Var rädda om pastorerna och kyrkans anställda

 

I tidningen Dagens livsstilskrönika skriver Hillsongspastorn Andreas Nielsen i dag den 17 maj att Mer än hälften av alla pastorer slutar av uppgivenhet och besvikelse, 

Tyvärr kan jag inte länka till innehållet eftersom det inte kan läsas av andra än tidningens prenumeranter, men jag har rättigheter att själv reflektera över innehållet i krönikan.

Han beskriver att uppdraget som pastor skiljer sig från andra tjänster på så sätt att det är ett kall, där man ofta får brottas med känslan av otillräcklighet, ensamhet och frustration. Det handlar ofta om andras förväntan och den egna prestationen och pressen kan ibland bli omänsklig, ja till och med så svår att man når en gräns där man inte längre orkar med sin tjänst.

Mer än femtio procent av dem som börjar som pastor slutar inom tio år på grund av detta menar

Andreas Nielsen.

Jag skulle vilja tillägga att många etablerade församlingar utarbetar krävande instruktioner där man förelägger pastorn att utföra uppdrag utöver predikotjänsten som man anser att bara pastorn kan utföra. Ofta baseras sådana instruktioner på beräkningar man hunnit göra med hur tidigare pastorer arbetat, utan hänsyn till pastorns speciella utrustning.

Många begåvade unga pastorer ger av sin tid och sina gåvor med stor innovation och energi och detta tar församlingen tacksamt emot, utan att fråga: ”Hur mår pastorn?” Man förväntar sig att en pastor alltid ska ha ett leende på sina läppar och gärna dela med sig av uppmuntran och generositet till sin församling. Detta går bra till en tid, men håller inte i längden. Utbrändhet väntar bakom hörnet och ingen tackar en utbränd pastor..

Jag är nu en gammal före detta pastor och kantor och jag känner igen mig i det Andreas Nielsen har skrivit. Jag har brottats med prestationsångest och gör det delvis fortfarande. Trots att jag älskat mina uppdrag i offentlighetens ljus har jag varit tvungen att tacka nej till nya uppdrag.

Om detta har jag skrivit i min levnadsberättelse, som kan läsas här.:

https://www.rolferic.se/r09.htm

”Ulla-Britt skötte uppgifterna i hemmet, som den goda hemmafru hon var och jag arbetade i församlingen både på vardagar och helger. Jag var sångledare, barnmötesfarbror, predikant och föreståndare och hade inte den minsta lust att säga ifrån mig någon av dessa uppgifter. Det fanns inte heller någon som hejdade mig. Jag kom till en gräns där jag inte orkade mer, blev sjukskriven flera gånger, och trodde att jag skulle kunna återhämta mig, men det fungerade inte. En dag sa en äldre syster i församlingen, (man kallade de kvinnliga medlemmarna för systrar), som förstod hur läget var:
- Rolf, du är helt slut. Du behöver hjälp! Ingen tackar en för att man arbetar ut sig.

Jag hade drabbats av utmattningsdepression och blev långtidssjukskriven. Året var 1976. Det var den värsta tid jag varit med om i hela mitt liv……...Jag hade drabbats av det som på läkarspråket kallas för recidiverande depression. Funktionsnedsättningen innebär att man får problem med trötthet, energibrist, nedsatt minne, bristande initiativförmåga, bristande motivation och uthållighet. Ofta ökar graden av funktionsnedsättningen med antalet depressioner.
I sexton år hade jag arbetat i församlingar utan annan yrkesutbildning. Tanken på sysselsättning och försörjning av min familj plågade både mig och Ulla-Britt.”

Jag vet mycket väl att tiderna har förändrats och att pastorerna i vår tid ofta har ett bättre utgångsläge genom den gedigna utbildning som erbjuds i dag. Men kallelsemedvetandet finns fortfarande kvar hos dem som är eller dem som tänker bli pastor.

Samma sak fast kanske lite annorlunda ser det ut för den som vill bli kantor. Utbildningen är bra tillgodosedd, men förväntningarna på en kantor är också prestationsfyllda. Det råder en stor brist på kantorer och organister i Svenska kyrkan. När man läser församlingarnas krav i de annonser som läggs ut om lediga tjänster, så ser man att en kyrkomusiker skall behärska egenskaper, som är alltför höga för den genomsnittlige musikeleven, vilket avskräcker många ifrån att söka tjänsten.

Det visar sig också att Svenska kyrkan genom sitt ålderdomliga hierarkiska system är dåliga på att erbjuda den anställde en god och trivsam arbetsmiljö. Personalkonflikter och maktdemonstrationer

borde inte höra hemma i kyrkan, men kan tyvärr inte uteslutas. Det är min erfarenhet och jag tror inte att den förbättras nämnvärt i vår tid trots ihärdiga försök.

Jag vänder mig med detta inlägg till arbetsledare i kyrkor och församlingar: ”Var rädda om era pastorer och era kyrkomusiker och övrig anställd personal”

De står ofta i en utsatt position och kan inte som i andra jobb, anförtro sitt innersta med sitt mående för andra. Det är ledarnas och styrelsernas ansvar att se till att de mår så bra som möjligt och vara vaksamma på tendenser som kan leda till depression och utbrändhet