måndag 28 januari 2019

Elden i mitt hjärta

Det finns en del mycket goda vänner i min närhet, som brukar uppmana mig att inte engagera mig så mycket att jag mår dåligt. Det är en frestelse för mig att lyssna på deras välmenande förmaning. Mitt illamående beror i alla fall inte på att jag engagerar mig för mycket, snarare tvärtom hur underligt ni än tycker att det låter.

Det står om profeten Jeremia i Bibeln att han klagade inför Herren Man kan väl förstå av det man läser att han inte mådde så bra och just därför klagade han på Gud. Det kanske kan verka patetiskt att jämföra sig med en gammaltestamentlig profet, men jag tror att människor i alla tider har känt sig som Jeremia. Så känner jag också. Han uttrycker sig så här:

"Du Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas. Du grep mig och blev mig övermäktig. Så har jag blivit ett ständigt åtlöje, var man smädar mig. Ty så ofta jag talar, måste jag klaga. Jag måste ropa över våld och förtryck, ty Herrens ord har blivit mig till vanära och hån beständigt. Men när jag sade: "Jag vill inte tänka på honom, eller vidare tala i hans namn," då blev det i mitt hjärta som där brann en eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig för att uthärda den, men jag kunde det inte."

Så kände sig Jeremia när han klagade inför Herren och det är nog många som liksom jag kan känna på samma sätt.

"Herren övertalade mig och jag lät mig övertalas" Den erfarenheten satte sin prägel på mitt liv. Jag blev inblandad i ett dramatiskt skeende, som påverkade allt det jag ville och gjorde. Det hade hänt något med min personlighet, som resulterat i att andra reagerat.

"Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid" Det var Jesu ord, och dessa ord gällde även för mig. Jag är glad att jag fått lida för mitt val att bli en kristen, även om det kostade på. Jag har aldrig ångrat att jag lät mig övertalas.

Jag tänker på dem som fortfarande får lida för sin kristna tro över hela världen och blir då tacksam för att få leva i ett land med religionsfrihet.

Nog har det funnits tillfällen i mitt liv då jag frestats att resignera precis så som Jeremia gjorde, när han inte vill tänka på honom eller tala i hans namn. Det har alltid varit så för den som fått kallelsen att förmedla Guds ord. Man har fått känna sin egen otillräcklighet och det hade varit bekvämare att välja en lättare och mänskligt sett en mera framgångsrik väg. Men när jag stått i valet att göra detta har jag känt precis som Jeremia: "Då blev det i mitt hjärta som där brann en eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig för att uthärda den, men jag kunde det inte."

Jag skulle ha varit tacksam om jag tidigare haft de tekniska redskap för kommunikation, som finns i dag. Om internet hade funnits, när jag var ung, så tror jag att det hade varit ett passande redskap för mig redan då.

Nu lever vi i en ny tid, med nya möjligheter, men också med svårigheten att nå ut med budskapet eftersom det finns så mycket information. Det är just dessa svårigheter som gör mig frustrerad. Jag bär på en vision och önskar att jag hade ett stort nätverk av människor som liksom jag känner kallelsen att kämpa för rättvisa och människovärde och som tillsammans med mig kunde uträtta något med skrivandets gåva. Jag vet att de finns, men de är ofta splittrade och känner sig lika ensamma som jag, med undantag av dem som lyckats med att skaffa sig en position i media, men detta sker ofta till priset av en förlorad idealism och en urvattnad förkunnelse.

Ensamheten präglade också profeten Jeremias liv. Det var priset han fick betala för att bli ett språkrör åt Herren. Ensam med Gud för att kunna höra honom tala.. Ensam i det sociala sammanhang där människor var upptagna av helt andra saker. Avskild för sin Herres räkning.

Detta är inte någon lätt sak i vår tid. Numera ska man avskilja tid för världsliga ting. Tidens melodi är att anpassa sig till den kultur i vilken man lever, men Gud har visat oss en annan väg i sitt ord. En förhatlig väg för somliga, som väjer undan och upplever det som ett omänskligt krav. Det var Paulus som skrev om denna väg till Romarna:

"Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas, genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja, det som är gott och behagar honom och är fullkomligt."

Det handlar om att tänka annorlunda. Att kunna se längre än till det man redan ser. Att tränga djupare in i den verklighet som finns bortom det vi kan se med våra ögon.

Det finns en del som kallar sådant för verklighetsflykt, men det tycker jag är helt fel. Det handlar i stället om att se verkligheten med sina egna ögon. Det är genom våra sinnen, vårt medvetande, som vi kan få idéer om den verklighet i vilken vi lever. Gud är med sitt tilltal närvarande i allt det vi ser, precis som vi kan uppleva att en människa är närvarande.

När Jesus kom till jorden och blev människa som vi, så blev Gud synlig i honom. Så kan Gud bli synlig också i oss människor. Att förneka Gud blir då lika konstigt som att förneka andra människor.

Gud är inte abstrakt på så sätt att han är ogripbar. En sådan tanke utgör ett hinder, som kan utmynna i att man undviker att närma sig tanken på att Gud är konkret. Gud är förnimbar.

Det håller att pröva tron på en sådan gudomlig verklighet. En ny värld öppnar sig för den som har det som mål.

Dessa tankar finner jag stöd för hos Anders Jeffner, som skrivit en bok: "I vetandets gränsmarker", där han visar oss hur vi ska hitta en tolkning av vår situation som människor i världen utan att hamna i kvasivetenskapens skumrask. Boken är märkligt nog utgiven på humanisternas förlag Fri tanke, men är fördenskull inte mindre värdefull.

För den som inte har en aning om vad kvasivetenskap är kan jag förklara med ett citat ifrån Vetapedia.se:

"Kvasivetenskap är vetenskap som enligt vissa experter är faktabaserad men enligt andra experter inte är det. Exempel på ifrågasatt vetenskap är religion, psykologi och filosofi. Det blir något motsägelsefullt då det även inom religionens värld som dagens vetenskapliga traditioner har utvecklats och renodlats. Detta vetenskapens förädlingsbidrag kommer från alla stora religioner såsom Islam, judendom och Kristendom inom vilka vetenskapen fått möjlighet att utveckla kunskap om naturen. För att undvika sammanblandning av tro och vetande klargjordes tidigt att detta är åtskilda fält. Föreställningen att religion bromsat vetenskapen är således om inte felaktig så diskutabel. Naturligtvis finns det kända konflikter då den katolska kyrkan krävt avbön från forskare som upptäckt saker som kan ifrågasätta kyrkans och Guds överhöghet. Något som kyrkan sedan själva fått göra avbön från. (Galileo, Darwin). Men i det stora hela så är det även tack vare kyrkan och alla kloster som väldigt mycket kunskap har vuxit fram, empiriskt kartlagt och vetenskapligt diariefört. Under slutet av 1700-talet växte en tradition som kallades för naturlig teologi. Allt fler ansåg att de vetenskapliga studierna ökade kunskapen om naturen samtidigt som de gav kunskap om Gud. Detta fick ett starkt fäste i England i början av 1800-talet. Begreppet har sedan förvandlats till att förstå Gud på naturlig väg."

Kvasivetenskapen ifrågasätter alltså en sådan teologi. En teologi som Anders Jeffners. Hans teologi är en tolkning av hur vi ska förstå vår situation som människor i världen, som han så förträffligt ger oss i sin bok. Jag avslutar med ett citat ur den:

"Med tiden kan en sådan verklighetsbild visa sig stabil och ge en grund för att förstå och förhålla sig till de olika intryck som livet ger. Så är det med med min egen bild....när jag säger att jag accepterar insikten som kunskapsväg. Den bilden bevarar känslan av tillvarons gåtfullhet och samordnar kunskapsglimtarna från den strikta erfarenheten med de sköra insikterna i det heliga, det djupt värdefulla och den mänskliga personligheten. För mig är bilden utvecklingsbar och evidenskänslorna är närvarande när jag prövar och jämför. Men så fort jag för in den religiösa insikten anar jag ett allt större område i verkligheten dit den mänskliga kunskapen inte kan nå. Störst verkar det området vara hos de stora mystikerna. Med min syn är valet av livsåskådning ett öppet område. Det blir ofrånkomligt att de individuella variationerna kan bli stora, men också att stora tolkningsgemenskaper kan bildas. Som jag ser livet nu tror jag inte att alla människor någonsin ska kunna enas, men jag önskar att den öppna synen på valet av livsåskådning ska få ökad livskraft och att många genom den ska kunna närma sig en förståelse av varandra. Det är det ljus jag hoppas på i vetandets gränsmarker." (Anders Jeffner)

Anders Jeffner blev prästvigd år 1959. Han var professor i tros och livsåskådningsvetenskap vid Uppsala universitet från år 1976 och blev emeritus år 2000.

Låt oss bedja med den bön som Petrus en gång formulerade, när Jesus fick vara med om att en del av hans lärjungar inte längre ville följa honom och han frågade de närmaste: "Inte vill väl ni också gå er väg." Det var då Petrus svarade:

" Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår, att du är Guds helige."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar