onsdag 26 augusti 2020

Jag bär inte på min tro.

 Du läste rätt. Jag bär inte på min tro. Jag bärs av den. Tron är inte en börda, som jag till varje pris måste bära på. I så fall skulle jag inte känna mig fri. Nej tron är en gåva. Den befriar mig inte ifrån svårigheter, men den bär mig igenom svårigheterna. En sådan tro skulle jag aldrig kunna prestera och om jag försökte så skulle det inte kännas naturligt. Den tron jag skriver om är "den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga." Judas brev vers 3. Det står inte "en tro" utan "den tro."

Jag behöver inte prestera den tron, eftersom den en gång för alla har anförtrotts de heliga. Tron har blivit oss given. Judas uppmanar oss i sitt brev att kämpa för den tron, ty även om tron har blivit oss given så finns risken även i vår tid att vi kan förlora den. Paulus skrev en gång till Timoteus att människor som trodde hade förlorat sitt goda uppsåt och lidit skeppsbrott i tron.

Jag frågar dig som läser detta. Är din tro eller otro en börda som du till varje pris måste bära på? Nej jag skrev inte tvivel, eftersom jag vet att även tvivlet kan leda fram till en hållbar tro. Jag skrev otro och det är något helt annat. 

Du behöver inte bära på varken tro eller otro. Den tro som bär har redan blivit oss given och den är verkligen något jag vill kämpa för att behålla, eftersom den bär mig över djupen.

lördag 22 augusti 2020

Jag håller på att landa

Det är en märklig känsla att efter mer än femtiofem års långt, kärleksfullt och troget äktenskap plötsligt befinna sig ensam. Döden kom och skilde oss åt ifrån det liv vi levt tillsammans här på jorden. Tro nu inte att jag beklagar mig. Nej, det är inte obeskrivligt tungt. Min sorg är inte tyngre och svårare än någon annans sorg. Antingen man förlorar ett barn eller en älskad maka så är det en sorg som är personlig och inte låter sig jämföras med någon annan. Ibland kan det vara svårare att förlora ett barn än en maka eller make, men ibland kan det vara precis tvärtom. Ingen har rättighet att bedöma vilket som är värst, och vi gör väl i att låta bli med det.

Om vi låter sorgen efter en anhörig övermanna oss och isolerar oss utan att söka det stöd vi kan få av vår omgivning, så skadar vi oss själva. Vi kan drunkna i våra sorger, men vi kan också stärkas om vi inte låter känslorna ta överhanden. Allt detta vill Gud hjälpa oss med, så att vi orkar att gå vidare i livet. Det är inte sorgen som skall styra oss. Det är vi som med den hjälp vi kan få, ska bearbeta och styra den sorg som drabbar oss förr eller senare.

Både sorg och glädje tillhör livets komponenter och följer oss människor under vårt liv här på jorden.

I dag fick jag den stora glädjen att se in i ett litet nyfött barns ögon. Lilla Iris tittade med sina blå ögon rakt in i farfars ögon. Vilken stor glädje det är att få uppleva detta.

I dag har jag också besökt platsen där urnan skall läggas ned. Jag tog med mig blommor dit och upplevde stillheten och porlet ifrån springbrunnen, medan klockorna ringde in till helgsmål, så som de gjort i hundratals år.

Jag håller på att landa och känner mig tillfreds med det. Jag är ju inte ensam. Flera vänner har ringt till mig den här veckan och påmint mig om att de tänker på mig. Barnen har ringt och jag har ringt barnen.

Det finns människor som är ensamma med sin sorg. Inte bara det. Det finns människor som är ensamma med sin ensamhet. Det måste vara obeskrivligt tungt. Att inte ha någon att anförtro sig åt. Jesus visste hur det kändes. Han blev övergiven av alla, ja till och med av sin fader i himlen. När han utropade: "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig."

Det bästa sättet att komma ut ur sin ensamhet är att vända sig till Jesus. Hos honom kan vi landa lugnt och tryggt med en skön förvissning om att morgondagen blir ljusare.

onsdag 12 augusti 2020

Farväl Ulla-Britt

 




 Vi har haft begravningsgudstjänst för vår älskade Ulla-Britt Ericson i Heliga korsets kapell i Motala i går tisdag den 11 augusti 2020.

Vi har följt en älskad maka, mamma, mormor, farmor, svärmor, syster, svägerska, faster, kusin, släkting och god vän den sista vägsträckan här på jorden. Hennes ande har redan återvänt till Gud och hennes stoft kommer att återvända till jorden från vilken det har kommit. Trots den rådande pandemin Covid 19, har vi med stor respekt för den förordning som Folkhälsomyndigheten anvisat varit samlade omkring 40 deltagare.

För mig som stått Ulla-Britt så nära under mer än 55 års äktenskap känns det gott att så här efteråt få ge uttryck för den fina högtidsstund vi fick i kapellet och på vår efterföljande minnesstund i Pingstkyrkan.

Gud har varit med oss i planeringen och jag har fått så god hjälp av barnen. Vi har tillsammans och i samarbete med pastor, musiker och Fonus representant lyckats med att få ett program som gav en värdig och fin gudstjänst som berörde alla.

Bredvid kistan med bårtäcke fanns rikligt med blommor ifrån släkt och vänner och många gåvor hade kommit till Läkarmissionen och till Pingstförsamlingens ungdomsverksamhet.

Pastor Linnea Sennehed, var officiant, och jag och familjen känner oss så tacksamma för hennes goda medverkan. De skickliga musikerna organisten och sångsolisten Annelie Eriksson och flöjtsolisten Emelie Gemzell gav genom sin professionella musik en synnerligen god och värdig prägel åt gudstjänsten. Dessutom medverkade Vaktmästare Lena Sandberg. May Andersson ifrån Fonus öst har verkligen lagt ner ett stort arbete och vi har nästan dagligen haft god kontakt via telefon. Jag vill uttrycka ett särskilt varmt tack till henne. Jag vill också tacka den serveringspersonal som gjort det så fint i Pingstkyrkans festvåning. Under ledning av Karin Spetz har Yvonne Egberth, Birgitta Henricsson och Birgitta Nilsson ställt upp i vår fina församlingsvåning

Efter klockringningen blev det inledningsmusik Adagio av T.Albinoni till flöjt och orgel. Därefter följde inledningsord och bön. Panis Angelicus av C. Franck utfördes som flöjtsolo till orgel. Inledningspsalmen 607 Jag är hos dig min Gud, som barnet hos sin mamma. Pastor Linnea Sennehed höll griftetal och gav oss även glimtar ur Ulla-Britts levnad. Solosången Eg ser av B. Eidsvåg sjöngs med den svenska texten Jag ser av Sonja Aldén av organisten och solisten Annelie Eriksson. Därefter förrättades Begravningsakten. Efter bönen Fader vår spelade Emelie och Anneli till flöjt och orgel Air av J S Bach.

Efter psalmen 249 Blott en dag så följde avskedstagandet under stilla musik av orgel och flöjt Nocturne av E.Taube.

Jag Rolf Ericson inledde avskedstagandet bland annat med att sjunga Bo Setterlinds text till Göte Strandsjös melodi: "Skriver han ditt namn på klippans sten?"

Den närmaste familjen och släkten fortsatte att defilera, följda av vänner bland annat ifrån Pingstförsamlingen.

Efter fridslysningen sjöng Annelie sången Håll mitt hjärta av P.Hallström och B.Skifs

Därefter sjöngs unisont psalmen Härlig är jorden och efter välsignelsen Tröstevisa av Benny Andersson till orgel och flöjt. Under klockringningen gick alla ut i procession i det flödande solskenet.

På grund av rädslan för smittorisk var det en del av gästerna som hade tackat nej till deltagandet vid minnesstunden i Pingstkyrkan.