onsdag 10 januari 2024

Berättelsen om väktarna

 

Berättelsen om de två väktarna

av Rolf Ericson.

Skrivet i vånda och med personligt ansvar för dem jag skriver till.

Berättelsen nr 1. En man som var väktare ägde ett hus där han förvarade många värdefulla ägodelar både egna och andras. En dag fick han höra att någon planerade att tränga sig in i hans hus och stjäla det han ägde och förvaltade. De som planerat att tränga sig in tog inte någon hänsyn till de värden som fanns i huset. Deras avsikt var att få tag på det som kunde gagna deras verksamhet. Det var inte i första hand de materiella värdena, men det fanns annat i huset som verkade mera åtråvärt. Detta bekymrade inte denne väktare eftersom han installerat ett inbrottslarm. Han tänkte att inkräktarna, när de kom, skulle bli avslöjade och ertappade. Han brydde sig inte särskilt mycket om dem som skulle bryta sig in. Han tänkte att de fick skylla sig själva. Det var ju deras eget fel att de på ett så förödmjukande sätt skulle bli avslöjade. Han kunde tryggt gå till nattens vila och lita på att hans larm var säkert, Några hade sagt till honom att om Herrens väg alltid var densamma så skulle utgången bli precis sådan som Herren ville och då skulle ju inkräktarna få sitt rättmätiga straff.

Berättelse nr 2. En annan man som var väktare ägde också ett hus där, han förvarade många värdefulla ägodelar både egna sådana och andras. En dag fick han höra att någon planerade att tränga sig in i hans hus och stjäla det han ägde och förvaltade. Även han hade  installerat ett inbrottslarm. Men han tänkte att det vore bättre att varna inkräktarna innan de kom till huset. Detta av hänsyn till dem, eftersom han visste att larmet var säkert och skulle avslöja inkräktarna. Det fanns inga vedergällningstankar hos denne väktare, men det fanns en oro hos honom för den skada som kunde drabba både de som bodde i huset och de som ville tränga sig in. Han hade dessutom hört orden om tjuven som kommer, ofta förklädd i fårakläder, bara för att stjäla, slakta och förgöra. Även till den väktaren hade man sagt att Herrens väg alltid var densamma så därför skulle utgången bli precis sådan som Herren ville och då skulle ju inkräktarna få sitt rättmätiga straff. Var det verkligen så illa ställt tänkte väktare nr 2? Fanns det ingen möjlighet till att få dem räddade.

De båda väktarna träffades och samtalade med varandra om hur de skulle göra. Väktare nr 1 menade att synden straffar sig själv och vi kan inte göra mycket åt det. Väktare nr 2 protesterade ivrigt över denna lättja och mesighet. Han sa: 

”Du och jag är ju satta till att vara väktare över våra hus. Har du inte läst vad det står i                 boken." 

 Den andre svarade: 

"Vadå läst? Jag har svårt med läsning för jag lider av dyslexi. Tala om för mig vad det står och vad du menar." 

Han tog fram boken och läste:

"Och HERRENS ord kom till mig; han sade: ”Du människobarn, tala till dina landsmän och säg till dem: Om jag vill låta svärdet komma över ett land, och folket i landet har utsett bland sig en man som det har gjort till sin väktare, och denne ser svärdet komma över landet och stöter i basunen och varnar folket, men den som får höra basunljudet ändå icke låter varna sig, och svärdet sedan kommer och tager honom bort, då kommer hans blod över hans eget huvud. Ty han hörde ju basunljudet, men lät icke varna sig; därför kommer hans blod över honom själv. Om han hade låtit varna sig, så hade han räddat sitt liv. – Men om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och folket så icke bliver varnat, och svärdet sedan kommer och tager bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av väktarens hand. Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun.

Om jag säger till den ogudaktige: »Du ogudaktige, du måste dö», och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.

Och du, människobarn, säg till Israels hus: I sägen så: »Våra överträdelser och synder tynga på oss och vi försmäkta genom dem. Huru kunna vi då bliva vid liv?» Men svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?

Men du, människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall icke rädda honom, när han begår överträdelser; och den ogudaktige skall icke komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet, lika litet som den rättfärdige skall kunna leva genom sin rättfärdighet, när han syndar. Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan i förlitande på sin rättfärdighet gör vad orätt är, så skall intet ihågkommas av all hans rättfärdighet, utan genom det orätta som han gör skall han dö. Och om jag säger till den ogudaktige: »Du måste dö», och han sedan vänder om från sin synd och övar rätt och rättfärdighet, så att han, den ogudaktige, giver tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har rövat och vandrar efter livets stadgar, så att han icke gör vad orätt är, då skall han förvisso leva och icke dö. Ingen av de synder han har begått skall då tillräknas honom; han har övat rätt och rättfärdighet, därför skall han förvisso få leva. --Men nu säga dina landsmän: »Herrens väg är icke alltid densamma», då det fastmer är deras egen väg som icke alltid är densamma. Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, så måste han just därför dö. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och övar rätt och rättfärdighet, då skall han just därför få leva. Och ändå sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.» Jo, jag skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av Israels hus.”

Så lyder Herrens ord ifrån Hesekiel 33:1-20

FORTSÄTTNING FÖLJER


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar