Saklig kritik och tillspetsade formuleringar

När jag skriver på min blogg, eller när jag twittrar eller uttrycker mina åsikter på facebook, så är jag medveten om att jag utsätter mig för både förväntade och oförväntade påhopp. Detta innebär att jag gör mig sårbar. En del menar att det är onödigt att utsätta sig för denna risk, så de väljer att tiga och hålla inne med sina egna övertygelser.

Häromdagen fick jag ett meddelande på messenger som gjorde mig så oerhört glad. Meddelandet kom ifrån en vän, som erkände att vi ofta haft skilda uppfattningar, men att vännen nu hade läst ett av mina inlägg och uppskattat det jag skrivit.

Innan jag öppnade vännens meddelande, kände jag en viss oro, eftersom jag visste att vi tidigare varit oense. Därför var jag beredd på att få ovett för något jag skrivit. Men så blev det inte. Jag fylldes av tacksamhet för att vännen kunde uppskatta det jag skrivit den här gången. Mer tacksam än jag skulle ha känt mig om någon av mina vanliga supporters hade skrivit.

Saklig kritik, ja till och med tillspetsade formuleringar är något jag uppskattar i en pågående dialog, men när den som skrivit en kritisk kommentar plötsligt tystnar, så blir jag väldigt frustrerad och undrar varför svaret uteblir. Många gånger tror jag att det beror på rädslan av att förlänga debatten tills man själv känner sig undanträngd, som i en labyrint eller i en återvändsgränd. Man är rädd för att förlora möjligheten till försvar för den uppfattning man har, eller också är man rädd för att behöva göra korrigeringar, som i värsta fall kan upplevas som en reträtt. I debatten finns ju både vinnare och förlorare.

Att "drämma till med yxan" kan ibland kännas ganska skönt, men det kan vara riskabelt att "hålla i yxskaftet", sedan man "drämt till". I stället för att "hålla i yxskaftet", väljer många angripare att lägga ner yxan efter första hugget och invänta den sårade att själv avslöja sin egen fördärvade beskaffenhet.

Att däremot våga erkänna att hugget var förhastat tycker jag för min del är modigt och respektingivande. Om man vill vinna en människa för det man tror på, så kanske man också ibland får vara beredd att bli vän med fienden. Kanske det då visar sig att fienden också kan vara din vän.