När Ebba Busch Thor gick med i prideparaden skrev jag år 2016 följande:
EBBA BUSCH-THOR OCH PRIDEPARADEN
Jag blev verkligen imponerad över att hon vid detta tillfälle så rakryggat stod upp för de normer som borde vara självklara för alla kristna. Hon gick med för att markera kampen för allas lika värde.
I dag två år senare tycker jag inte att hon är lika tydlig. Visserligen använder hon sig av samma argument när hon nu skriver:
"Vi ser nu hur våra värderingar utmanas på ett sätt som ytterst kan sätta vår rättsskipning i gungning."
LÄS HÄR VAD HON SKRIVER
Jag har väldigt svårt att tro att det bara är Kristdemokraterna som vill lyfta fram goda värderingar och västerländsk humanism, och även att det skulle vara vänsterns normkritik som har underminerat samhället. Om hon vill arbeta för allas lika värde, så tycker jag inte att hon skall angripa den rörelse som också har detta i sitt program. Det är ett väldigt kraftigt ordval som E.B.T. använder. Det är en fientlig retorik hon brukar som riktar sig till dem som inte tillhör samma politiska fåra. Jag tycker inte att den ger en sann och rättvis bild av det som pågår.
"Att tala om den judisk-kristna etikens och västerländska humanismens fördelar har stämplats ut som intolerant."
skriver hon. Ja jag tycker att det blir intolerant om man enbart talar om dessa fördelar. Alla religioner, även de österländska, har en betydelsefull roll när det gäller att åstadkomma en sann humanism, men då får de inte begränsas till att gälla ett snävt urval. Är det inte detta som normkritiken har handlat om? En del vill vrida klockan tillbaka och hålla fast vid de normer som gällde för längesedan. Andra vill grunda moralen på religionen därför att den tycks vara den stadigaste förnuftsmässiga grunden för moralen. Tron på en högre makt som definierar vad godhet är. Denna tro, som delas av de flesta religioner, är inte statiskt och krampaktigt fäst vid det förflutna, utan pragmatisk och ständigt på väg mot förnyelse. Detta borde vara ett tydligt mål för alla politiker i vårt land. Inget politiskt parti kan ensamt anse sig företräda en sådan humanism.
I en tidigare artikel om religion och humanism skrev jag: LÄS HÄR!
"Jag tycker att det är fel att skilja mellan sekulär och religiös humanism eftersom det finns ytterligheter inom båda. Man måste i så fall jämföra det värsta med det värsta och det bästa med det bästa.
Den sekulära humanismen med sin ateistiska tro kan visserligen handla om att sanning, skönhet och vänskap är viktiga, men den saknar kraften som finns hos en moral som bygger på tron på skönhetens och godhetens objektivitet, samt på möjligheten att människors liv får komma till sin rätt när de allierar sig med den gudomliga viljan.
Visst är det sant att det också finns religiösa övertygelser som är naiva, hemska och rentav sjukliga, men det handlar då om religiös extremism.
I stället för att söka efter skillnader mellan religiös och sekulär humanism borde vi ägna oss åt att hitta det som är gemensamt, nämligen en värdegrund som står för mänskliga rättigheter."
måndag 12 mars 2018
fredag 9 mars 2018
ÅNGESTSYNDROM, UTBRÄNDHET FÖR DEM SOM ARBETAR I KYRKAN
Jag kände igen så mycket av det som Hanna Enbom i dag beskriver i en artikel i tidningen Dagen med rubriken
"UTMATTNING ALLT VANLIGARE I KYRKAN."
Jag upplevde nästan exakt samma sak år 1976 då jag slutade min tjänst som pastor i Pingst. Denna typ av utmattningssyndrom kallas ofta för recidiverande depression och har en tendens att återkomma under påfrestningar i livet. Detta har jag varit med om vid olika tillfällen och jag vill gärna dela med mig av de erfarenheter jag gjort. I flera delar av min livsberättelse
"VEM VILLE VÅRT LIV"
har jag beskrivit detta. Här är ett av utdragen ur min berättelse:
"Jag var sångledare, barnmötesfarbror, predikant och förståndare och hade inte den minsta lust att säga ifrån mig någon av dessa uppgifter. Det fanns inte heller någon som hejdade mig. I stället ville man hela tiden att verksamheten skulle breddas och själv brann jag med en het låga. Jag ville så mycket, men i stället för att delegera, tyckte jag att jag själv var bäst och oumbärlig. Det inre krav som jag haft med mig från min barndom pressade mig hela tiden. Jag måste vara duktig och få det bekräftat, ja jag hade alltför stora krav på mig själv. Jag kom till en gräns där jag inte orkade mera. Det var självförvållad utbrändhet jag hade drabbats av. Jag var utbränd och blev sjukskriven flera gånger. Jag trodde att jag skulle kunna återhämta mig, men det fungerade inte. En dag sa en äldre syster i församlingen, som förstod hur läget var: Rolf, du är helt slut. Du behöver hjälp! Jag borde ha reagerat mycket tidigare på de signaler som hela tiden gjorde sig påminda, men jag ville inte tro att det var sant. Jag trodde att det var normalt att känna sig otillräcklig och svag, men i stället för att få balans mellan vila och arbete, hade jag tagit på mig allt för stora uppgifter. Ingen tackar en för att man arbetar ut sig. Jag fick veta att jag nått vägs ende. Jag hade drabbats av utmattningsdepression och blev långtidssjukskriven. Året var 1976. Det var den värsta tid jag varit med om i hela mitt liv. Det gick så långt att jag hatade mig själv. Omgivningen tyckte synd om mig och min familj. Det var verkligen ingen som tackade mig. Jag tror också att många tyckte synd om församlingen Tänk att de hade en pastor, som var psykiskt sjuk En sådan kan ju inte vara till särskilt stor välsignelse Det vore väl lika bra att han slutade sin tjänst. "Varför hade han som börjat i Anden nu slutat i köttet? Hade han slutat lita på att han var beroende av Gud i stället för att lita på sig själv?" Så tänkte även jag, men vad skulle jag göra? Jag visste ju att min egen kraft inte kunde hjälpa mig i detta läge, och något hade hänt, som gjorde att jag var helt övergiven. Hade Gud övergivit mig, så att jag inte längre kunde lita på hans hjälp i mitt liv? Jag gick in i en svår depression. Det var en av många både tidigare och senare, vilket jag skulle få uppleva. Det kallas på läkarspråket för recidiverande depression. Funktionsnedsättningen innebär att man får problem med trötthet, energibrist, nedsatt minne, bristande initiativförmåga, bristande motivation och uthållighet. Ofta ökar graden av funktionsnedsättningen med antalet depressioner. Detta har jag fått erfara många gånger i mitt liv Fanns det möjligheter för mig till annat arbete eller annan försörjning av min familj?. Jag hade ju varit på fältet och tjänat Herren i sexton års tid utan någon annan yrkesutbildning. Jag sade upp min tjänst i församlingen och alla förstod mig utan att anklaga mig."
Vi ställer ofta alltför stora krav på dem som är församlingsmedarbetare och de ställer även ofta samma krav på sig själva. Här tror jag att det behövs ökad förståelse hos dem som är ledare i församlingen. Det gäller att vara observant på dem som arbetar och ge dem det emotionella stöd som de behöver för att orka med sin uppgift. Den som går in i en pastorsroll skall inte behöva känna sig ensam i sin roll. Det finns många arbetsuppgifter som en pastor eller avlönad församlingsmedarbetare kan och bör delegera. Om man har en stark kallelseupplevelse kan man göra precis så som Hanna Enbom beskriver: "Jag gick in i min tjänst med hull och hår och hade mycket energi. Jag körde på väldigt intensivt och ingen stoppade mig....Jag fick svårt att dra gränser och hamnade i ett läge där jag läste arbetsmejl i sängen innan jag la mig. Så jobbade jag hela första året." "Återigen ville jag klara mig själv, det är nog det mest typiska duktig flicka syndromet som spökar." Jag känner så väl igen mig. Hur jag upplevde det innan det var för sent.
