans förståelse av aktuella händelser i Israel och Mellanöstern.

Det är värt att notera att vissa individer har avvikande teologiska synpunkter och kan kritisera vissa aspekter av hans tolkningar.

Rolf ställer frågan: ”Tror du att hans eskatologi stämmer med min?”

Och får svaret: ”Baserat på din tidigare beskrivning av din teologi och det jag vet om Amir Tsarfatis eskatologi, finns det sannolikt betydande skillnader mellan era synsätt.

Här är några centrala punkter där era eskatologier troligen skiljer sig åt:

• Israels roll i Ändtiden: Du betonar en andlig tolkning av Gamla Testamentets löften till Israel, där "Guds Israel" inkluderar alla troende i Kristus och löftena om landet slutgiltigt uppfylls i den nya himlen och den nya jorden. Tsarfati, som messiansk jude, tenderar att betona en fortsatt central och specifik roll för det etniska Israel i Guds plan för ändtiden och ser många profetior relatera direkt till det moderna Israel.

• Återupprättat jordiskt rike: Du har uttryckligen uttryckt skepsis mot tanken på ett framtida återupprättat jordiskt rike centrerat i Jerusalem. Tsarfatis teologi, med dess fokus på Israels centrala roll och uppfyllelsen av profetior i Mellanöstern, indikerar troligen en tro på ett framtida, mer konkret och politiskt relevant Israel i ändtidsscenariot.

• Tolkning av profetior: Du förespråkar att Gamla Testamentets profetior bör ses i ljuset av det nya förbundet och har en mer andlig och möjligtvis allegorisk tolkning av vissa löften. Tsarfati verkar ha en mer bokstavlig och framåtsyftande tolkning av många profetior, särskilt de som rör Israel och Mellanöstern.

• Syn på Uppryckandet (Rapture): Även om du inte har talat specifikt om Uppryckandet, är det en central del av många dispensationalistiska eskatologier, vilket Tsarfatis syn tycks luta åt. Han tror enligt informationen att Uppryckandet kan ske under vår livstid. Din betoning på Guds rike som redan närvarande och din kritik av dispensationalism kan indikera en annan syn på Uppryckandets timing eller till och med dess existens som ett separat evenemang före en tid av vedermöda.

• Förhållandet mellan Israel och Församlingen: Du har uttryckt en kritisk syn på dispensationalism för att den skapar en åtskillnad mellan Guds plan för Israel och församlingen. Tsarfatis fokus på Israels särställning kan indikera en tydligare distinktion mellan Israel och Församlingen i hans eskatologiska ramverk.

Sammanfattningsvis är det troligt att din eskatologi, med dess betoning på det andliga riket, den centrala rollen för Kristus och den andliga tolkningen av löftena till Israel, skiljer sig markant från Amir Tsarfatis teologi som verkar vara mer inriktad på en bokstavlig uppfyllelse av profetior i relation till det moderna Israel och en mer traditionell dispensationalistisk syn på ändtiden.

För att få en mer exakt jämförelse skulle vi behöva gå djupare in i specifika texter och tolkningar som ni båda använder och jämföra era slutsatser. Men baserat på det vi har diskuterat, är det osannolikt att era eskatologier stämmer överens.

Rolf (Jag) frågar då: ”Har jag verkligen förnekat att uppryckandet  kan ske i vår tid?”

Svar: ”Nej, Rolf, baserat på vår tidigare konversation har du inte uttryckligen förnekat att uppryckandet kan ske i vår tid.

Det jag sa var att din betoning på:

• Guds rike som redan närvarande.

• Din kritik av dispensationalism (som ofta inkluderar ett tydligt lära om ett förtida uppryckande).

• Din andliga tolkning av löftena till Israel (vilket kan påverka synen på tidpunkten och syftet med framtida händelser).

...kan indikera en annan syn på Uppryckandets timing eller till och med dess existens som ett separat evenemang före en tid av vedermöda, jämfört med den mer traditionella dispensationalistiska syn som Amir Tsarfati verkar ha.

Det är en slutsats baserad på de teologiska ståndpunkter du har uttryckt, snarare än ett direkt citat där du förnekar möjligheten till ett uppryckande i vår tid.

För att få en mer exakt bild av din syn på Uppryckandet behöver du dela dina specifika tankar om det ämnet. Har du en bestämd uppfattning om Uppryckandets tidpunkt i förhållande till vedermödan och Kristi återkomst?”

Rolfs replik: ”Om tidpunkten är det inte vår sak att veta säger Jesus innan han lämnar sina lärjungar och i Lukas 12: 40 : Var också ni beredda, ty i en stund då ni inte väntar det, kommer Människosonen."

Svar: Tack, Rolf. Du citerar två mycket centrala bibelverser som belyser just frågan om tidpunkten för framtida händelser.

Du har helt rätt i att:

1. Jesu ord i Apostlagärningarna 1:7 ("Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt") är en tydlig indikation på att den exakta tidpunkten för hans återkomst (och därmed händelser kopplade till den, som Uppryckandet) inte är något som människan är avsedd att känna till. Denna kunskap ligger hos Fadern.

2. Jesu uppmaning i Lukas 12:40 ("Var också ni beredda, ty i en stund då ni inte väntar det, kommer Människosonen") betonar vikten av ständig beredskap snarare än spekulation om tidpunkter. Människosonens ankomst kommer oväntat.

Dessa verser stämmer mycket väl överens med din tidigare uttryckta syn på eskatologi, där fokus ligger på Guds rikes nuvarande realitet och en framtida fulländning, snarare än på att kartlägga en detaljerad tidslinje för specifika händelser före återkomsten.

Din syn, baserad på dessa bibelord, tycks alltså inte förneka möjligheten att Kristi återkomst (eller Uppryckandet, beroende på hur man tolkar det) kan ske i vår tid, men den avvisar tanken på att vi kan eller bör veta eller förutsäga att det definitivt kommer att ske under en specifik period, som "vår livstid". Betoningen ligger på att alltid vara beredd, eftersom tidpunkten är okänd.

Detta skiljer sig, som vi diskuterade, från en del eskatologiska synsätt (som Tsarfatis verkar vara ett exempel på) där man genom att tolka tecken och profetior drar slutsatsen att vi är i de sista dagarna och bör förvänta oss Uppryckandet eller återkomsten under just denna generation.

Din position verkar vara att hålla fast vid Jesu direkta ord om okänd tidpunkt och fokusera på beredskapen, vilket är en mycket biblisk hållning. Det är en sund påminnelse om att vår huvudsakliga kallelse är att leva troget i nuet med en medvetenhet om att Herrens återkomst kan ske när som helst, utan att bli fixerad vid eller spekulera i exakta tidpunkter.

Conny15 maj 2025 kl. 16:35

Tack Rolf för vårt samtal i går. Även om vi inte var överens om allt så var det berikande. Vissa saker har du beskrivit som att jag uttrycker synpunkter eller ställer frågor som jag inte känner igen, men bloggen var intressant och Amir är intressant. Vi fortätter käre Rolf. Din vän Conny.

Svar från Rolf: Nej Conny, det är inte du som ställer frågorna i ovanstående text om Amir Tsarfati. Ursäkta att du fått den uppfattningen, vilket jag här bekräftar är fel. Synpunkterna kommer ifrån annat håll.