Vi och ”de andra” – ett kristet perspektiv

Vi och ”de andra” – ett kristet perspektiv Dokument från Svenska kyrkan av Antje Jackelén

Marcus Birro och Ann Heberlein i SVT-debatt

Jag har i flera av mina tidigare inlägg reagerat på alla de försåtliga angrepp som sker mot Svenska kyrkan, nu senast i den usla 

debatten med Marcus Birro och Ann Heberlein i SVT

När Bengt Malmgren på sin blogg utvärderar denna debatt så menar han att

Antje Jackelén uttalat sig väldigt diffust om Jesus Kristus och svävat på målet om de tror på Jesus Kristus som världens frälsare. 

Det är fel att säga att vår blivande ärkebiskop svävat på målet om tron att Jesus är världens Frälsare. Om hennes svar på den aktuella utfrågningen verkade vara diffusa så berodde det i stället på att frågorna som ställdes var utformade som ett slags ja och nej frågor. Att vara tydlig i ett sådant sammanhang kräver ett mera utförligt svar.

Debatten mellan Ann Heberlein och Marcus Birro bestod till stor del av pajkastning. Den var inte till någon av kombattanternas fördel.

Birro anklagade Svenska kyrkan för att ha övergett grundläggande kristna värderingar, tron på att Bibeln är Guds ord, och hur man ser på Jesus och jungfrufödelsen. Han menade också att man har slutat att prata om syndernas förlåtelse, att den blivande ärkebiskopen varit otydlig om att Jesus är enda vägen till Gud, men han aktade sig för att påstå att hon förnekat detta, ty det hade varit lögn.

Det finns förvisso både bokstavstroende och andra bibeltroende även i Svenska kyrkan och man har definitivt inte övergett de värderingar som är grunden för den kristna tron. I varje söndags gudstjänst eller mässa så finns syndabekännelsen med, liksom avlösningen, tackbönen och lovsången..

Det finns säkert många i Svenska kyrkan som tror på jungfrufödelsen, inklusive den blivande ärkebiskopen, men hur den gått till kan det ju inte finnas någon som vet. Jungfrufödelsen är ett mysterium.

Birro som menar att han är bokstavstroende skulle om tiden medgavs kunna förklara hur han tror att det gått till.

Flera värdefulla kommentarer om det här på Bengts blogg och inlägget

Att vara tydlig i sin tro på Kristus och kyrkan som universell gemenskap

Så här skriver Ann Heberlein i DN om Biskop Antje Jackelén:

”Läs här i Dagens Nyheter från 25 oktober 2013”

”Det finns falanger både ­innanför och utanför kyrkan som kräver tydliga svar, svartvita sanningar, ordning och reda, och, naturligtvis, gränser. Följaktligen provocerar biskop Antje Jackeléns valspråk, som är "Gud är större"”

Kristen enhet eller splittring?

Bengt! Jag tycker om ditt blogginlägg, (som man kan läsa här) i stort, och jag tar mig friheten att bädda in youtubefilmen med påven i min blogg. Trots att jag har en del invändningar på det du skriver kommer jag också att länka till ditt blogginlägg. När påven skriver om de kristnas enhet, så tror jag att han menar att enheten inte handlar om de teologiska uppfattningar som ofta skiljer oss åt. Dessa uppfattningar får inte skapa splittring. Det är just en sådan splittring som är en skandal.

Därför har det som påven skriver ingenting att göra med Jesusmanifestationen. Upprinnelsen till denna manifestation är Jesusmanifestet, som skrevs 2003. Det var en debattartikel i Svenska Dagbladet av dåvarande ledaren för Pingströrelsen Sten Gunnar Hedin och Katolska kyrkans svenske biskop Anders Aborelius. Detta manifest skrevs som en reaktion på dåvarande ärkebiskopen för Svenska Kyrkan K.G. Hammar och den liberalteologiska syn som han företrädde. Jesusmanifestet blev tyvärr en splittringsfaktor bland de kristna i stället för ett samlande dokument. Dokumentet blev startskottet för en långdragen debatt i svenska medier och enligt min uppfattning har detta spätt på den splittring och det missförstånd som redan tidigare fanns mellan evangelikala och liberala. Detta fortsätter, eftersom de evangelikala teologerna ser det liberala och postmoderna tänkandet som fiende till traditionell kristen tro.

Om Jesusmanifestationen befäster denna splittring så är det därför att den tydliggör skillnaderna mer än likheterna. Jesusmanifestatione(r) behövs på både riks och lokalplanet

Jag känner mig något ambivalent till det du skriver och hoppas att du förstår vad jag menar. Hoppas att du också i vad jag tidigare skrivit förstår vad mitt huvudsakliga syfte är. Jag vill betona min högaktning till den debattstil du företräder. Kom ihåg: Vi är närmare varandra än vad vi tror. Guds frid till dig broder!
(Min text är något omarbetad i slutet av detta inlägg med början på meningen Om Jesusmanifestationen.....)

Liberalteologi och sekularisering, två sidor av samma mynt?

Många upplever att kristenheten befinner sig i en kris just nu och man är väldigt upptagen med att finna orsaker till denna kris. I stället för att se på Jesus och löpa framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd, så som skriften säger, så är man paralyserad av det negativa och destruktiva. Man drar åt olika håll i stället för att söka enighet och samförstånd. Denna splittring tycker jag är den största orsaken till kris.

Liberalteologi och sekularisering är två sidor av samma mynt skrev någon i Dagen. Behöver det verkligen vara så? Om man med sekularisering menar att samhället blivit mer sekulariserat, så är det ju faktiskt så att samhället alltid varit det. Om man menar att liberalteologin gjort kristenheten mera sekulariserad så är det ju en helt annan sak. I så fall skulle ju de som förespråkar liberalteologiska tankar ha avfallit ifrån den kristna tron. Detta stämmer ju inte.

Om det nu är så att kyrkorna håller på att tappa sin attraktionskraft så tror jag att detta i viss mån beror på att vi håller på med allt för mycket navelskådande och inomkyrkligt gräl. Under tiden får andligheten utanför kyrkorna allt för mycket oönskad näring av nyandliga rörelser.

Hur skall vi förhålla oss till allt detta? Jag tror att nyckeln kan ligga i att vi förutom att skapa kärleksfulla relationer som leder människor till tro på Jesus, också finner platser där vi tillsammans med andra troende kan samlas till bön och kristen gemenskap. Detta är inte något nytt, men jag tror att vi måste lägga ner mer energi på den delen i stället för den inbördes splittring som en del vill hålla på med.

Bengt Gustavsson, ledamot av EFS riksstyrelse

blir både förvånad och lite besviken över hur Olof Edsinger som är  teolog och generalsekreterare för Salt barn och unga i EFS  genast och med sådan retorisk kraft ger sig på kyrkans blivande  ärkebiskop

Jag har tidigarelänkat till Edsingers artikel Gör det nu igen.

Antje Jackelén är värdstörre respekt, skriver Bengt Gustavsson.

Budskapet om unike Jesus är fantastiskt. Jag har svårt att se varför värnandet om dettabudskap skulle ”förminska människor”, svarar Edsinger.

Ett mycket häpnadsväckande svar, eftersom varken Bengt Gustavsson eller någon annan, allra minst Biskop Antje har sagt så. När kända teologer uttalar sig på det viset anser jag att de borde vara mera sanningsenliga. Det är ingen som har hindrat Olof Edsinger att kritisera teologin hos den blivande ärkebiskopen, men att föra människor bakom ljuset genom att felbedöma det som verkligen blivit sagt tycker jag är ovärdigt.

Det är egentligen tråkigt att behöva deltaga i denna nesliga debatt, men jag gör det enbart av den anledning att jag inte klarar av att förbli passiv inför dessa orättvisa retoriska påhopp. Det finns ingen anledning för oss att göra oss till talesmän för den världsvida kyrkan. Vi har ett ansvar för det som sker i Sverige. Vårt uppdrag är att se på Jesus och förkunna frälsningens budskap.

Bejaka den religiösa dimensionen av din identitet

Är du frälst? Frågan ställdes i väckelsemötets avslutning, då människor inbjöds att ta emot Jesus. Är jag frälst? Frågan ställdes av den som tvivlade på Guds frälsande nåd. Du är frälst, sa jag till min gode vän under promenaden på Stockholms gator för många år sedan. Han berättade för mig hur hans liv förändrats genom de viljebeslut han hade fattat. Tror du på Jesus, frågade jag honom. Ja det gör jag, svarade han. Då är du frälst! Han såg ut som ett levande frågetecken. Han hade inte riktigt fattat denna enkla frälsningsväg. Jag citerade orden ifrån Romarbrevets tionde kapitel för honom: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.”

Du har ju berättat för mig att du fattat beslut som leder till omvändelse, sa jag, men det viktigaste av allt du har bekänt att du tror på Jesus. Tårarna rann ifrån hans ögon och hans ansikte lyste när han utbrast: ”Men då är jag ju frälst!” Vi skildes åt och några veckor senare fick jag ett brev där han skrev: ”Sent ska jag glömma kvällen när vi skildes åt vid tunnelbanestationen.” ”Nu vet jag att jag är frälst!”

Grunden för min kristna identitet är tron på att Jesus, Kristus är min frälsare. I Sverige har vi frihet att ge uttryck för vår kristna tro, att förkunna budskapet som kan leda människor fram till denna frälsning.

Det var lättare förr att sätta en gräns mellan troende och icke troende. Den som inte var kristen ansåg man saknade den religiösa dimensionen av sin identitet. Vi har inte rättighet att sätta sådana gränser, men fortfarande gör vi samma misstag, när vi vägrar vara gränsöverskridande i en tid som präglas av religiös mångfald.

Kan vi acceptera att människor med annan religion skall kunna bejaka sin religiösa identitet i Sverige?  Detta är nödvändigt eftersom det är otänkbart för människor som kommer från andra sammanhang att frånsäga sig den religiösa dimensionen av sin identitet.

De konverteringar som sker i religiösa sammanhang måste respekteras och inte fördömas. Det handlar ofta om relationer som skapas människor emellan.

Allt detta är en utmaning för oss var vi än befinner oss.

Anders Ekhem,Kontraktsprost för Svenska kyrkan i Malmö skriver en mycket intessant artikel iSydsvenskan att religionen är Malmös stora möjlighet och utmaning LÄS HÄR!

Mitt tidigare blogginlägg Vision för 2014 handlar om detta

"Vi har inte tid med att föra en diskussion som handlar om Jesus och Muhammed, och vår dialog får inte handla om jämförelser mellan det bästa och det sämsta i vår egen eller i den andres religion.

Det kanske är tid för att dela vår verklighet med den andres: På mycket kort tid har våra församlingar över hela landet förändrats då människor från hela världen har kommit till vårt land. Dessa människor är inte så sekulariserade som många av oss svenskar. Den kultur de för med sig berikar vårt land om vi är beredda att ta vara på den. Det är viktigt att man kan beundra det som är fint hos den andre, samtidigt som man bejakar det egna"

Debatter - öppna samtal med ödmjukhet och respekt

Somliga debattörer inbjuder till öppna samtal, men blir väldigt lätt ömma om sina tår. Har enträget försökt att nå fram till ett värdigt samtal med anledning av mitt tidigare blogginlägg med rubriken:

Splittring eller enighetssträvanden. Vad vill du se av det som skerAnders Gerdmar?.

Den vars blogg jag länkade till har inte haft bråttom med det, men än är det inte för sent.

Anders Gerdmar, Docent och Rektor vid Livets ords teologiska seminarium reflekterar över skeenden inom svensk kristenhet och tar upp trender och idéer som har spelat en stor roll. i två artiklar i tidningen Världen i dag. Han målar det teologiska landskapet i Sverige i dystra och verklighetsfrämmande nyanser.......

Så här skriver han själv om sin bloggpolicy.

När jag nu bemödat mig om att trots åsiktsskillnader länka till flera av hans artiklar, så tycker jag det borde höra till normal artighet att åtminstone svara på de frågor jag ställer

Vem skall vinna?

Tidningen Dagen har gett plats åt Holger Nilsson som skriver om David Wilkerssons profetiska tilltal år 2004 att svensk kristenhet drabbats av apati. Holger Nilsson menar att om det är allvar så behöver allvarliga budskap förkunnas som leder till bättring och omvändelse. Kan 2014 bli vändpunktens år?

Vid sidan om Holger Nilssons insändare skriver

 Ingemar Bjärneroth att någonting håller påatt hända utanför kyrkorna. 

Det är ett svar till EFS ledaren Stefan Holmström som tidigare skrivit en artikel med titeln 

”Vad har du på gång Gud?"

Allt det här får mig att tänka på sagan om solen och vinden:

”Solen och vinden ville tävla om vem som var starkast. De fick syn på en pojke på vägen. Den av solen och vinden som lyckades tvinga av honom jackan skulle vinna tävlingen.
Vinden började. Han blåste snålt och kallt, rev och slet i pojkens jacka, men ju mer han försökte tvinga den av honom, desto hårdare svepte pojken den om sig.

Sedan blev det solens tur. Han gjorde tvärtom. Mild och varm lyste han på den promenerande pojken. Och pojken, som nyss hade hukat i stormen, blev varm och glad, och svettades snart så mycket att han frivilligt krängde av sig jackan och hängde den över axeln istället.” 

Liknar vi solen eller vinden i vår förvaltning. "Det finns något tilltalande i att möta utmanande kristna budskap." skriver H.N. Javisst kan det vara så Men om 2014 skall bli ett vändpunktens år, så tror jag att vi måste upptäcka det som håller på att hända utanför kyrkorna. Ingemar Bjärneroth skriver i sin insändare om en bok: "Kristen på ett nytt sätt" skriven av Brian D Mc Laren (Marcus förlag)

Kristen på nytt sätt är en berättelse om andlig förnyelse, för den som känner sig mätt på det kyrkliga eller längtar efter andlighet utan att behöva vara ”religiös”. Boken är ett samtal mellan pastor Dan, som överväger att säga upp sig från sin tjänst i församlingen, och hans mentor Neo. Genom samtalet visar Neo på vägen framåt – både för pastor Dan och den kristna församlingen och hur resan dit skulle kunna se ut..