"UTMATTNING ALLT VANLIGARE I KYRKAN."
Jag upplevde nästan exakt samma sak år 1976 då jag slutade min tjänst som pastor i Pingst. Denna typ av utmattningssyndrom kallas ofta för recidiverande depression och har en tendens att återkomma under påfrestningar i livet. Detta har jag varit med om vid olika tillfällen och jag vill gärna dela med mig av de erfarenheter jag gjort. I flera delar av min livsberättelse
"VEM VILLE VÅRT LIV"
har jag beskrivit detta. Här är ett av utdragen ur min berättelse:
"Jag var sångledare, barnmötesfarbror, predikant och förståndare och hade inte den minsta lust att säga ifrån mig någon av dessa uppgifter. Det fanns inte heller någon som hejdade mig. I stället ville man hela tiden att verksamheten skulle breddas och själv brann jag med en het låga. Jag ville så mycket, men i stället för att delegera, tyckte jag att jag själv var bäst och oumbärlig. Det inre krav som jag haft med mig från min barndom pressade mig hela tiden. Jag måste vara duktig och få det bekräftat, ja jag hade alltför stora krav på mig själv. Jag kom till en gräns där jag inte orkade mera. Det var självförvållad utbrändhet jag hade drabbats av. Jag var utbränd och blev sjukskriven flera gånger. Jag trodde att jag skulle kunna återhämta mig, men det fungerade inte. En dag sa en äldre syster i församlingen, som förstod hur läget var: Rolf, du är helt slut. Du behöver hjälp! Jag borde ha reagerat mycket tidigare på de signaler som hela tiden gjorde sig påminda, men jag ville inte tro att det var sant. Jag trodde att det var normalt att känna sig otillräcklig och svag, men i stället för att få balans mellan vila och arbete, hade jag tagit på mig allt för stora uppgifter. Ingen tackar en för att man arbetar ut sig. Jag fick veta att jag nått vägs ende. Jag hade drabbats av utmattningsdepression och blev långtidssjukskriven. Året var 1976. Det var den värsta tid jag varit med om i hela mitt liv. Det gick så långt att jag hatade mig själv. Omgivningen tyckte synd om mig och min familj. Det var verkligen ingen som tackade mig. Jag tror också att många tyckte synd om församlingen Tänk att de hade en pastor, som var psykiskt sjuk En sådan kan ju inte vara till särskilt stor välsignelse Det vore väl lika bra att han slutade sin tjänst. "Varför hade han som börjat i Anden nu slutat i köttet? Hade han slutat lita på att han var beroende av Gud i stället för att lita på sig själv?" Så tänkte även jag, men vad skulle jag göra? Jag visste ju att min egen kraft inte kunde hjälpa mig i detta läge, och något hade hänt, som gjorde att jag var helt övergiven. Hade Gud övergivit mig, så att jag inte längre kunde lita på hans hjälp i mitt liv? Jag gick in i en svår depression. Det var en av många både tidigare och senare, vilket jag skulle få uppleva. Det kallas på läkarspråket för recidiverande depression. Funktionsnedsättningen innebär att man får problem med trötthet, energibrist, nedsatt minne, bristande initiativförmåga, bristande motivation och uthållighet. Ofta ökar graden av funktionsnedsättningen med antalet depressioner. Detta har jag fått erfara många gånger i mitt liv Fanns det möjligheter för mig till annat arbete eller annan försörjning av min familj?. Jag hade ju varit på fältet och tjänat Herren i sexton års tid utan någon annan yrkesutbildning. Jag sade upp min tjänst i församlingen och alla förstod mig utan att anklaga mig."
