Andlighet

Skillnaden mellan att vara andlig och att vara i anden.

Jag är inte ett dugg andlig om du tror det och jag vill inte ta på mig en sådan attityd, som man kan kalla för skenhelighet. Det känns helt fel för mig när man använder det kristna språkbruket för att särskilja troende och icke troende. Om jag exempelvis hälsar på folk i kyrkans vestibul, så undviker jag att använda hälsningsordet "frid", som ibland är brukligt. Om man däremot använder fridshälsningen som ett inslag i gudstjänsten, så får det en annan rituell betydelse. Då vill jag gärna vara med. Även om jag inte vill ta på mig en attityd av andlighet, så vill jag absolut vara med i det sammanhang där Anden är verksam. Detta är något helt annat. När det talas om Anden, det vill säga Den helige anden, som är Guds Ande, så är det min bestämda uppfattning att den är verksam i vår tid, alltsedan den första pingstdagen, så som den skildras i Apostlagärningarna i Bibeln. Jag vill väldigt gärna vara med i det sammanhang där Guds ande är verksam, men detta innebär inte att jag fördenskull är andlig. Vi har två val att göra. Det ena är att leva efter vår köttsliga natur och det andra är att leva av vår ande (obs! inte vår andlighet) Om allt detta kan du läsa i Romarbrevets åttonde kapitel. Vi kan säga att Anden är som ett helande och befriande regn som faller över dem som vill ha med Gud att göra. Vi kan naturligtvis undvika detta genom att fälla upp våra paraplyer och hindra det helande regnet från att falla över oss, men varför skulle vi göra så? Det finns många som vill medverka till att dela ut sådana paraplyer och gärna ser att vi kryper in i våra instängda hus där det är torrt och fritt från regn och där vi bara odlar vår egen andlighet.