Gud gör ordet levande för mitt hjärta

 

Min barndoms församling Sion i Norrköping har under det förra året firat 100 års jubileum. Min mamma Torborg var med när församlingen bildades. I den församlingen fick jag tidigt möta Gud och uppleva hans närvaro i mitt liv. Där fick jag också vid 21 års ålder förtroendet att bli medarbetare och anställd som evangelist och predikant.

Några år dessförinnan var vi unga medlemmar i församlingen ofta ute på församlingens utposter där vi sjöng, vittnade och evangeliserade genom att knacka dörr och inbjuda till möten. Vi fick ofta tillfälle att tala offentligt trots att vi saknade utbildning till det. Det enkla vittnesbördet togs ofta emot av tacksamma åhörare. Det var så som vi sjunger i en gammal sång: ”..”inga ritualer allt var enkelt, men Guds kraft var mäktigt uppenbar.” Vad jag kommer ihåg var att våra möten inte var välregisserade. Vittnesbörden var spontana men fördenskull inte slarvigt förberedda. Vi gick ofta ner på knä och bad till Gud om Andens smörjelse och kraft.

Vår bön var ofta: ”Gud gör ordet levande för mitt hjärta” Nu kan vi ju ställa frågan: Är inte Gudsordet alltid levande? Jo naturligtvis är det så, men jag tror också att ”ordet måste få gestaltas i vår egen upplevelse, så att det märks att vi vet vad det är vi talar om när vi träder fram inför en församling med vårt vittnesbörd. När vi blir infiltrerade av ordet så att tanken och talet blir överens så tränger ordet in i åhöraren och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

När jag efter bibelskolan gick ut på fältet, som man brukar säga så var jag bara nitton år. Inför varje möte där jag skulle förkunna ordet genom tal och sång bad jag ofta denna bön. Det hände särskilt vid ett tillfälle som jag kan minnas, att det var fullständigt kaos i mitt inre. Det verkade som om himlen var stängd och hur mycket jag än bad till Gud så kom inga ord till mig. Jag upplevde att frestelsen blev stark och jag frågade: ”Varför är du så tyst Gud och varför ger du mig inte det rätta ordet?” Jag tror att det finns många predikanter som upplevt liknande situationer Kanske någon känner igen sig som också upplevt det som vi kallar för prestationsångest. Det är ett tillstånd som ofta drabbar dem som uppträder offentligt.

Under min tid som predikant fick jag fostras till att förlita mig på Guds ledning både när det gäller predikan, sång och musik och även under min tid som kantor i Svenska kyrkan fick jag ofta erfara tydlig Guds ledning i valet av musik. Men det var inte lättvindigt och det gick ofta så att jag fick kämpa och övervinna det som för tillfället kändes svårt.

När det gällde det särskilda tillfälle som jag ovan beskrivit så blev jag förlåten. Jag var ju bara ung nybörjarevangelist och ingen ställde höga krav på mitt framträdande. Men för mig kändes det pinsamt. Detta anser jag nu efteråt var väldigt nyttigt. Man skall aldrig behöva vara rädd för att misslyckas. Det har jag fått lära mig. Kanske just sådana upplevelser som jag då gjorde var nödvändiga, för att förstå att ingenting av allt det vi gör är självklart.

Ordet måste först ta gestalt innan det kan bli havande och föda det liv som det är avsett för. Men ibland kan man också få uppleva att ordet liksom fostret i ett havandeskap kan vara färdigt att födas fram, men att kraften därtill saknas.

Gud har gett oss löftet i sitt ord att bekräfta ordets predikan genom att låta tecken och under ske. ”...Herren som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta dem göra tecken och under." (Apg 14:3)

Vi kristna borde bli frimodiga till att ännu mera använda de mandat som Gud har gett oss. Vi är kallade inte bara att förkunna utan också bruka de gåvor som Gud ger oss för att på det sättet bekräfta ordets inneboende kraft. Jag ber:

 ”Gud börja om igen, ge mig öga och öra till att se, höra och förstå. Gud gör ordet levande för mitt hjärta Amen”