Nej, det blir inte värre. Var inte rädd!

 

”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. ”

Orden är hämtade ifrån den tjugotredje psalmen i Psaltaren.

Psalmisten David hade bokstavligt upplevt det han beskriver i psalmen som är en av Bibelns mest kända texter. Han var inte rädd inte ens i den mörkaste dalen. Låter det inte lite omänskligt? Nästan lite kaxigt att säga att han inte var rädd för något ont.

Jag har känslan av att han var fullständigt omedveten om det som låg framför honom Ingen hade förberett honom och sagt att det kommer att bli värre. Det var för honom fullständigt likgiltigt att få höra något sådant, eftersom han visste att livet innehåller skiftande upplevelser av både ljus och mörker. Herdens käpp och stav gjorde honom fullständigt trygg, även i den mörkaste dalen.

Han hade inte brytt sig om de skräckfyllda skildringarna om ondskans existens, trots att han visste att de var realistiska.

På alla livets områden ser vi ondskans ohyggliga yttringar. Särskilt i de krig som rasar i vår tid. Människans historia berättar om kampen mellan det goda och det onda. Det är inte något nytt. Så har det varit och så kommer det antagligen att förbli så länge vår gamla jord finns till. Det kan inte bli värre än vad det redan är, men vår beskrivning av det som sker kan tolkas så.

Finns det någon i vår tid som är så helt befriad ifrån fruktan så som David var? Genom sin starka tro på Guds beskydd fick han mod att möta jätten Goliat utan någon klumpig stridsutrustning. Mänskligt sett gjorde han detta med livet som insats, precis som många andra av Bibelns hjältar. Det var genom tron på Gud som de blev räddade.

Det finns ingenting som säger mig att min tro på Gud garanterar att jag skall slippa vandringen i den mörkaste dalen. Det är med livet som insats jag går igenom den, nu eller senare. Men det finns något som säger mig att jag utan rädsla kan övervinna de mörka makterna. Det innebär inte att jag kommer att slippa undan rädslorna. Tvärtom jag har ofta kämpat mot rädslor av olika slag som försatt mig i ångest och oro. Men frågan är vad
det är som gjort mig så rädd, och varför har det fått så stora proportioner i mitt liv? Jag borde ha undvikit själva rädslan för att vara rädd, eftersom den rädslan verkar vara den värsta sorten. Rädslan för rädslan är till och med värre än rädslan för döden. ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont” citerade jag. I den gamla bibelöversättningen kallas dalen för dödsskuggans dal.

Vi kanske tvivlar på vår egen förmåga att klara av de svåra perioderna i livet, men när vi väl är där visar det sig att vi får kraft att klara av det.

Rädslan däremot förkortar våra liv åtminstone den obefogade rädslan. Självklart kan vi inte utesluta en sorts befogad rädsla, exempelvis den som varnar oss för annalkande faror, men den obefogade rädslan är till skada för våra liv.

Bibeln säger att den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Den kärleken som det talas om möter ondskan utan att vackla och visar en otrolig förmåga att tåla stryk. Den kärleken har sitt ursprung i Jesus. Det var den kärleken som förde Jesus till korset. I stället för att se fram emot den glädje som låg framför honom, utstod han korsets lidande. Allt på grund av sin kärlek till oss människor. Det var denna fullkomliga kärlek som drev ut all rädsla. Han visste vad han skulle möta. Han mötte ondskan utan att vackla. Han vandrade genom den mörkaste dalen och banade vägen för oss människor till evig gemenskap med Gud. Den enda garanti vi har för att frimodigt våga närma oss Gud är just vår tro på Jesus, och på det han har gjort för vår räddning. Detta är inte självklart för alla, det är därför jag skriver denna text.

Nu frågar jag: ”Har du och jag blivit väckta av kärleken till det som Jesus har gjort för oss?” Kan vi säga som Paulus sade: ”Kristi kärlek tvingar mig?” Kärleken är själva frukten som ger det resultat i våra liv som Gud har tänkt. När vi älskar varandra så sker Guds vilja i våra liv.

Jesus har sagt: ”Ett nytt bud ger jag er att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra.” Den kärleken är inte rädd. I den finns ingen fruktan. Den tror allting, den hoppas och den uthärdar allting

Käre vän som läser vad jag skriver. Kom inte och säg att allting kommer att bli värre än vad det är. Det vet vi inte någonting om. Nuet är det enda som vi har och det enda som vi behöver..

I den pågående långa kampen mellan gott och ont, kommer till slut det goda att stå som segrare. Ondskan är slutgiltigt dömd till undergång inför det godas oövervinnliga, orubbliga makt.

Den som påstår något annat har farit vilse.

Jesus sa till sina lärjungar att de inte skulle vara rädda, trots att han visste hur verkligheten skulle bli. Även deras väg skulle gå igenom den mörkaste dalen. Jesus fick också uppleva detta. Han fick känna sig övergiven utan att vara det när han i sin ångest ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” Jesus byggde inte sitt liv på jorden av känslor. Han visste att han fullbordade det som Gud hade planerat och hoppades i sin känsla av övergivenhet på det som var hans uppgift.

Så får även vi känna oss övergivna ibland, men vårt liv består inte enbart av känslor hur underbara de än kan vara. Vi måste gå igenom dalen innan vi når fram till målet.

”Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Sätt ditt hopp till Gud, ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.”