En vän till mig förmedlade en bild: Mina böner var som ett moln runtomkring mig." Solstrålarna från Gud gick rakt igenom molnen till mig och förvandlade bönemolnen till ett soldis. Soldiset omgav mig och mina böner behövde inte "gå upp" till Gud utan jag fick stå där i Guds solstrålar.
Jag är så tacksam för att jag fick den bilden just då, när jag bäst behövde det. Jag tror inte att det finns en rangskala där man kan placera människor i förhållande till deras böner, men om så vore, så skulle jag känna mig ganska långt ner på den skalan. Nu vet jag ju att det inte beror på mina känslor, inte heller på min svaga tro, utan allt beror på att Gud finns och att han lönar den som söker honom. Kom att tänka på en sång av Nils F. Nygren:
"Har det hänt att du ej orkat tro
eller gå över bönernas bro?
Är din himmel ej blå, bara mulen och grå,
du skall minnas han finns där ändå.
Ja han finns bakom molnen ändå,
ja han finns bakom molnen ändå.
Han dig räcker sin hand, fast du tvivlar ibland,
ty han finns bakom molnen ändå.
Har det hänt att du brutit hans bud
eller kanske vänt ryggen åt Gud?
Var du bitter och vrång, när din tunnel blev lång,
du skall minnas han fanns där ändå.
Har du kanske vräkt allt överbord,
alla löften och trofasthets ord.
Fastän allt var så glatt går det hjälplöst mot natt,
men du skall minnas: han finns där ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar