lördag 16 maj 2020

Några tankar om John Derneborgs text


"Även om priset är smärta väljer man att lyda den man en dag ska avlägga räkenskap inför, efter att tillsammans med andra ha sökt vägledning i bönen och Ordet."

"En del upplever en tydlig Guds ledning att gå vidare in i andra uppgifter. Men avslutet kan också vara ofrivilligt, vilket är djupt traumatiskt för både personen i fråga och andra i dess närhet."


John sätter ord på tankar och erfarenheter som jag själv har haft under mitt verksamma liv som pastor och då jag sadlade om och utbildade mig till kyrkomusiker/ kantor i Svenska kyrkan.


Så här kan jag summera en del av mina upplevelser:

"Det var verkligen med smärta som jag valt att lyda den kallelse jag burit på, men jag hade hamnat vid vägs ände och jag tyckte själv vid denna tid att jag hade svikit mitt uppdrag, men insåg senare att det var ett steg i rätt riktning och att jag hela tiden var ledd av Gud när jag gick in i andra uppgifter. Jag har försökt beskriva de olika perioder i mitt liv då jag fått gå in i nya uppgifter, men det som hände år 1976 var ett traumatiskt avslut precis så som John beskriver och det fick konsekvenser både för mig och min familj, men situationen löstes på ett mirakulöst sätt. Jag har beskrivit det som hände i detta kapitel i min livsberättelse


"1. Jag har aldrig sökt något arbete som predikant i Pingstväckelsen, eftersom det inte har fungerat på det sättet. Det är församlingen som kallar sina vittnen. Det hände aldrig under min tid att församlingen satte ut annonser om lediga tjänster. Allt handlade om rekommendationer och referenser.
Under mina resor i landet hade jag några gånger gästat Filadelfiaförsamlingen i Jämjöslätt, som ligger i Karlskrona kommun Därifrån fick jag en kallelse att bli föreståndare och efterträdare till Pastor Owe Carlsson. Brevet med kallelsen var avsänt den 3 april 1973.
Egentligen borde jag vid denna tid ha tagit en time-out, eftersom jag kände mig mycket bräcklig både fysiskt och psykiskt, men även denna gång tyckte jag att det var viktigt att vara ledd av Gud. Det var ju ett stort förtroende att på nytt få kallelse till föreståndartjänst till en församling där jag som gästande evangelist fått en mycket öppen dörr, med både sång och förkunnelse. Säkert var det meningen att vi skulle flytta dit, när jag nu fått en enhällig kallelse. Det var visserligen långt bort ifrån vår hembygd, nu igen och det kändes som en stor utmaning. Vi bestämde oss för att svara ja på kallelsen och den 26 maj stod att läsa i Dagen:
Pastor Rolf Ericson som i två och ett halvt år tjänat Salemförsamlingen i Vånga, som dess föreståndare, sade vid senaste församlingsmötet upp sin tjänst, och kommer under hösten att flytta till Jämjöslätt i Blekinge där han efterträder pastor Owe Carlsson"

"2. Jag kom till en gräns där jag inte orkade mer, blev sjukskriven flera gånger, och trodde att jag skulle kunna återhämta mig, men det fungerade inte. En dag sa en äldre syster i församlingen, som förstod hur läget var:
- Rolf, du är helt slut. Du behöver hjälp!
Ingen tackar en för att man arbetar ut sig. Jag hade drabbats av utmattningsdepression och blev långtidssjukskriven. Året var 1976. Det var den värsta tid jag varit med om i hela mitt liv. Det gick så långt att jag hatade mig själv. Det kallas på läkarspråket för recidiverande depression. Funktionsnedsättningen innebär att man får problem med trötthet, energibrist, nedsatt minne, bristande initiativförmåga, bristande motivation och uthållighet. Ofta ökar graden av funktionsnedsättningen med antalet depressioner.
I sexton år hade jag arbetat i församlingar utan annan yrkesutbildning. Tanken på sysselsättning och försörjning av min familj plågade både mig och Ulla-Britt."



Läsfortsättningen här


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar