Kristendom, humanism, förnuft, tro, vetenskap och religion

 

Citat ur ”Gud är större” av Antje Jackelén sidan 28-29:

”Det finns likheter mellan en humanistisk och religiös agenda. Även en kristen kan skriva under mycket av humanismens ide och handlingsprogram. Visst går det bra att vara icke-religiös humanist, men det går lika bra att vara troende humanist (i ordets vedertagna betydelse) Man skulle rentav kunna säga att kristendom och humanism behöver varandra för att bli spänstiga. Humanismen påminner om kristendomen om dess relation till det allmänmänskliga-den är filosofins påminnelse om att kristendomen inte får bli en angelägenhet bara för insiders och kyrkan aldrig en klubb för inbördes beundran. Kristendomen påminner humanismen om att koncentrationen på det mänskliga, även det universellt mänskliga, slår fel när den urartar i ett mänskligt navelskådande, som glömmer resten av världen och skapelsen.

När man läser förbundet Humanisternas programförklaring slås man av den starka tilltro till förnuftet som den ådagalägger. Om människan bara tillåts vara förnuftig och befrias från »religion och annan vidskepelse» - som Christer Sturmark (f.1964) kallar trostraditionerna i sin bok Tro och vetande 2,0 (2006) – så kommer allt att ordna sig.

En blick på historien visar att det inte är så enkelt. Visserligen är det rätt att rationalismens filosofi har bidragit en hel del till att främja vetenskapen och framväxten av de mänskliga rättigheterna. Men rationalismen har lika litet som kristendomen eller någon annan religion kunnat skydda mänskligheten från våld och grymhet, vare sig de utövats i revolutionens eller i kolonialismens tecken. Ateistisk rationalism framstår inte som något lovande botemedel mot krig och orättvisor. Även den förnuftiga människan gör sig skyldig. Och skuld och skam är erfarenheter som omfattar mer än förnuft. Och som kräver en försoning och ett helande som överstiger det som förnuftet kan erbjuda.

Både förnuft och tro är starka krafter som kan göra underverk när de är som bäst, men även leda till katastrof när de kommer på avvägar. Bruk och missbruk ligger alltid snubblande nära varandra. Vetenskap och religion har åstadkommit lysande resultat, samtidigt som grymma brott begåtts i bådas namn. Just därför behövs kritisk och självkritisk granskning över hela linjen. Och just därför är det märkligt att Humanisterna är så skeptiska mot de institutioner i samhället där den kritiska och självkritiska reflektionen över religionens teori och praxis ska äga rum, nämligen de religionsvetenskapliga och teologiska fakulteterna.