Vi ställer ofta alltför stora krav på dem som är församlingsmedarbetare och de ställer även ofta samma krav på sig själva. Här tror jag att det behövs ökad förståelse hos dem som är ledare i församlingen. Det gäller att vara observant på dem som arbetar och ge dem det emotionella stöd som de behöver för att orka med sin uppgift. Den som går in i en pastorsroll skall inte behöva känna sig ensam i sin roll. Det finns många arbetsuppgifter som en pastor eller avlönad församlingsmedarbetare kan och bör delegera. Om man har en stark kallelseupplevelse kan man göra precis så som Hanna Enbom beskriver: "Jag gick in i min tjänst med hull och hår och hade mycket energi. Jag körde på väldigt intensivt och ingen stoppade mig....Jag fick svårt att dra gränser och hamnade i ett läge där jag läste arbetsmejl i sängen innan jag la mig. Så jobbade jag hela första året." "Återigen ville jag klara mig själv, det är nog det mest typiska duktig flicka syndromet som spökar." Jag känner så väl igen mig. Hur jag upplevde det innan det var för sent.
måndag 5 mars 2018
Om muslimska böneutrop
Så här skriver Stefan Gustafsson i Världen i dag i en artikel som har rubriken:
"Öppna inte dörren för muslimska böneutrop"
"År 1930 genomfördes den sista folkräkningen i Sverige där medborgarna ombads uppge religionstillhörighet. Resultatet: endast 15 personer svarade att de var muslimer. I dag beräknas antalet muslimer vara över 800 000, det vill säga cirka åtta procent av befolkningen. Detta väcker många frågor om hur vi ska leva tillsammans. En av de senaste frågorna handlar om muslimska böneutrop. Frågan om böneutrop har flera dimensioner som behöver analyseras."
Stefan Gustafsson har säkert rätt i mycket av det han skriver i denna artikel. Det är nog bra med samtal om hur vi ska leva tillsammans med våra nya medborgare som kommit till Sverige, men detta samtal måste få ske i samförstånd och med en vänskaplig attityd till dem som är muslimer
Även om vi anser att böneutrop inte bör tillåtas, så är detta inte en fråga för oss kristna att ta ställning till. Det är en fråga som bör tas upp av politiker både statligt och kommunalt. Vår uppgift som kristna bör vara en öppen och generös inställning till våra vänner som är muslimer. De är inte våra fiender. Vi måste låta dem få utöva sin religion lika mycket som vi i detta land har haft frihet att göra i lång tid. Bibeln uppmanar oss till att sträva efter fred med alla. Det är inte vår uppgift att starta religionsfientliga attacker varken verbalt eller på annat sätt.
"År 1930 genomfördes den sista folkräkningen i Sverige där medborgarna ombads uppge religionstillhörighet. Resultatet: endast 15 personer svarade att de var muslimer. I dag beräknas antalet muslimer vara över 800 000, det vill säga cirka åtta procent av befolkningen. Detta väcker många frågor om hur vi ska leva tillsammans. En av de senaste frågorna handlar om muslimska böneutrop. Frågan om böneutrop har flera dimensioner som behöver analyseras."
Stefan Gustafsson har säkert rätt i mycket av det han skriver i denna artikel. Det är nog bra med samtal om hur vi ska leva tillsammans med våra nya medborgare som kommit till Sverige, men detta samtal måste få ske i samförstånd och med en vänskaplig attityd till dem som är muslimer
Även om vi anser att böneutrop inte bör tillåtas, så är detta inte en fråga för oss kristna att ta ställning till. Det är en fråga som bör tas upp av politiker både statligt och kommunalt. Vår uppgift som kristna bör vara en öppen och generös inställning till våra vänner som är muslimer. De är inte våra fiender. Vi måste låta dem få utöva sin religion lika mycket som vi i detta land har haft frihet att göra i lång tid. Bibeln uppmanar oss till att sträva efter fred med alla. Det är inte vår uppgift att starta religionsfientliga attacker varken verbalt eller på annat sätt.
söndag 4 mars 2018
Pingströrelsens och vårt eget vägval
En artikel om tydlighet och öppenhet går att förena:
Joel Halldorf har skrivit en mycket intressant ledare i tidningen Dagen den 2 mars 2018. Han skriver där om pingströrelsen har en tydlig identitet eller om den är en öppen rörelse och om öppenhet och tydlighet kan förenas.
LÄS HÄR
I det historiska perspektivet skriver han att det redan under 1700-talets pietism växte fram en väckelserörelse i protest mot den tidens protestantiska fixering vid den rätta läran. Pietisterna ville ha mindre lära och huvud och mer hjärta och liv.
Frågan som Halldorf tar upp är om Pingströrelsen kan vara en sådan rörelse, som är öppen för generositet och värme och vardagsnära tro och samtidigt behålla den teologiska tydligheten. Pingstledaren Daniel Alm har beskrivit sin framtidsvision på youtube, där han skildrar en rörelse som är känd för sin kärlek till Jesus och medmänniskorna. Alltså en öppen och utåtriktad pingströrelse.
Detta är så som jag ser det en mycket sympatisk och önskvärd framtidsvision för den rörelse där jag just nu får vara medlem. Samtidigt ställer jag frågan om hur långt vi har kommit i denna öppenhet och dessutom hur långt kan vi gå utan att överskrida de gränser som måste finnas för att en församling skall bevaras frisk och sund.
En fråga som tidigare skilt oss åt och som fortfarande i många fall skiljer oss åt är dopfrågan. Den kan i värsta fall bekräfta de olyckliga fördomarna om Pingströrelsen som sluten och trångsynt, skriver Halldorf.
Till sist undrar jag ändå om inte Guds församling som i Bibeln beskrives som brud skall ha en viss slutenhet mot världen, där lustgården finns innanför dörrarna, men där dörrtrösklarna inte är högre än att vem som helst kan ta sig in och få njuta av lustgårdens värme och kärlek.
Detta uttryckes i Höga visan 4:12:
"En tillsluten lustgård är min syster, min brud, en tillsluten brunn, en förseglad källa."
Joel Halldorf har skrivit en mycket intressant ledare i tidningen Dagen den 2 mars 2018. Han skriver där om pingströrelsen har en tydlig identitet eller om den är en öppen rörelse och om öppenhet och tydlighet kan förenas.
LÄS HÄR
I det historiska perspektivet skriver han att det redan under 1700-talets pietism växte fram en väckelserörelse i protest mot den tidens protestantiska fixering vid den rätta läran. Pietisterna ville ha mindre lära och huvud och mer hjärta och liv.
Frågan som Halldorf tar upp är om Pingströrelsen kan vara en sådan rörelse, som är öppen för generositet och värme och vardagsnära tro och samtidigt behålla den teologiska tydligheten. Pingstledaren Daniel Alm har beskrivit sin framtidsvision på youtube, där han skildrar en rörelse som är känd för sin kärlek till Jesus och medmänniskorna. Alltså en öppen och utåtriktad pingströrelse.
Detta är så som jag ser det en mycket sympatisk och önskvärd framtidsvision för den rörelse där jag just nu får vara medlem. Samtidigt ställer jag frågan om hur långt vi har kommit i denna öppenhet och dessutom hur långt kan vi gå utan att överskrida de gränser som måste finnas för att en församling skall bevaras frisk och sund.
En fråga som tidigare skilt oss åt och som fortfarande i många fall skiljer oss åt är dopfrågan. Den kan i värsta fall bekräfta de olyckliga fördomarna om Pingströrelsen som sluten och trångsynt, skriver Halldorf.
Till sist undrar jag ändå om inte Guds församling som i Bibeln beskrives som brud skall ha en viss slutenhet mot världen, där lustgården finns innanför dörrarna, men där dörrtrösklarna inte är högre än att vem som helst kan ta sig in och få njuta av lustgårdens värme och kärlek.
Detta uttryckes i Höga visan 4:12:
"En tillsluten lustgård är min syster, min brud, en tillsluten brunn, en förseglad källa."